Årets designvecka kantades av en trupp rosa elefanter som tog rum i besittning och patrullerade gator upp och ner utan att någon så mycket som vände på huvudet. Och kanske är det inte konstigt att Stockholm Design Week, designkommersens högtid, länge saknat kritiska perspektiv, reflektion och socialt ansvarstagande från samtliga medverkande. Men den som hängt med vet att denna vecka bjöd på en annorlunda show.
Historieberättande har varit en gemensam nämnare för designveckans olika aktiviteter, något som nu nått ända in i kommersens kärna. Flera stora företag stoltserade med att visa produktionens baksida i sina montrar på möbelmässan. I Greenhouse har detta varit normen i flera år och ofta det enda som berättigat många av de skolprojekt som visats. Storytelling, som det brukar kallas, skymtade även där design visades i Stockholms gallerier och diverse showroom. Men för en kräsen betraktare fungerade det inte hela vägen.
Den rosa elefanten skulle dyka upp på flera ställen under veckan, likt en högljudd och fumlig objuden gäst på en intim tillställning. I Skridskopaviljongen på Kastellholmen kunde man skåda samarbetet mellan veckans hedersgäst, franska Inga Sempe, och lamptillverkaren Wästberg. Där visade de prototyper, skisser och berättelser om hur produkterna kommit till. Men dessa visade sig i själva verket vara efterhandskonstruktioner. Storytelling må alltid ha använts i marknadsförande syfte, men att forcera det och fuska sig till någon form av autenticitet gör knappast design några tjänster. Det förlöjligar istället en hårt arbetande bransch vars kunskap och motiv redan ifrågasätts.
På Skeppsholmen huserade Form Us With Love med deras temporära Form Us With Friends som visade samtliga samarbeten de gjort med producerande företag inför designveckan. Experter på kommunikation som de är använde även de sig av historieberättandet i form av ett digitalt och glassigt bildspel för att motivera sina nya lampor, stolar och rumsavdelare. Killarna är bra på att övertyga om att det är bra design vi ser, men elefanten i rummet uppmärksammar ändå att allt är saker vi klarat oss lika bra utan.
Den tredje elefanten går till projektet Work in Progress som med goda ambitioner ville förmedla design som mer än yta, genom att visa även designprocessen. Konceptet är väl beprövat, men dessvärre nådde inte berättandet hela vägen och som betraktare förlorade man den personliga kopplingen till formgivarna och det kanske mest grundläggande av allt: frågan varför. Det blev, som de ville undvika, produkter på podier.
Generellt kan man ändå konstatera att veckans fristående aktiviteter blivit bättre och lyfter relevanta frågor, men det är tydligt att det är formgivare och företag som står bakom dem, med begränsad känsla för medium och språk. Att lämna spelrum för fria tolkningar genom att inte vara tydlig med syfte och frågeställningar kan visa sig oklokt, vilket Stefan Nilsson fick smaka på när debatten kring lakanen och Design with a Conscience tog plats i folkets salar. Trendexperten ämnade visa en sida av design som provocerar och ställer frågor. Att ställa ut diskursiv design (med kommersiellt syfte) är ingen lätt uppgift i sig, men valet att göra det i ett varuhus får nog betraktas som ett självmordsuppdrag. Kanske mest för NK. Det fullkomliga uppror som detta resulterade i kan möjligen bero på ett par saker: att media misshandlat begreppet design så totalt att den vanliga människan inte längre förstår dess bredare betydelse bortom heminredning, att initiativtagaren inte tagit design på tillräckligt stort allvar och låtit det gå under rubriken ”pop-up shop” eller kanske den uppenbara problematiken med att visa design med socialt ansvar som gimmicky utan en stöttande retorik.
Fenomenet kan ältas i evighet. Ja, det var fel plats. Nej, det var inte genomtänkt. Nej, vi har inga forum att diskutera design i. Men elefanten i rummet är varför vi som designnation inte är mogna att fånga upp diskussionen. Den ibland löjeväckande och smutskastande debatt som uppstått i dagspress fördärvar för de som ägnar sig åt design som verkligen gör skillnad. Veckan har visat på den stora skillnaden mellan en display av produkter och en utställning. Utan ett relevant teoretiserande och berättande ramverk riskerar man att hamna i det första facket, vilket är helt okej så länge man är tydlig med intentionen. Men eftersom vi har en designpublik som ännu inte lärt sig att betrakta design och göra skillnad mellan display och utställning hamnar vi i osäkra farvatten.
Det figurerade självklart lyckade exempel som förtjänar en eloge, men som får nöja sig med ett omnämnande i sammanhanget. På okomplicerade men fängslande sätt lyste Katrin Greilings the Evolution of the Object, Talking Textiles och Story Vases på DesignHall samt Beckmans designskola med Never Mind the Object upp i mörkret. Med dessa som förebild är det kanske dags att börja ta design på större allvar? Det blir spännande att se vem eller vilka som tycker att det är deras ansvar att plocka upp bollen som Nilsson dribblat bort.
Frida Jeppsson Prime
