Du som har varit en skrattkammare kommer att känna igen dig om du besöker Spegelhuset på lekplatsen i Köpenhamns Centralpark. Men från vissa håll är det inte säkert att du ser byggnaden med en gång. De höga, spegelklädda gavlarna blir osynliga när de smälter samman med träden, himlen och parken. Väl där blir det fler synvillor och skratt.

Barnens samlinghus på lekplatsen var en vanlig, ganska trist lokal som ofta var utsatt för klotter. Sedan arkitekterna MLRP byggt om huset har det blivit en populär attraktion i parken både för barn och vuxna som vill samspela med speglarna.

Till skillnad mot gavlarna är husets långsidor klädda med en mörk panel av värmebehandlat trä. Nattetid är dessa sidor helt slutna med stängda luckor som är integrerade i träfasaden. Luckorna döljer fönster och dörrar in till samlingslokaler och utrymmen för dagisgrupper. Men på dagen öppnas luckorna. På insidan av dem har arkitekten placerat stora konkava och konvexa speglar av spegelblankt rostfri stål, i samma material som gavlarna. När speglarna vänds ut mot parken blir barnen inspirerade att titta på sina roliga spegelbilder. På så vis blir även långsidorna interaktiva och levande. Det nya utförandet gör förhoppningsvis att ingen vill förstöra huset, men för att förhindra att klotterfärg fastnar har ytorna en anti-graffiti beläggning.

Enligt arkitekter är projektet ”en lek med perspektiv, reflektion och förändring. Istället för en vanlig gavel skapar de speglade gavlarna en övergång mellan bebyggelse och landskap som speglar parken, lekplatsen och dess aktiviteter”.

Spegelhuset är en del i Köpenhamns projekt att skapa interaktiva lekplatser. Det är också ett av flera projekt när Köpenhamn renoverar och moderniserar parken.

Text: Maria Landelius

Bild: MLRP

Ur en hysterisk budgivning på Bukowskis och en Facebookuppdatering föddes idén till Örnsbergsauktionen. De tre formgivarna Fredrik Paulsen, Simon Klenell och Kristoffer Sundin förvånades över de skyhöga slutpriserna på gamla föremål i relation till hur svårt det är för samtida designers att få sina saker sålda, och bestämde sig för att ta saken i egna händer.

En drivkraft bakom projektet har varit att skapa en mötesplats för halvkommersiell och okommersiell, teoretisk design, där det finns utrymme för unika föremål som skapats utan koppling till ett större vinstintresse.

- Ofta driver formgivare personliga projekt, men det kan vara svårt att nå ut med dem. Och när det är såpass smalt finns det inte riktigt intresse från media att uppmärksamma det. Med auktionen vill vi lyfta fram att det finns, säger Fredrik.

- Jobbar man utanför industrin har man inte tid att arbeta med PR, och då är det lätt att hamna utanför det etablerade fältet, fyller Simon i.

En stor variation råder bland de formgivare som ställs ut, där finns allt ifrån nyetablerade till de som varit aktiva i 40 år. En genomgående tanke har varit att ha med föremål och designers som kanske aldrig skulle visats tillsammans i vanliga fall. Någonting som blir intressant ur ett betraktarperspektiv då det kan medföra att man ser på föremålen på ett helt nytt sätt, eller finner otippade formfavoriter bland deltagare man inte sett tidigare.

För att stödja formgivarna och ge dem en möjlighet att fortsätta att driva egeninitierade projekt kommer pengarna oavkortat gå tillbaka till dem själva.

- I princip enda gången som formgivare blir kontaktade är när föremålen ska auktioneras ut för ett gott ändamål. Det goda ändamålet får sina pengar, köparen får ett jättebra objekt, men den enda som egentligen ställt upp helt gratis är formgivaren själv, menar Fredrik. Genom att istället gynna formgivarna  hålls designvärlden i rullning.

Under visningsdagarna mellan den 6-10 februari kommer Paulsen, Klenell och Sundin att sinsemellan ha en workshop där de bygger ett podium och den pulpet som auktionsutroparen kommer att stå vid. Till och med klubban kommer att specialtillverkas för auktionen, och är det sista numret som kommer att ropas ut. På detta sätt betonas också auktionen som aktivitet, där besökaren har möjlighet att agera och vara med.

Men det viktigaste av allt är kanske ändå att ha roligt.

- Jag tror att vi är drivna av en passion, vi tycker det är så extremt roligt det vi gör. Det får vi aldrig glömma, att det ska vara skoj. Det är en stark orsak till att vi faktiskt gör det, avslutar Fredrik.

