Nya Rum träffade delar av Form Us With Love i deras studio i Vasastan i Stockholm. Vi försökte skrapa lite på ytan, bara för att upptäcka att det inte finns någon yta. Grabbarna Grus har allt planerat in i minsta detal
En mörk decembereftermiddag stampar jag och fotografen Natalie in i Form Us With Loves ljusa och spatiösa designstudio. Petrus Palmér hälsar välkomna samtidigt som han kommer nedför trappan och påpekar det sköna i att få besök av två damer så att könsbalansen (temporärt) jämnas ut. Jonas Pettersson och John Löfgren ansluter sig från olika håll i lokalen och så har jag den ursprungliga trion samlade runt ett bord. Killarna röjer undan lite skisser, materialprover och fakturor som ligger framme och vi skämtar om att visa en ”städad” bild. Om Petrus kommentar var undermedveten eller bara ett sammanträffande är oklart, men jag hade hur helst tänkt inleda vårt samtal med 100 000 kronorsfrågan: Genus.
En kursare till er fån Kalmar sa nyligen till mig att tjejer har sämre förutsättningar att lyckas som formgivare för att ”de inte vill skita ner sig”. Vad säger ni om det?
– Det tror jag inte. Av tradition är könsrollerna kanske lite skevt fördelade i branschen. Man brukar säga att killar anställer killar också, och alla våra kunder är nästan män, förutom Bolon till exempel, som bara är kvinnor, säger Jonas.
Har ni ambitioner att ändra dessa förutsättningar?
– Absolut, men grunden är att de personer vi tar in ska komplettera oss, oberoende kön. Vi har precis gått igenom en runda ”interns”-ansökningar där vi bara valt folk vi gillar baserat på deras portfolio och fem av sex är tjejer, förklarar Petrus.
– Vi skulle dock behöva få in mer kvinnligt perspektiv, lägger John till.
Hur jobbar ni med praktikanter?
– De har högre status än vi. De får jobba kreativt hela tiden, medan vi tar hand om företaget, säger Jonas.
Företaget ja. Hur kommer det sig att ni så framgångsrikt omsätter era idéer? Är ni företagarsöner?
Det blir tyst och trion skakar på sina huvuden.
– Jag tror det började i skolan med inställningen ”ska vi göra det får vi göra det själva”. Vi hade en större bild av design än att bara rita produkter. Många kompisar började på stora företag som en del i nåt större, men vi ville kunna säga att vi har formen på allt från fakturorna till hur vi presenterar oss och våra produkter i en utställning. Som att komma in här också och känna att det är ”vi”, säger John.
Ja, ni har sannerligen skapat en samlad bild av er och företaget. Vilka välgenomtänkta beslut och finurliga PR-strategier ligger bakom detta?
– Det är ju vad det innebär att vara designer. Jag tror inte vi försöker skapa en fasad eller bild av oss själva, jag tror det är vad vi är. Däremot tycker vi att design är mer än produkten: det är presentationen, det är foto, det är kommunikation – hur man talar om sina grejer, säger Petrus.
– Det ligger i detaljerna. Om vi predikar det till våra kunder måste vi även leverera hela vägen. Då kan man inte komma med ett dassigt visitort, lägger John till.
– Det är ju till och med svårt för de som tillvekar möbler att förstå hur designprocessen ser ut. Vi försöker göra det enkelt. Det är vad det är, liksom, säger Jonas.
Men det är lätt att säga att något är enkelt också.
– Ja, det enkla är ofta det svåra. För det handlar om att ta bort så mycket tills essensen är kvar, säger John.
Ni har ju blivit lite utav experter på att vara just er, vilket ni också föreläser om.
– Vi gör gärna det när vi kan och får möjlighet, säger Petrus samtidigt som Paul kommer in genom dörren med ett flak öl på axeln.
Petrus frågar om jag vill ha öl eller vin till lussekatten. Vi tar gemensamt beslut om öl. Jonas också, fast han inte är så sugen.
– Vi försöker sätta våra produkter i så bra sammanhang som möjligt, forsätter Jonas argumentet. Vi förfinar varje detalj, pratar med företagets vd och marknadschef, men även återförsäljare för att ha kontroll över hur sakerna exponeras i butik.
Ni är inne på ert sjunde år, finns det någon tidsmarkör då man kan säga att det släppte för er och började funka?
– Vi har egentligen inte haft nåt riktigt break, utan fler smågrejer, säger Petrus.
– Cord Lamp (2007) tror jag var viktig, för den funkade kommersiellt, tillägger Jonas.
– Att vi fick utställningsfönstret på Kulturhuset med B.I.O, Bendable Interior Objects (2006), var också en viktig markör. Det är nog största känslan av break, om jag tänker tillbaka. Ingen ville knappt ta ett möte med oss när vi startade, säger Petrus.
För att ni suttit i den småländska skogen i tre år eller?
– Ja, fast det var nog vår främsta styrka, när vi insåg att inget kommer att lösa sig per automatik. Vi fick helt enkelt vara de jobbiga jävlarna som ligger på och tar kontakt med folk, säger Jonas.
– Företag har egentligen aldrig kommit till oss i så stor utsträckning som vi kommer till dem, konstaterar Petrus, varpå John kontrar:
– Jag tror det är något positivt att vi tenderar att inte enbart jobba med de självklara företagen. Träullit skulle ju exempelvis aldrig komma till oss, det hade varit ett för stort steg för dem. Det som lockade oss var att de var helt främmande för vad design kunde bidra med. Vi kunde hjälpa dem med väldigt små medel.
Det låter nästan som ett frälsningsuppdrag?
John ser tveksam ut.
– Jo, men jag tror det är lite så vi ser på design – som ett verktyg för förändring. Hexagon förändrade deras liv totalt. Genom ny färg och form, vilket inte är banbrytande i sig, men i kombination med ett tänk kring hur det ska säljas, hjälpte vi Träullit att kunna exportera till USA och Australien. Så på det sättet kan man visst säga att det blir lite religiöst. Det är extra kul att kunna göra något som spelar roll. Baksidan av design är ju en mängd ytliga produkter och självklart vill vi också ibland göra ”en till stol”, men ska man ta det ett steg till och tänka på den större bilden så är det nödvändigt med andra delar – det man kan kalla strategi, säger Petrus.
– Med Cord Lamp, Work Lamp och lite andra grejer för Mitab kände vi att vi gjorde fina produkter, men att det saknades något. Vi började luska i varför det inte stämde och såg att det fanns luckor i hur företag arbetar med design, vilket vi är intresserade av att hjälpa till med, säger John.
Hur ser konkurrensen ut för er del i Sverige?
– Det finns så många företag som vi och andra kan jobba med, så jag tror inte vi ser någon som konkurrent utan mer som någon man skulle vilja jobba med, säger Jonas.
– Förhoppningsvis står vi utanför konkurrensen för att vi gått en annan väg också. Vi har inte varit så hårda på att det är jag, John och Jonas som sitter bakom pennan utan att vi är ett team, och då blir man inte så prestigefylld, utan det är lätt att släppa både erkännande och uppgifter, förklarar Petrus
– Men tänker man gentemot andra formgivare så tror, önskar och hoppas jag att vi hittat en annan väg än att konkurrera om att få rita ”en till stol” till en prestigefylld tillverkare, och där har vi hittat ett tomrum, avslutar John.
Text: Frida Jeppssom Prime
Bild: Natalie Larsson
|
|
Postat i Redaktionsbloggen | Kommentering avstängd |
