Hallå där…

…Ola Rune på arkitektur- och designkontoret Claesson Koivisto Rune som gästspelar i modets värld med det nya armbandet Torus. Torus är gjord i en så kallad 3D-skrivare, där man bygger upp armbandet från en datafil och ett finkornigt pulver. Armbandet består av 2208 små länkar som binds samman i en form som gör det mjukt som tyg på insidan.

Ni är en av Sveriges mest kända arkitektur- och designbyråer och står bakom många välkända möbler, är detta ett gästspel inom modevärlden eller satsar ni på att skapa er en lika stor plats där?

Vi har tidigare gjort ett litet gästspel inom smyckedesign genom armbandet Eve åt Gallerie Pascal. Att vi nu gjort ett nytt armband är kanske ett stort steg in i den stora modevärden. Vi har ett stort intresse för det som sker inom modevärden, framför allt i Japan och Belgien och i viss mån Skandinavien, där det experimenteras med skärningar, material och uttryck. Det vore faktiskt spännande att få göra en kollektion åt något modehus en dag. I det här fallet är det roligt att slutresultatet blev bättre än den ursprungliga idén.

Den som befinner sig på svenska vägar mellan den 12 mars och 2 april kan ha turen att få syn på en husbil målad i kulörta färger. Bakom ratten sitter Erik Olovsson som läser masterprogrammet Storytelling på Konstfack, och designbussen är hans examensarbete. Tanken är att han designar någonting åt mindre företag och privatpersoner, såsom visitkort, broschyrer, affischer eller fasadskyltningar. I utbyte kan han få en vara eller en tjänst, till exempel mat, bensin eller en ny frisyr.

-      Berätta om projektet!

-      Jag har inrett en husbil som designkontor, som jag turnerar runt med i Sverige just nu. Ambitionen är att byta tjänster istället för att ta betalt i pengar, så det blir som en mätare på vad folk tycker att ens arbete är värt. Förhoppningen är att jag skall kunna klara mig på detta.

-      Har du fått några uppdrag än?

-      Ja, nu senast var jag på Boo Slott där jag gjorde två logotyper till deras verksamhet. I utbyte fick jag mat och husrum, och några flaskor vin vilket var behövligt inför för den fortsatta resan!

-      I en artikel på Konstfacks hemsida säger du att själva resan kan bli ett designverktyg i sig. Hur menar du då?

-      Tanken är att bussen skall kunna vara ett verktyg för att skapa design, det är någonting som jag håller på och utforskar nu. Till exempel om man kan använda avgaserna som färg att måla med , eller om bussens skakningar kan användas som ett redskap för formgivning. Jag har tidigare sysslat med liknande saker. Tillsammans med Anton Alvares, nu utexaminerad Konstfackselev, gjorde vi ett projekt med jazzbandet Boréal där vi kopplade pennor till högtalarsystem. När låten spelades studsade pennorna och ritade ett unikt mönster.

På Konstfacks vårutställning den 16-27 maj kommer den nyfikne att kunna beskåda resultatet.

Under fem veckor hösten 2011 hölls Red Bull Music Academy (RBMA) i Madrid. RBMA är en musikfestival och workshop där 60 musiker från hela världen väljs ut för att tillsammans skapa och utöva musik. Karaktäristiskt för festivalen är att den uppförs en gång om året och i olika städer runt om i världen. 2011 skulle festivalen ägt rum i Tokyo. Tyvärr så innebar den tragiska jordbävningen att festivalorganisationen med kort varsel var tvungna att hitta en annan stad. Madrid ställde upp och på fem månader hann man planera och organisera festivalen.

Platsen som valdes är ett gammalt industriområde. Det heter Matadero och upptar en yta av ca 4700 kvm.

Byggnaderna har en öppen struktur med smäckra stålkonstruktioner, massivt murade tegelfasader och hög takhöjd med ljusinsläpp.