Text: Alexandra Ehrenkrona

Bild: Örnsbergsauktionen

Den Schweiziske industridesignbyrån DBCSC drivs av Colin Schaelli som numera även startat företaget Colin SA. Med sin verksamhet i staden Bern specialiserar sig byråns nya företag på funktionella kontorsmöbler och nu senast har de utvecklat möbelserien Con.temporary furniture. Designidén är enkel – möblerna bygger på tunna skivor i playwood som lätt kan sättas ihop utan vare sig lim, skruvar eller verktyg. Serien finns tillgänglig i flera varianter, anpassade efter olika typer av konsumenter. Enkel och rå finish med slipad plywood för den som gillar det genuina, en mer avancerad version med paneler och detaljer i svart linoleum för den lite mer krävande och så en tredje version med specialbehandlat och målat trä för den kreativa. Tack vare Colins starka tro på lokal förankring tillverkas möbelserien av material som hämtas direkt från den plats där respektive möbel säljs. Beställningen görs online för att sedan skickas vidare till närmsta lokala snickeri. Enligt teamet på DBCSC är det just förståelsen för produktens sammanhang som är nyckeln till valet av rätt material, som i sin tur banar vägen för fantastisk design. I Schweiz och Japan står lokala snickare redo för web-shopens beställningar och i linje med projektets grundidé letar man nu efter fler lämpliga möbelsnickare världen över.

– Men Rom byggdes inte på en dag, kommunicerar det målmedvetna gänget bakom Con.temporary furniture.

Text: Josephine Öhrn

Bild: DBCSC

Helsingfors är designhuvudstad 2012, men ett av stadens satellitevenemang visas i Stockholm 7 – 11 februari. Framgångsrika HEL YES! är en vandringsutställning om finländsk design och matkultur som gjorde succé på London Design Festival 2010 och var ett av festivalens mest uppmärksammade evenemang. Förra året återuppstod den hemma i Helsingfors och blev snabbt utsåld.

Nu får även Sverige möjlighet att uppleva HEL YES! som söker ursprunget i den finska design- och mattraditionen i en pop-up restaurang på Skeppsholmen. Designkollektivet bakom denna nyskapande form av restaurang, utställning och föreställning utlovar en experimentell, uttrycksfull och hjärtlig upplevelse där middagsgästerna kan påverka föreställningen. I Stockholm har temat vidareutvecklats och man utforskar även hur naturen och kosmos påverkar den kreativa processen.

Skaparna bakom HEL YES! är matkreatören Antto Melasniemi, konstnären Klaus Haapaniemi och designern Mia Wallenius. I Stockholm har de också bjudit in koreografen och före detta chefen för Dansens Hus, Kenneth Kvarnström och Helsinki Dance Company, konstnären Maria Duncker och ljusdesignern Martti Jykylä.

I restaurangen blandas klassisk finsk design; stolar från Artek och glas och porslin från Iittala, med de mindre designföretagen Saas Instrument och Nikaris. De formger belysning med LED-teknik och fiberoptik och trämöbler. Interiören av Linda Bergroth är inspirerad av skogen och konstnärernas textilier. Servitörernas kläder har bland annat Heikki Salonen designat.

Köksmästaren Antto Melasniemi har en okomplicerad och enkel stil och hämtar sina smaker från den nordiska naturen. Det blir delikatesser från det ursprungliga finska köket och mycket rena råvaror.

- Vi använder de bästa råvarorna och en traditionell matlagning, och vi gör våra egna tolkningar på vägen.

Text: Maria Landelius

Bild: Hel Yes

Nya Rum träffade delar av Form Us With Love i deras studio i Vasastan i Stockholm. Vi försökte skrapa lite på ytan, bara för att upptäcka att det inte finns någon yta. Grabbarna Grus har allt planerat in i minsta detal

En mörk decembereftermiddag stampar jag och fotografen Natalie in i Form Us With Loves ljusa och spatiösa designstudio. Petrus Palmér hälsar välkomna samtidigt som han kommer nedför trappan och påpekar det sköna i att få besök av två damer så att könsbalansen (temporärt) jämnas ut. Jonas Pettersson och John Löfgren ansluter sig från olika håll i lokalen och så har jag den ursprungliga trion samlade runt ett bord. Killarna röjer undan lite skisser, materialprover och fakturor som ligger framme och vi skämtar om att visa en ”städad” bild. Om Petrus kommentar var undermedveten eller bara ett sammanträffande är oklart, men jag hade hur helst tänkt inleda vårt samtal med 100 000 kronorsfrågan: Genus.

