Det sägs ju att den moderna människan stöter på lika många bilder per dag som hennes förfäder gjorde under hela sin livstid. Hell’s bells! Det är inte smågrus, inte. Det torde innebära att vi inte bara blir mer kvalificerade mottagare utan också att det inte finns så mycket vi inte redan sett. Vi är kort och gott kompetenta men svårflörtade, vi tjugohundratalsmänniskor.

När man då ser en bild som får en att stanna upp får det sägas vara en bedrift. Och inför synen av Bruce Munros Field of Light som nu visas på Holbourn Museum är det inte utan att man, helt osofistikerat, tappar hakan. När man väl skopat upp den och försöker hitta fotfästet bland alla sina referenser dyker räddningsplankan upp som på beställning: Visst finns det en omisskännligt filmisk kvalitet i verket? Jepp. Förtjust finner man kanske scenen i The Prestige, utspelad när elektriciteten ännu var purung och magisk, någonstans där den skramlar i bakhuvudet. Håll den tanken i sådana fall – för Munro bjuder på samma känsla av förundran. På riktigt.

Installationen består av 5 000 lampor som Munro och hans team, i ett intrikat mönster och med hjälp av tillräckligt med fiberoptiska kablar för att vara ett konstverk i sig, placerat ut runt museet. Det är dock inte första gången de kopplat ihop ett ljusfält, 2004 kunde man njuta av ett liknande verk utanför V&A i London. Men inspirationen kom redan för tjugo år sen när Munro besökte Australien och såg blomstrande fält som visade sin verkliga skönhet först under natten. Han kände att han bara måste göra fältet – på sitt sätt. En referens är en referens är en referens. Så skönt.

Text: Lisa Marie Mannfolk

Bild: Mark Pickthall

Detta inlägg postades måndag, 9 januari, 2012 kl 12:13 i Redaktionsbloggen. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Både pingning och kommentering är avstängt.

Postat i Redaktionsbloggen | Kommentering avstängd