Utmaningen för arkitekterna Maria Langarita och Viktor Navarro var flera. Framförallt hade de en tajt tidplan och budget att förhålla sig till. Det fick ta max två månader att uppföra projektet och det fick inte göra några permanenta avtryck på Matadero. Hela projektet måste vara reversibelt, vilket innebär att allt måste återställas tillbaka till utgångsläget.

Programmet för festivalen innehöll flera olika typer av funktioner. Dess varierande akustiska krav utgjorde en viktig aspekt i den arkitektoniska utformningen. Till stor del har form och material valts för att uppfylla dessa krav. Exempelvis på detta är valet av absorberade textil i konferensrummens tak och fasader av tunga sandsäckar i inspelningsstudios.

Funktionerna grupperades som en urban struktur med friliggande ikoniska hus. De ligger som skulpturer och bildar fina och spännande rumsligheter mellan sig. Mataderos gamla industribyggnader fungerar som ett stort paraply över hela festivalområdet. De temporära byggnaderna kontrasterar på flera plan, såväl i arkitektoniskt uttryck som i struktur och skala. Olikheterna berikar och förstärker respektive karaktär av gammalt och nytt, permanent och temporärt.

Text Caroline Olsson

Bild/illustration Langarita-Navarro Arquitectos

När svenske arkitekten och furu-älskaren Daniel Franzén funderar på vad som händer när man dör, och om det nog inte finns ett himmelrike ändå, så kanske han ser baren La Bohème i Porto framför sig. Så här mycket naket, rent trä har troligtvis inte använts i en inredning sedan hans hyllade butik Mr Mudd and Mr Gold på Åsögatan i Stockholm. Här är det det lilla portugisiska tvåmannakontoret Atelier Veloso Arquitectos (AVA) som tagit fram yxan och beordrat trädfällning som om det inte fanns någon morgondag. La Bohème huserar på tre våningar och ligger på Rua da Galeria de Paris i Portos downtown-område. Det krävs ingen CSI-tekniker för att konstatera att det är träet som spelar huvudrollen. För oss fjällstugetrötta svenskar, Franzén undantagen, kan träöverdosen kanske vara väl magstark, men sättet på vilket AVA använt det bleka träet mot de korpsvarta väggarna, för att knyta ihop de tre våningarna och rama in och definiera barens ytor är effektivt. Bardisken ligger på markplanet, där den hungrige också kan inmundiga några tapas medan han eller hon står och funderar på om några hektar granskog kanske är en bra investering ändå. Så, hur är då stämningen på La Bohème? Signaturen Salazar D har varit där och recenserar på sajten Foursquare:

”Utmärkt sangria. Perfekt att sitta och prata nere, där du kan röka. Intressant inredning.”

Man kommer alltså för den intressanta inredningen, men stannar för den utmärkta sangrian. En lyckad kombination!

Text: Peter Hammarbäck

Bild: José Campos

Möbelformgivaren Werner Aisslinger har gjort en stol som ställer lokal tillverkning på sin spets.

Stolen Chair Farm visades på utställningen Instant Stories under möbelveckan i Milano. Den utgörs av en grön växt som medan den växt formats i metallskenor och på så sätt fått ormen av en stol. Installationen, som är mer av ett nyfiket konstprojekt än en faktisk produkt, är gjord av formgivaren Werner Aisslinger som är verksam i Berlin och Singapore. Med Chair Farm utgår han från debatten kring urbana jordbruk och tesen att det i framtiden kommer att bli nödvändigt att odla inne i världens ständigt växande storstäder för att klara matförsörjningen. Han tar sedan konceptet vidare till möbelindustrin och utforskar hur man med en form och en hel del tålamod skulle kunna odla sina egna möbler. En intressant kontrast till den massproduktion som dominerar möbelindustrin idag.

I det soldränkta spanska landskapet söder om Bilbao ligger vingården och hotellet Marqués de Riscal. Vinet som produceras här har gjort regionen världsberömd och lockar årligen ett stort antal besökare som vill uppleva vinet, maten, landskapet och arkitekturen.