En kursare till er fån Kalmar sa nyligen till mig att tjejer har sämre förutsättningar att lyckas som formgivare för att ”de inte vill skita ner sig”. Vad säger ni om det?

– Det tror jag inte. Av tradition är könsrollerna kanske lite skevt fördelade i branschen. Man brukar säga att killar anställer killar också, och alla våra kunder är nästan män, förutom Bolon till exempel, som bara är kvinnor, säger Jonas.

Har ni ambitioner att ändra dessa förutsättningar?

– Absolut, men grunden är att de personer vi tar in ska komplettera oss, oberoende kön. Vi har precis gått igenom en runda ”interns”-ansökningar där vi bara valt folk vi gillar baserat på deras portfolio och fem av sex är tjejer, förklarar Petrus.

– Vi skulle dock behöva få in mer kvinnligt perspektiv, lägger John till.

Hur jobbar ni med praktikanter?

­– De har högre status än vi. De får jobba kreativt hela tiden, medan vi tar hand om företaget, säger Jonas.

Företaget ja. Hur kommer det sig att ni så framgångsrikt omsätter era idéer? Är ni företagarsöner?

Det blir tyst och trion skakar på sina huvuden.

– Jag tror det började i skolan med inställningen ”ska vi göra det får vi göra det själva”. Vi hade en större bild av design än att bara rita produkter. Många kompisar började på stora företag som en del i nåt större, men vi ville kunna säga att vi har formen på allt från fakturorna till hur vi presenterar oss och våra produkter i en utställning. Som att komma in här också och känna att det är ”vi”, säger John.

Ja, ni har sannerligen skapat en samlad bild av er och företaget. Vilka välgenomtänkta beslut och finurliga PR-strategier ligger bakom detta?

– Det är ju vad det innebär att vara designer. Jag tror inte vi försöker skapa en fasad eller bild av oss själva, jag tror det är vad vi är. Däremot tycker vi att design är mer än produkten: det är presentationen, det är foto, det är kommunikation – hur man talar om sina grejer, säger Petrus.

– Det ligger i detaljerna. Om vi predikar det till våra kunder måste vi även leverera hela vägen. Då kan man inte komma med ett dassigt visitort, lägger John till.

– Det är ju till och med svårt för de som tillvekar möbler att förstå hur designprocessen ser ut. Vi försöker göra det enkelt. Det är vad det är, liksom, säger Jonas.

Men det är lätt att säga att något är enkelt också.

– Ja, det enkla är ofta det svåra. För det handlar om att ta bort så mycket tills essensen är kvar, säger John.

Ni har ju blivit lite utav experter på att vara just er, vilket ni också föreläser om.

– Vi gör gärna det när vi kan och får möjlighet, säger Petrus samtidigt som Paul kommer in genom dörren med ett flak öl på axeln.

Petrus frågar om jag vill ha öl eller vin till lussekatten. Vi tar gemensamt beslut om öl. Jonas också, fast han inte är så sugen.

– Vi försöker sätta våra produkter i så bra sammanhang som möjligt, forsätter Jonas argumentet. Vi förfinar varje detalj, pratar med företagets vd och marknadschef, men även återförsäljare för att ha kontroll över hur sakerna exponeras i butik.

Ni är inne på ert sjunde år, finns det någon tidsmarkör då man kan säga att det släppte för er och började funka?

– Vi har egentligen inte haft nåt riktigt break, utan fler smågrejer, säger Petrus.

– Cord Lamp (2007) tror jag var viktig, för den funkade kommersiellt, tillägger Jonas.

– Att vi fick utställningsfönstret på Kulturhuset med B.I.O, Bendable Interior Objects (2006), var också en viktig markör. Det är nog största känslan av break, om jag tänker tillbaka. Ingen ville knappt ta ett möte med oss när vi startade, säger Petrus.

För att ni suttit i den småländska skogen i tre år eller?

– Ja, fast det var nog vår främsta styrka, när vi insåg att inget kommer att lösa sig per automatik. Vi fick helt enkelt vara de jobbiga jävlarna som ligger på och tar kontakt med folk, säger Jonas.

