Björn & Carin

Det som var världens högsta byggnader, blev århundradets kollaps, blev stadens märkligaste turistattrakton, blev landets viktigaste arkitekttävling, blev världens mest kända ljuskonsterk, blev nästan översvämmat häromveckan. Blev tio år senare två anti-torn, två hål.

Björn & Carin

Höga hus beskylls ibland för att vara främmande för sin kontext, att de bryter stadsväven och borde smälta in mer. Men en skyskrapa befinner sig i skyn – och det går att smälta in där med.

(Trump SoHo av Handel Architects till vänster, BLUE Tower av Bernard Tschumi till höger)

Björn & Carin

Efter regn kommer solsken, men efter värmerekord kommer tydligen: jordbävning. Tätt följd av… orkanen, vad annars. Den här staden har fått utstå mycket i sommar.

Stigande havsnivåer är ett reellt hot mot New York, platt och omgiven av vatten som staden är. Under Irenes intåg blev det en del översvämningar, framförallt i Queens och på nedre Manhattan, trots att de flesta New York-bor knappt märkte av mycket av själva stormandet. Hur handskas en stad med en sådan kris? Och hur väl stämmer arkitkekters idéer om staden överens med hur den faktiskt fungerar?

Om man jämför det här med några faktiska reaktioner på det analkande hotet kan det vara dags att börja undra. Någon behöver hitta tillbaka till verkligheten. Inte helt klart vem, dock.

Björn & Carin

Frank O. Gehry har passerat 80-strecket men har på senare år gjort några av sin karriärs bästa byggnader. Två av dem här i New York, IAC Building som nämnts i ett tidigare inlägg och den nya bostadsskrapan Beekman Tower på nedre Manhattan, nästan vägg i vägg med stadshuset. Byggnaden fick snart sådan uppmärksamhet att den döptes om till ”New York by Gehry” och hann knappt bli färdigställd innan den blev föremål för årets arkitektoniska aprilskämt.

Och det är en anslående byggnad. Inte extremt hög, egentligen (även om det räknas som kontinentens högsta bostadshus), men tack vare ganska modesta grannar så står det verkligen ut. Den strategiska placeringen gör också att tornet syns på väldigt långt håll, i fonden när blicken spanar ner för Broadway eller Lafayette Street. De böljande titanplattorna som skapelsen klätts med gör också att fasaden blänker på ett vackert sätt i solen. Som en Oscars-statyett tilldelad downtown.

Konstigt då att du inte hittar huset om du går nerför gatan. Det beror på att mötet med marken, och med den som råkar befinna sig där, är katastrofalt (bilden ovan). Vart tog elfenbenstornet vägen, och vem blockerade vägen dit med en rosa tegelkloss? Om Gehrys arkitektur är skulptur multiplicerad med monument, vilket han själv brukar gå med på att det är (ungefär), så borde det vara tillåtet att både se och känna. Inte här.

Däremot vid hans andra New York-succé, redan nämnda IAC (huset som ser ut som en fladdrande glasgardin, bilden nedan). Där får handen smeka de speglande ytorna på samma villkor som ögat.

Björn & Carin

Björn & Carin

Har man tröttnat på att promenera omkring och känner av både fötter och behöver vrida huvudet i en mer naturlig vinkel kan det vara dags för ett besök på Van Alen Books. Det gula rummet designat av LOT-EK är en bokhandel, ett offentligt läsrum och en öppen scen med ett program som undersöker dåtida och nutida arkitekturutgivning. Van Alen öppnade i April 2011 och är New Yorks enda center som enbart koncentrerar sig på arkitektur och designpublikationer. Lokalen är tänkt att föra tanken till en hög med böcker som man sedan i bästa Nils Karlsson Pyssling-stil sitter på. Är du längre ned på Manhattan och så kaffesugen att du inte kan koncentrera dig rekommenderas bokaffären McNally Jackson på 52 Prince St som också har en välvald arkitekturavdelning.

Björn & Carin

Björn & Carin

Flerfamiljshus, loft i Dumbo, studentkorridor på NYU:s campus, hemtrevliga townhouses, allmänna skyffen och glittrande stålramar med avundsvärd utsikt är några av valmöjligheterna för fåglarna i New York.

Det nya tillskottet på bostadsmarknaden är en ståtlig skapelse i glänsande stål, aluminium och trä av Sarah Sze med flertalet restauranger, vattenbar och en panoramavy över Meatpacking District och glimtar av Hudson River.

Björn & Carin

Det är varmt. Och det är allvarligare än det låter. På radion imorse sa de att extrem hetta skördar fler människoliv än alla andra naturkatastrofer sammanlagt i det här landet.

Det är lätt att tänka på New York som en kall stad. Blunda och låt populärkulturella skildringar rulla över näthinnan: det är mycket regnvåta trottoarer och ångande gatubrunnar. Och visst kan det bli kallt, snöstormarna i julas hindrade sophämtningen i ett par veckor och snödrivorna och sopberg växte ikapp.

Men det är värmen som verkligen förändrar staden. För den sätter vanliga arkitekturregler ur spel. Privat-offentligt, öppet-slutet, får stå tillbaka för skugga-sol, luftkonditionering-växthusklimat. En vanlig promenad blir ett gatlopp där du antingen blir prickad i huvudet av de små men oh så äckliga dropparna från tio våningar med luftkonditioneringsapparater eller sugs in i en slumpmässig butikslokal av en tractor beam i form av kyld luft som strategiskt släpps ut genom en halvöppen glasdörr.

Till och med kategorierna ute-inne tappar giltighet. Om luftkonditioneringen bryter ihop eller om du inte hade möjlighet att skaffa en innan värmefronten gick på offensiven finns det bara ett alternativ när natten närmar sig: sov på brandtrappan, eller på taket.

Inte ens stranden (ja, New York är en badort, även om man  inte tänker på det så ofta) har varit en möjlig tillflyktsort de senaste dagarna. Efter någon sorts haveri på ett reningverk är de flesta stränderna stängda för badande. En möjlig räddning kan vara de “cooling stations” som myndigheterna upprättar vid krissituationer som dessa. Eller ännu en en kategoriomvandling: förvandla ett stycke infrastruktur (vattenpost) till ett stycke lekplats (fontän).

Så nu inväntar vi regnet och inte bara svalkan det för med sig utan också hur det förvandlar gaturummet till en avskild plats. Tusentals bubblor, ett guppande tak av paraplyer.

Björn & Carin