Arkitekten som ritat det spektakulära hotellet står också bakom det berömda Guggenheim-museet i Bilbao. Vad heter arkitekten?

a. Gert Wingårdh b. Frank O. Gehry c. Zaha Hadid

Skicka rätt svar till: nyarum@itsmedia.se

Glöm inte att skriva namn och adress i ditt mejl. Lycka till!

Slå upp ordet genuin och föreställ dig svaret. På en grön sluttning inbäddat bland alptoppar. Långt långt bort från bilar, brus och elektricitet. Där närmsta granne är kor och getter. Där ligger Extremadura.

I sydvästra Spanien, nära den portogisiska gränsen, ligger provinsen Cáceres. Privilegierat belägen på grönskande sluttningar på 1400 meters höjd står Extremadura. Ett före detta övergivet stall som omvandlats till ett familjehem. Bakom projektet står Arkitektbyrån Abaton Architectura som genom totalrenoveringen lyckades förvandla ett bortglömt ruckel till den optimala semesterlyckan. Bara två timmar från permanentboendet i Milano har familjen hittat friden.

– Det finns inga grannar och närmsta by ligger fyra kilometer bort. Det är verkligen en orörd, genuin plats, berättar arkitekten Camino alonso på Abaton Architectura.

Högst upp på familjens önskelista var att skapa en plats för många gäster, inte bara de närmaste släktingarna. Ett hus för vänner att känna sig välkomna och hemma. Med det lyckades de väldigt bra.

– Deras vänner vill tydligen inte åka därifrån, skrattar Camino.

Platsen är nästan filmiskt. Med alptoppar runtom och frodigt gröna dalar, betande kossor och getter. Under sommarhalvåret blommar såväl fruktträd som japanska körsbärsträd som turister vallfärdar hit för att beskåda. Att respektera miljön var viktigt för både familjen och för arkitekterna.

– Det var viktigt för alla inblandade i projektet att inte störa de vackra omgivningarna med något nytt, utan att försöka bevara så mycket som möjligt av det ursprungliga huset, säger Camino.

När det kom till el-och vattenförsörjningen stötte arkitekterna på patrull. Det fanns ingen alls. Lösningen fick bli ett ett system av solpaneler med batterier som utvecklades för att leverera energi under sommaren. Turbiner installerades för att dra nytta av de två bäckar som rinner genom gården, vilket ger elförsörjning även under vintern. Ett hållbarhetssystem som Abaton applicerat i flera projekt.

– Det var inte helt lätt att få ny sofistikerad köks- och badrumsutrustning att fungera. Det fanns ju ingenting när vi kom dit, bara stallet och bäckarna, så fick fick utgå från det. Men vi lyckades bra, säger Camino stolt.

Hela huset andas frisk luft och natur. Det avkopplande ljudet av porlande ljudet finns alltid nära, då skjutdörrar i glas separerar vardagsrummet från innergården. Den stora köket är strömlinjeformat har en öppen lösning som binds samman med vardagsrummet. Husets övre plan är bara byggt över halva nedervåningen vilket gör att det finns en härlig rymd i dessa sällskapsutsymmen. Badrummet som går i betong kan öppnas upp tack vare stora glasdörrar vilket ytterligare förstärker naturupplevelsen.

I mesta möjliga mån har man utgått från naturliga material, några hämtade från omgivningarna. Husets exteriör består av sten från orginalbyggnaden. De bärande väggarna i huset ersattes av metallpelare. De gamla höloften på det övre planet omvandlades till sovrum. Interiören är en smakfull en mix av kalla och varma material såsom betong, kalksten, stål och ek.

– Vi fick möjligheten att arbeta med lokala hantverkare som hade stor kännedom om hur man byggde förr och vi är väldigt stolta över resultatet.

Vattnet är ett återkommande tema i husets interiör och Abaton har låtit det strömma naturligt. I husets mitt finns en öppen innergård där arkitekterna byggde en fontän. Från den leds vattnet vidare ut i den stenuppbyggda dammen. Vattnet och dammen har flera syften. Utöver bruksvatten till familjen så dricker områdets kor och getter av det. Och bönderna som brukar marken använder det att vattna gräset med.