– Företag har egentligen aldrig kommit till oss i så stor utsträckning som vi kommer till dem, konstaterar Petrus, varpå John kontrar:

– Jag tror det är något positivt att vi tenderar att inte enbart jobba med de självklara företagen. Träullit skulle ju exempelvis aldrig komma till oss, det hade varit ett för stort steg för dem. Det som lockade oss var att de var helt främmande för vad design kunde bidra med. Vi kunde hjälpa dem med väldigt små medel.

Det låter nästan som ett frälsningsuppdrag?

John ser tveksam ut.

– Jo, men jag tror det är lite så vi ser på design – som ett verktyg för förändring. Hexagon förändrade deras liv totalt. Genom ny färg och form, vilket inte är banbrytande i sig, men i kombination med ett tänk kring hur det ska säljas, hjälpte vi Träullit att kunna exportera till USA och Australien. Så på det sättet kan man visst säga att det blir lite religiöst. Det är extra kul att kunna göra något som spelar roll. Baksidan av design är ju en mängd ytliga produkter och självklart vill vi också ibland göra ”en till stol”, men ska man ta det ett steg till och tänka på den större bilden så är det nödvändigt med andra delar – det man kan kalla strategi, säger Petrus.

– Med Cord Lamp, Work Lamp och lite andra grejer för Mitab kände vi att vi gjorde fina produkter, men att det saknades något. Vi började luska i varför det inte stämde och såg att det fanns luckor i hur företag arbetar med design, vilket vi är intresserade av att hjälpa till med, säger John.

Hur ser konkurrensen ut för er del i Sverige?

– Det finns så många företag som vi och andra kan jobba med, så jag tror inte vi ser någon som konkurrent utan mer som någon man skulle vilja jobba med, säger Jonas.

– Förhoppningsvis står vi utanför konkurrensen för att vi gått en annan väg också. Vi har inte varit så hårda på att det är jag, John och Jonas som sitter bakom pennan utan att vi är ett team, och då blir man inte så prestigefylld, utan det är lätt att släppa både erkännande och uppgifter, förklarar Petrus

– Men tänker man gentemot andra formgivare så tror, önskar och hoppas jag att vi hittat en annan väg än att konkurrera om att få rita ”en till stol” till en prestigefylld tillverkare, och där har vi hittat ett tomrum, avslutar John.

Text: Frida Jeppssom Prime

Bild: Natalie Larsson

Likt en kult drog de legendariska matvagnarna från festival till festival och serverade hamburgare till likasinnade globetrotters. Nu har resandefolket hittat hem och öppnar sin andra restaurang i London. Shed-design fick uppdraget att inreda Meatliquors lokaler intill en parkeringsplats just bakom Oxford Street. Till sin hjälp lierade man sig med designkollektivet I love dust som fick i uppdrag att måla och dekorera innertaket och väggarna. Under en vecka arbetade ett team med illustratörer och grafiska artister på plats. Resultatet är en totalt okonventionell och nästan hallucinogen upplevelse.

Fönstren har satts för med rödfärgade reklamskyltar för att ge ett intimt ljus över de oxblodsröda lädermöblerna. Inredningen är industriinspirerad med råa, grova material. Röda textilsladdar löper från restaurangens mitt ut till bygglamporna som placerats över de svärtade stålborden.

Ett gummigolv och en åtta meter lång bar i korrugerad plåt förstärker fabrikskänslan. Restaurangen har också en VIP-del där gästerna kan njuta av journalisten och satirikern Hunter S Thompsons tankar som utsmyckar väggar.

– Ett projekt som detta dyker bara upp en gång i livet. Att få möjligheten att tänja på gränserna till vad som kan anses ofint, opassande och helt fel och att hela tiden vara helhjärtat uppbackad av kunden är en chans på miljonen. Historien bakom Meat Wagon har varit drivkraften bakom varje aspekt i det här projektet, men vad som är kvar nu är en helt annan best, enligt Shed.

Text: Cecilia Öfverholm

text Lisa Marie Mannfolk

bild Mark Pickthall

Det sägs ju att den moderna människan stöter på lika många bilder per dag som hennes förfäder gjorde under hela sin livstid. Hell’s bells! Det är inte smågrus, inte. Det torde innebära att vi inte bara blir mer kvalificerade mottagare utan också att det inte finns så mycket vi inte redan sett. Vi är kort och gott kompetenta men svårflörtade, vi tjugohundratalsmänniskor.

