Tittar ut över planken från vår nästan klichéartade bakgård och slås av att jag omges av en vertikal geologi. Så vansinnigt mycket tegel! Och så lite rangliga plank som alltid skallrar så fort det kommer minsta vindpust. Kommer att tänka på New York baserade smudge studios nya bok Geologic City: a Field Guide to the GeoArchitecture of New York – en guide till staden sedd som en geologisk plats, som till och med en geologisk kraft, där arkitekturen skapar kristalliseringar av det levda livet  - både på ytan och i underjorden.

Begreppet ”antropocen”, dvs. ”människans ålder” är en förståelse av människans ekologi som en geologisk kraft vilken sätter sina spår i jordskorpan precis som tidigare geologiska perioder: neogen, jura, karbon, kambrium, osv. Kanske förknippar man antropocen mest med miljöförstöring; global uppvärmning, urbanisering och en ekologi i obalans, men smudge studio väljer att se på det som en urban kraft, en geo-logik, en arkitektur där den klassiska uppdelningen mellan kultur och natur förenas – i staden. smudge skriver:

”The City’s architecture and infrastructure depends upon extractions of geologic materials that took millennia to form. Yet, we have virtually no cultural awareness of this reality. Some people argue that this is because humans are cognitively incapable of imagining deep time. We disagree. With this field guide, we offer a speculative tool that humans can use to project their imaginations into deep time as they move through the City. We believe that as works made in response to geologic time become more common, human capacities to design, imagine, and live in relation to deep time will expand.”

Kanske har någon läst Keller Easterlings (professor i arkitektur vid Yale) Subtraction där hon diskuterar just ”extraction of geologic materials” och vidare subtraktionen n-1 genom termer av ”urban mining” och ”urban subtraction” för att dissekera den urbana byggindustrins ekonomi (också som en geologisk händelse som bygger på en historisk kontinuitet av extraktion/utvinning). Hon beskriver staden som en gruva som rymmer alla möjliga resurser och där resursomvandling genom återanvändning och demolering av byggnader är en potentiell marknadsplats. Värdet av en byggnad ligger alltså inte nödvändigtvis i dess solida form (dvs. den täta staden), utan i det värde som man kan extraheras om man river den och där värdet på delarna är större än helheten – på så sätt blir minus=plus. Hon skriver:

”In a subtraction economy, physical building envelopes approach the flexibility of their financial envelopes such that even negative development is profitable. In this context, “Mining the City” is much more than a poetic or hopeful suggestion. It is an apt term to describe an extraction process comparable to those of the late 19th and early 20th century in which a heavy industry went in search of something perceived to have lasting and even accrued value through use and reuse (e.g. a precious metal or a diamond). The subtraction industry similarly manipulates heavy tangibles of material reuse and urban form as well as ephemeral intangibles of financial structures. The project that accompanies this article posits two enterprises to contribute velocity to the subtraction economy. One tunes up the value of subtracted building with a broader marketplace for the expended materials. While partners and beneficiaries, material recovery industries alone cannot deliver an economic jolt sufficient to ignite a subtraction industry. A second more aggressive entrepreneurial playbook games space with interdependencies between properties – properties tied not only to derivatives or futures in the global financial market but also to other spaces in a more complex urban organization that even stabilizes investment with negative development and building deletion.” (sid. 2)

Vilket värde finns det av att diskutera det urbana på det här sättet? Och vilka konsekvenser får det? Kan man tala om den urbana geologin som en ”resurs” och i så fall dra med sig hela den diskursen som resurs-frågan medför om belastning och utarmning? Eller är geologin en allmän tillgång? Är det ens en tillgång – är det inte så att geologin bara är där? Skulle man kunna säga att staden ”vittnar” om (och kanske tom. mot) oss också efter vår död – eller betyder det helt enkelt att vi är inskrivna i berggrunden för alltid och på så vis är en del av en geologi som alltid har finnits där och alltid kommer att finnas – om än föränderlig. Att det kanske inte egentligen är så konstigt att vi både när, tär och kapitaliserar på varandet som en geologisk kraft i sig. När man pratar i termer av geofilosofi (läs gärna Dianne Chrisholms utmärkta introduktion till Deleuze’ begrepp geofilosofi här) så är det ett sätt att förstå varandet på ett ”ekologiskt” vis. dvs. tillbakavisar man idén om att det finns någonting utom oss – att Gud, idéerna eller naturen skulle ha en transcendent existens. Istället anser man att allt är immanent, alltså finns alltid inuti. Det finns inget ”utom oss”, däremot kan vi ”bli”. Och på så sätt skapas ett ”blivandets geologi” – en geologi av existensen, där jordmånens strata också är vår interna förståelsevärld med alla sina lager och skrymslen och kopplingar som byggs upp och förändras, har olika nivåer och karaktärer. Den urbana geologin blir då också det som vi ”är” – det som vi gör, tänker, det som vi lever av – för vad lever vi av om inte jorden – vi blir en del av jorden: vi blir jord.