– Dessutom är det ett ypperligt ställe att svalka av sig i under heta sommardagar, säger Camino.

Text: Josefin Udén Bild: Abaton Architectura och Belén Imaz

I samma stund som dörren öppnas studsar han omedelbart upp, hälsar och erbjuder en kopp kaffe. Nya Rum träffar stjärnarkitekten Bjarke Ingels som osar av energi och berättar om vad som gör honom lycklig. Och vad som upprör.

Fotografen ska precis till att kika in i kameralinsen när Bjarke tar tag i några plastgäss som får agera rekvisita till bilden samtidigt som han spricker upp i ett smittsamt leende. En sällsynt kombination. En världsberömd, framgångsrik, välklädd arkitekt som under kort tid uppnått ikonstatus. Som inte tar sig själv på blodigt allvar utan bjuder på sig själv. Vi saknar motsvarande i Sverige.

Som liten älskade Bjarke Ingels att rita. Han läste serietidningar, inspirerades av William Gibsons fictionböcker och drömde om att själv bli serietecknare. Idag är han en av världens mest framgångsrika arkitekter. Under de elva år han spenderat som verksam arkitekt efter avslutad examen har han hunnit med att starta den framgångsrika arkitektbyrån PLOT, tillsammans med den franskdanske arkiteketen Julien De Smedt. Han har undervisat på skolor som Harvard, Yale och Colombia University, givit ut en bok och en till är påväg. Idag driver han en av världens främsta och mest mediehypade arkitektbyråer BIG. De är bland annat aktuella med bostadsprojektet Stettin 7 för Oscar Properties på Gärdet i Stockholm och med ett skidhotell i Lappland.

Vad inspirerade dig till att bli arkitekt?

Sen jag var liten har jag älskat att rita och jag var väldigt bra på det. Människor, djur, bilar, vapen, flygplan, jag ritade hela tiden. Jag var ambitiös i skolan vilket gjorde att jag kunde välja vad jag ville att studera vidare, men jag hade ingen plan. Jag ville inte bli konstnär, detta var i början på nittiotalet när abstrakt konst var stort, vilket jag var helt ointresserad av.

På Kungliga Danska Konstakademin fick Bjarke tid att utveckla sin teckningsförmåga.

– Det här var före datorns storhetstid och de första två åren av utbildningen bestod av baskunskaper med fokus på olika ritövningar. Den tiden spenderade jag i princip med att teckna bakgrunder och människor och föremål i rörelse. Så jag blev bra på att rita stadsmiljöer och någonstans på den vägen kom jag in på arkitektur. Min första bok, Yes Is Moore, är utgjord som en seriebok, så jag fick utspel för mina barndomsdrömmar med den.

Bjarke talar snabbt. Emellanåt stannar han upp, fokuserar blicken vid något och tänker efter för att sedan fortsätta i ett drivet tempo. Det han berättar gör han med entusiasm och engagemang och det är svårt att tro att han någonsin blivit anklagad för att vara oengagerad. Ändå säger han själv att det är precis det han kan vara.

– Min före detta flickvän brukade säg att jag var luststyrd, säger man så på svenska? Jag älskar verkligen att göra det jag brinner för och då vill jag inte göra någonting annat. Det jag inte känner för kan jag inte alls förmå mig själv att göra. Jag är ingen storkonsument och spenderar inte mycket pengar på saker, men jag betalar gärna andra för att göra det jag inte vill, så jag älskar min städerska, säger han med ett stort leende.

Du är en upptagen man, jag har försökt att få till den här intervjun sedan slutet av november.

Bjarke ler och och svarar ursäktande, innan jag avslutat min fråga, att han egentligen älskar att berätta om sitt jobb och om arkitektur.

– Men faktum är att vi har bara så mycket tid och någonstans måste jag hinna rita också. Men det är klart att det är en viktig del av arbetet att nå ut med budskapen och sprida idéer.