När man då ser en bild som får en att stanna upp får det sägas vara en bedrift. Och inför synen av Bruce Munros Field of Light som nu visas på Holbourn Museum är det inte utan att man, helt osofistikerat, tappar hakan. När man väl skopat upp den och försöker hitta fotfästet bland alla sina referenser dyker räddningsplankan upp som på beställning: Visst finns det en omisskännligt filmisk kvalitet i verket? Jepp. Förtjust finner man kanske scenen i The Prestige, utspelad när elektriciteten ännu var purung och magisk, någonstans där den skramlar i bakhuvudet. Håll den tanken i sådana fall – för Munro bjuder på samma känsla av förundran. På riktigt.

Installationen består av 5 000 lampor som Munro och hans team, i ett intrikat mönster och med hjälp av tillräckligt med fiberoptiska kablar för att vara ett konstverk i sig, placerat ut runt museet. Det är dock inte första gången de kopplat ihop ett ljusfält, 2004 kunde man njuta av ett liknande verk utanför V&A i London. Men inspirationen kom redan för tjugo år sen när Munro besökte Australien och såg blomstrande fält som visade sin verkliga skönhet först under natten. Han kände att han bara måste göra fältet – på sitt sätt. En referens är en referens är en referens. Så skönt.

text Josephine Öhrn

Bild Arnaud Pierre

Med den cylinderformade installationen ”Ring” speglar den franske designern Arnaud Lapierre en urban verklighet mitt på Place Vendôme i Paris. Himmel, byggnader och förbipasserande reflekteras genom de kubformade speglarna som upprepas i ett förvirrat men tilldragande mönster. Verket skapades för FIAC 2011 och sponsras av självaste Audi. Tidigare i år utsågs Lapierre även till vinnare av priset Audi Talent Award, i kategorin Design. De staplade spegelblockens cirkelform har en inbjudande effekt på torgets förbipasserande som från insidan kan uppleva detaljer från stadsbilden och de kringliggande byggnaderna med nya svindlande perspektiv. Arnaud menar att det hela framförallt handlar om att fånga människors verklighet. Verkligheten kan vara intim, flyktig och svårfångad men design är ett sätt att se och förstå – ett sätt att fånga känslor i dess absoluta stringens. Detta kommer väl till uttryck i Rings enkla kombination av spegelrutor där omgivningen segmenteras, korsas och upprepas. Lapierre berättar att den största utmaningen låg i att göra magin verklig. – Jag var rädd att principen inte skulle fungera och att Ring kanske skulle vara för liten för att uttrycka min önskade effekt, säger Lapierre som själv är förundrad och lycklig över slutresultatet. – Installationen har haft nästan 1 500 besökare om dagen sedan den byggdes upp på Place Vendôme och många stannar där inne i timmar, berättar Lapierre. Nu ska Ring ut på turné och nästa stopp planeras till Paul Ricard Circuits Castellet i södra Frankrike.

text Lisa Marie Mannfolk

bild Anne-Laure Maison

Det är närmast naivt att tro att människor skiljer sig särskilt mycket från varandra. Om jag gillar att glutta in hos folk när de har lyset tänt och det är mörkt ute finns all anledning att tro att du också gör det. Det går i det närmaste automatiskt nu när man är ute och promenerar. Och är, om vi ska vara ärliga, en av få genuint trivsamma vinteraktiviteter man kan roa sig med utan att ta av sig kläderna. Den franska konstnären, med det nästan löjligt passande efternamnet, Anne-Laure Maison bjussar på ett gäng illustrationer med ljuvlig Fönster åt gården-känsla. De är inte bara urtjusiga utan passar också oss inredningsvoyeurer som handen i handsken. Att hon kallar dem ”Tableaux d’intimités” förhöjer förstås bara nöjet.

För vad är mer privat än hemmet. Och vad har blivit mer exponerat på senare tid. Fascinerande paradox, det där. Konstnären själv sticker dock inte ut hakan alltför mycket: ”Upplysta interiörer blir till riktiga tableaux vivants. Interiören blir viktigare än exteriören och vi får chansen att se en skymt av ögonblick i människors privatliv. Jag är egentligen inte så intresserad av deras intimitet utan snarare av platsen som sådan – värmen i en speciell belysning, en juldekoration som tindrar eller en tv:s skimrande sken.”

Någon peeping tom är hon alltså inte. Vilken lycka! Det ger oss som diggar fotocollagen en känsla av att det är okej att fortsätta titta. Inte behöver vi skämmas – det är konst. ”När jag blickar mot fönstren tycker jag om att berätta en historia för mig själv. Jag fångar de privata ögonblicken och bygger min egen struktur”, menar Maison. Så gör väl vi också? Precis så…