Det finns ett gammalt skämt. Några förvillade stadsbor problematiken. Samtidigt kan man inte förneka behovet av att frågar en klok bonde om vägen till närmaste pub. Han ger dem långa och detaljerade anvisningar som de ivrigt skriver ner. Men sen gör bonden en paus och säger,

”… men ni startar inte här.” Utbildning inom hållbar arkitektur är precis så. Det är långrandiga förklaringar av hur man tar sig fram (till en hållbar framtid). Men problemet med det är – man startar inte här. Och det är inte ett skämt.

Utbildningar för hållbar arkitektur har för närvarande två inriktningar.

På miljösidan har utbildningen fokus på ”grön teknik”, som sol- eller vindteknik, mer sofistikerade metoder såsom helbyggnads- solenergi-design, och holistiska strategier som passivhus och naturlig byggnation. En annan del av denna arkitekturutbildning handlar om bedömningsverktyg och mätmetoder, såsom LEED och BREEAM, och att dessa ska ha fristående utbildningar, separat från verklig arkitektur och ingenjörskonst.

Den andra inriktningen, som menar att de fokuserar på design och konstnärlig hållbarhet, har sitt fokus mer på färg och form än fakta och mätningar. Studenterna får en allmän utbildning om hållbarhet och sedan förväntas de leverera verkligt hållbara resultat i sin egen samtid och på sitt eget sätt.

Så vad är fel? De många skolor som är specialiserade på varje del är säkert hängivna i sin tro. Men dessa utbildningsstrategier utgår inte från hur världen ser ut, varken inom arkitektur eller samhället i stort.

Från den position där vi idag befinner oss måste våra ansträng- ningar mot hållbarhet definieras av två hårda verkligheter, och ingen av utbildningarna lyckas täcka in båda dessa. Å ena sidan finns det en sann miljömässig brådska förknippad med en planet med sju miljarder människor som snabbt blir urbana konsumenter. Vi kan inte bara vara konstnärer eller allmänna tänkare och räkna med att konfrontera detta faktum på ett meningsfullt sätt.

Å andra sidan lever vi i en värld där människor söker värde, inte bara överlevnad, och där arkitekturens jobb är lika mycket att ge poesi, inspiration och livskvalitet som att ge skydd och arbets- utrymmen. Och även om alla ville bo i bunkeraktiga passivhus, skulle det inte vara möjligt eftersom de, med sina få våningsplan, inte skulle räcka för sju miljarder människor.

Så vad saknas? Enkelt uttryckt kan utbildningen inte välja hur den ska leverera hållbar arkitekturutbildning. Det går inte att undvika omfattningen och brådskan när man talar om miljöleverera högkvalitativa, kreativa, till och med poetiska platser och ytor för moderna människor.

Och för att göra dessa saker samtidigt kan utbildningarna inte ignorera behovet av att vara verkligt innovativ i metod och innehåll. Den mest effektiva hållbara arkitekturutbildningen kan vara den som river ner hela strukturen av antaganden och metoder, och gör nya.

Två globala ledare för hållbar design har samma uppfattning. Arkitekten Cameron Sinclair, som nyligen var i Sverige, och grafiska designern Bruce Mau, författare till Massive Change, är inte överens om mycket. En kommer från en värld av åtgärder i katastrofområden, och den andra från en värld av storslagna idéer och företagsstrategi. Men de konvergerar mer och mer mot en sak – att nuvarande arkitektur- och designutbildning befinner sig långt ifrån att hjälpa människor att navigera mot kvalitativa hållbara livsmiljöer. Som de skulle kunna säga till bonden – vi måste börja precis här.

Skolorna utgår inte från hur världen ser ut.

Text: John Manoochehri