Hur ser du på framgångarna, är du förvånad eller gick allt som planerat?

– Jag har nog inte planerat någonting alls. Jag är väldigt glad över de möjligheter vi har nu och att det arbete vi gör får gehör. Självklart får vi både ris och ros från kollegor och från människor runtomkring. Jag tror att det är för att det vi gör engagerar och involverar. Och det är nog ett av de främsta kriterierna för en arkitekt att faktiskt vara involverad i att göra världen till ett bättre ställe att leva i.

Och Bjarke Ingels är engagerande. Hans person är positiv, avväpnande och medryckande. Under presskonferensen han höll någon timme tidigare sitter 20 journalister tysta som möss, med undantag för några uppskattande fnissningar. På tal om vad som berör och engagerar honom själv ger han ett uttömmande svar på frågan om vad som gör honom upprörd.

– Jag blir väldigt sällan arg, men när någonting är orättvist, eller osant så kan jag bli arg. Jag läste ett väldigt fint brev till redaktören i tidningen arkitektur av Katarina Rundgren på Testbedstudio. Där tar hon upp en dansk kolumnist, Kurt Lassen, som ringt henne och försökt få henne att kommentera ett av våra projekt som ett plagiat. Den här mannen verkar tycka att bara för att det går så bra för oss så måste vi på något sätt fuska, så han beger sig ut på korståg i sin blogg för att få oss att framstå i dålig dager. Han är en riktigt otäck karaktär. Och självklart gör en sån där idiot mig förbannad, men det finns inget jag kan göra åt det. Han ser en möjlighet i att racka ner på oss och på så vis få vår uppmärksamhet, så jag involverar mig så lite som möjligt.

Och vad skrev arkitektur?

– Katarina skrev istället något väldigt bra om det hela, att plagiat är ett begrepp för rättshaverister och kallade dessutom hans artiklar lama och i hans blogg har många varit väldigt positiva och kommit till vårt försvar vilket jag blev rörd av. I blogsfären finns det så många oupplysta människor. Högljudd ignorans är givetvis irriterande, men så måste man välja sina strider och inte alla är värda ansträngningen. Du kommer längre om du lägger din energi på något positivt. Att fokusera på det negativa kommer bara att äta upp dig och göra dig arg och bitter istället för att säga okej, låt oss fokusera på vad vi vill och prata om det istället.

Det är tydligt att Bjarke lever efter den livsfilosofin. Att omvandla all energi till produktivitet. Och av den råvaran verkar han ha mycket. Tillsammans med några portioner intelligens, nyfikenhet, karisma och skicklighet har han kommit långt. Inte ens 40 år fyllda.

– Den bästa hämnden är att leva ett lyckligt liv. Det är mitt motto.

Den dansk-engelska formgivaren Louise Campbell står bakom många uppmärksammade produkter. I vår lanseras den senaste, en lampa med en mycket föränderlig skärm. För Nya Rum berättar hon om sitt kärleksprojekt och om vad som inspirerar för tillfället.

Jag har gett mig själv ett icke-kommersiellt projekt att tugga på. Jag valde det omöjliga ämnet kärlek eftersom det var det största ben jag kunde slänga till mig själv. Nyckelorden är ömtålighet, det lilla, rött, hopp, smärta, drömmar och illusioner. Målet är en utställning som dels är planerad till ett galleri i Paris, och dels för ett utrymme på ett större museum.

