Det är närmast naivt att tro att människor skiljer sig särskilt mycket från varandra. Om jag gillar att glutta in hos folk när de har lyset tänt och det är mörkt ute finns all anledning att tro att du också gör det. Det går i det närmaste automatiskt nu när man är ute och promenerar. Och är, om vi ska vara ärliga, en av få genuint trivsamma vinteraktiviteter man kan roa sig med utan att ta av sig kläderna. Den franska konstnären, med det nästan löjligt passande efternamnet, Anne-Laure Maison bjussar på ett gäng illustrationer med ljuvlig Fönster åt gården-känsla. De är inte bara urtjusiga utan passar också oss inredningsvoyeurer som handen i handsken. Att hon kallar dem ”Tableaux d’intimités” förhöjer förstås bara nöjet.

För vad är mer privat än hemmet. Och vad har blivit mer exponerat på senare tid. Fascinerande paradox, det där. Konstnären själv sticker dock inte ut hakan alltför mycket: ”Upplysta interiörer blir till riktiga tableaux vivants. Interiören blir viktigare än exteriören och vi får chansen att se en skymt av ögonblick i människors privatliv. Jag är egentligen inte så intresserad av deras intimitet utan snarare av platsen som sådan – värmen i en speciell belysning, en juldekoration som tindrar eller en tv:s skimrande sken.”

Någon peeping tom är hon alltså inte. Vilken lycka! Det ger oss som diggar fotocollagen en känsla av att det är okej att fortsätta titta. Inte behöver vi skämmas – det är konst. ”När jag blickar mot fönstren tycker jag om att berätta en historia för mig själv. Jag fångar de privata ögonblicken och bygger min egen struktur”, menar Maison. Så gör väl vi också? Precis så…

Text: Lisa Marie Mannfolk

Bild: Anne-Laure Maison

Det sägs ju att den moderna människan stöter på lika många bilder per dag som hennes förfäder gjorde under hela sin livstid. Hell’s bells! Det är inte smågrus, inte. Det torde innebära att vi inte bara blir mer kvalificerade mottagare utan också att det inte finns så mycket vi inte redan sett. Vi är kort och gott kompetenta men svårflörtade, vi tjugohundratalsmänniskor.

När man då ser en bild som får en att stanna upp får det sägas vara en bedrift. Och inför synen av Bruce Munros Field of Light som nu visas på Holbourn Museum är det inte utan att man, helt osofistikerat, tappar hakan. När man väl skopat upp den och försöker hitta fotfästet bland alla sina referenser dyker räddningsplankan upp som på beställning: Visst finns det en omisskännligt filmisk kvalitet i verket? Jepp. Förtjust finner man kanske scenen i The Prestige, utspelad när elektriciteten ännu var purung och magisk, någonstans där den skramlar i bakhuvudet. Håll den tanken i sådana fall – för Munro bjuder på samma känsla av förundran. På riktigt.

Installationen består av 5 000 lampor som Munro och hans team, i ett intrikat mönster och med hjälp av tillräckligt med fiberoptiska kablar för att vara ett konstverk i sig, placerat ut runt museet. Det är dock inte första gången de kopplat ihop ett ljusfält, 2004 kunde man njuta av ett liknande verk utanför V&A i London. Men inspirationen kom redan för tjugo år sen när Munro besökte Australien och såg blomstrande fält som visade sin verkliga skönhet först under natten. Han kände att han bara måste göra fältet – på sitt sätt. En referens är en referens är en referens. Så skönt.

Text: Lisa Marie Mannfolk

Bild: Mark Pickthall

Den italienska skidorten Courmayeur har blivit med tub. Den allra senaste modellen av toppstuga har placerats på Freboudzeglaciären med utsikt över östra sidan av Grandes Jorasses i Mont Blanc-massivet. Det här är ingen ordinär refuge, som toppstugorna kallas, utan en hypermodern variant inspirerad av framtidsvisionerna som på 60-talet togs fram av Archigram. Liksom då, är den nya stugan gjord för icke ordinära livsstilar, den är utrustad med ett modernt avfallssystem och producerar egen energi.

Italian Alpine Club beställde stugan Gervasutti av Leap factory. Alla delar är gjorda i lätta, hållbara material, prefabricerade och influgna med helikopter. På taket ligger solpaneler som producerar 2,5 Kwh solenergi. Byggnaden vilar på sex punkter, där frampartiet svävar fritt över klippan. Den fria delen är målad i ett rött mönster, som för tankarna till en stickad tröja. Det är också denna association som arkitekterna velat åt: att inbjuda till värme och trygghet, som en äkta lusekofta, i kontrast till de extrema förhållandena på höga höjder. Den röda färgen är också vald med omsorg för att tuben ska vara väl synlig för bergsklättrare och haute route-åkare som behöver logi.

Den liknar allra mest, vilket är en makaber tanke just där den placerats, mittendelen på en flygplanskropp, som turligt nog balanserar på klippkanten. Den är speciellt utformad för de extrema förhållandena som bland Alpernas glaciärer.

Modulen består av flera delar. Längst ut ligger vardagsrummet med sitt stora panoramafönster, längre in ligger 12 väggfasta bäddar.

Leap factory står för Living, Ecological, Alpine Pod och är ett italiensk företag med affärsidén att  formge och producera moduler som har en minimal inverkan på naturen.

Text: Cecilia Öfverholm

Bild: Francesco Mattuzzi