Rött. Det finns en regel, och bara så länge jag som jag står ut med det. I det här projektet måste jag hålla mig till toner från rött till vitt. Det skapar redan en del frustration.
Runda former. Vi går runt, runt i cirklar. För mig är runda former en bättre symbol för kärlek än hjärtan. Så jag samlar på runda objekt. Helst ömtåliga sådana, som antingen går sönder, förfaller eller bleknar bort.
Cirkel av stolar. Den eviga utmaningen mellan grupper och de som står utanför är ett ämne jag ständigt återvänder till.
Det ömtåliga och omätbara. Elastiska band, papper, tejp, fransad textil, tunn tråd – allt verkar passa perfekt med det här temat. De finns i obegränsad kvantitet, mångsidiga, användbara, men inte perfekta, inte hållbara, de luktar inte ens gott…
Hög med stickor. Hundratals trästickor, som klistrats ihop. I Danmark säger vi ‘mange bække små, gør en stor å’. Detta är en påminnelse – jag jobbar med ett antal verk som består av många, många små delar som bara hittar styrka genom att vara sammanlänkade.
Miniatyrer. En påminnelse. Projektet handlar först och främst om människor och gamla mönster. Varför, varför, varför följer vi dessa begränsande mönster som kallas tradition? Varför blir vi så nervösa när någon går ifrån dessa klassiska, men på så många sätt opassande, system?
Blyertsteckning. Det är ett vykort med en teckning av Lis Nogel som föreställer ett par skor. Teckning har sådan beslutsamhet, linjen ser ut att vara helt sammanhängande. Ett banalt motiv som blir till ett landskap.
Pappershus. Som en källa till inspiration har jag gjort ett antal husmodeller där jag leker med idén om det perfekta huset.
Böcker. Jag lutar mig mot skeptikerna, de kritiska och – det bästa av allt – den lugna betraktaren när jag förbereder det här projektet. C S Lewis bok The Four Loves är fantastiskt material, precis som Søren Ulrik Thomsens diktsamling Det Skabtes Vaklen. Jag har såklart också svalt Karl Ove Knausgaards Min Kamp. Erlend Loes Doppler väntar också på att läsas igen. Mannen som bestämmer sig för att bo i skogen med en älg som enda sällskap. Ett tema om män med sociala problem verkar utkristallisera sig.
Juldekoration. Ett arv. Så perfekt. Är det Rödluvan och vargen?

Faktaruta

Louise Campbell

Yrke: Formgivare av möbler, belysning och inredning.
Bakgrund: Examen från London College of Furniture (1992) och Kunstakademiets Designskole i Köpenhamn (1995). Öppnade egen studio 1996 och har sedan dess formgett för bland annat Muuto, Hay och Royal Copenhagen, Stelton och det danska kulturdepartementet. Verksam i Statens Værksteder for Kunst og Håndværk i Köpenhamn.
Aktuell med: Lampan LP Shutters för Louis Poulsen, samt kärleksprojektet.

Att arkitekturen frodas och göds på både höga och låga nivåer i Norge råder det inga tvivel om. Men hur står det egentligen till med designscenen? RUM har tagit tempen genom att fråga ett antal unga formgivare om deras erfarenheter och uppfattningar om Norge som designnation.

Formgivaren och egenföretagaren Siren Elise Wilhelmsen är sedan tio år tillbaka bosatt i Berlin, men berättar att det är en ”boom” av unga norska formgivare just nu.

– Väldigt många nyutbildade drömmer om att jobba självständigt och göra sig ett namn. Jag tycker det är en positiv och inkluderande miljö att komma in i, säger hon.

Och många med henne är positiva. Ida Noemi är utbildad industridesigner och startade sin egen studio för drygt ett år sedan. Hon håller med om att det finns en bra sammanhållning bland formgivare och tror det kan bero på att designscenen inte är så stor i Norge och att alla vinner på att hålla ihop.

– Det är många unga formgivare på väg upp och framåt, särskilt många unga kvinnor, kommenterar duon Torbjørn Anderssen och Espen Voll som idag driver designstudion Anderssen & Voll och var med startade Norway Says när det begav sig.

Svenske Erik Järkil är formgivare som nu studerar till arkitekt på AHO i Oslo. Som utomstående har han ett något annorlunda perspektiv.

– Jag tror att Norway Says var en stor inspiration för många unga formgivare som insåg att det går att göra sig ett namn på hemmaplan. Men inom möbelbranschen finns det väldigt få företag att vända sig till, jämfört med Sverige, därför tror jag att många söker sig utomlands, säger han.

– Produktdesign befinner sig på en nedåtgående kurva i Norge. Det är servicedesign som är ”the shit” och ett fält som växer både vad gäller kunskap och storlek. Det är inte specifikt för Norge att servicenäringen växer sig starkare än industrin, men det innebär att det finns ett överflöd på duktiga formgivare för den producerande industrin, säger Torbjørn Anderssen.

Runa Klock och Marte Frøystad driver företaget Frøystad + Klock. Deras erfarenhet av dilemmat säger att det är förhållandevis lätt att bli profilerad i media, men svårt att få saker i produktion.

– Vi har en ganska liten produktion i Norge, och då menar vi producenter som vågar satsa på mindre volymer och moderna uttryck. Det hade varit intressant med norska varianter av företag som Muuto, Swedese, Hay och Blå Station. Är det för dyrt att driva något liknande här, eller är det ingen som provat? frågar de sig.

– På 30-40 förfrågningar får vi kanske ett ja, så visst är det möjligt, men i dessa fall ställs det ju helt andra krav på att få något handfast i retur, till skillnad mot statligt stöd, säger Marte Frøystad.

Siren Elise Wilhelmsen är en av många som ”försvunnit” ur landet.

– Jag har blivit kontaktad av producenter från hela världen, men aldrig en norsk. Jag har heller aldrig tagit kontakt med någon i Norge, och jag är inte ensam. De flesta norska företagen vågar inte satsa på något nytt och är inte på hugget på samma sätt som jag upplever det utomlands. Min uppfattning är att Northern Lightning och delvis LK Hjelle är de som i störst utsträckning satsar på ung design, säger hon.

I Sverige är ung design beroende av stöd från näringslivet, men Norge har en politik som tillåter kulturen att blomstra. Majoriteten av formgivarna är mycket positiva till stödet från Norsk Form, Norsk Designråd och DogA (Norsk Design- og Arkitektursenter).

– Vi får bra stöd från olika instanser. Särskilt från ambassader runt om i världen och genom UD kan man få resestöd, säger Runa Klock.

– Norsk Form är navet för det som sker i landet. Genom att arrangera fackkvällar, debatter och utställningar blir de bindmedlet för branschen nationellt och ett samlat element utåt, säger Siren Elise Wilhelmsen.

Men Erik Järkil har upplevt myntets baksida och ser en viss frustration hos formgivare och deras relation till Norsk Form.

– Vad jag förstår så har en del tidigare känt att Norsk Form visat oförståelse för nya norska formgivare, men att det på senare tid har ändrat sig, säger han.

– Det är viktigt med alternativa arenor att visa upp sitt arbete på också. Några norska formgivare har initierat fina utställningar och aktiviteter för att främja norsk design internationellt såväl som lokalt, som Norweigan Prototypes, Oslo Designerlaug (ODL) och Look to Norway, fortsätter Ida Noemi.

En vanlig uppfattning är att det är debatten kring ett ämne eller yrke som leder utvecklingen framåt. Och frågar man formgivarna finns det mer att önska på denna front. Siren Elise Wilhelmsen upplever att design får allt större plats i media, men att den unga designnationen behöver utveckla grunderna för en relevant kritisk debatt.

– Design behandlas nästan uteslutande ur ett förbrukarperspektiv i norsk media och betraktas väldigt sällan som kulturbärande eller som ett utvecklande element. Det som skrivs är oftast refererande reklam än reflekterande kritik. Oftast överlåts all kommunikation till formgivarna själva, eller ännu mindre intressant – till producenterna, säger Espen Voll.

– Arkitektur blir taget på större allvar än design både i politiken och i media. Kanske för att begreppet ”design” är så urvattnat? Design är så mycket mer än sitt rykte, konstaterar duon Marte Frøystad och Runa Klock.

– Arkitekturfrågorna och debatten är helt dominerande jämfört med designfrågor. Från politiskt håll har man satsat på arkitektur, vilket är en bransch med gott självförtroende, jämför med designbranschen som är på gång, men från en slumrande tillvaro, avslutar Erik Järkil.

Text: Frida Jeppsson Prime