Arkitektur som tidens väv

Många av de senaste årens infekterade byggbråk har haft sin upprinnelse i projekt som tagit alltför lättvindigt på de kvaliteter och den utvecklingspotential som funnits i de befintliga miljöerna.

De som drivit exploateringsplanerna har inte gjort sin ”hemläxa” med den eftertänksamhet och respekt som krävs. Men lika stor skuld till de uppkomna situationerna har många gånger bevarandeivrarna, som inte velat se att smarta och skickligt genomförda förändringar – som också kan innebära rivningar – i slutänden kanske är just det som en plats behöver för att det som är de bärande värdena inte bara ska komma till sin rätt utan också kunna generera nya värden, såväl i stunden som inför framtiden.

Det är just ett sådant mer ödmjukt och modellerat förhållningssätt som på en del håll i Europa anlades som alternativ till modernismens stor­skaliga och inte sällan historielösa rationalism redan efter andra världskriget. Förutom ett ofattbart mänskligt lidande – som våra nutida generationer möjligen kan ana vidden av i blicken på dagens flyktingar – så innebar krigsåren också en urskillningslös, bitvis systematisk och traumatiserande skövling av den byggda miljön.

Två exempel som kan hänföras direkt till den rådande situationen decennierna efter andra världskriget och är Kaiser Wilhelm Gedächtnis­kirche i Berlin och St Michael’s Cathedral i Coventry. Utgångspunkten för tillkomsten av de båda i den form de nu har var utbombade skal, i Tyskland en nygotisk skapelse från 1890-talet, i England en medel­tida gotisk kyrka, senare uppgraderad till katedral.

Ansvarig för transformationen i Berlin var arki­tekten Egon Eiermann. Trots det ringa intresset under 1950- och 1960-talen för det sena 1800-talets stilarkitektur, och trots den gamla kyrkans grava skador, bestämde sig Eiermann för att låta det väldiga vestibulpartiet med resterna av ett krönande torn stå kvar som grund för sitt projekt. I stället för att återbruka den bevarade delen som gudstjänstlokal, valde han dock att lägga en ny, strikt volym i rå betong helt genombruten av små kvadratiska, blåfärgade glasblock västerut. Denna fick sällskap av ett nytt klocktorn i samma anda öster om den bombskadade delen, som i allt väsent­ligt behölls som en ruin. I Coventry arbetade Basil Spence med en liknande lösning. Han lämnade det gamla kyrkorummet i stort sett orört som en slags öppen friluftskyrka mot att han i vinkel mot denna tillförde en formmässigt nyskapande, fullstor katedral, vilken med röd sandsten och glas i olika former som dominerande fasadmaterial ändå anknöt till sin föregångare.

Så formades två i dag omistliga milstolpar i den tidsöverskridande väv som arkitekturen i bästa fall kan bidra till att skapa. En tredje milstolpe från samma tid, om än av betydligt blygsammare skala och inte sprungen ur krigets härjningar, är den utställningslokal Carlo Scarpa skapade för Olivetti i en av butiksarkaderna kring Markusplatsen i Venedig. Utformad med samma känslighet som den finaste möbel och tveklöst också den ett barn av sin tid, har lokalen sam­tidigt något tidlöst över sig, inte minst iakttag­bart i de numera ganska slitna, men samtidigt vackert åldrade fasaderna. Här finns något att lära om arkitektoniskt mod inför framtiden!

Text: Martin Rörby
Annonser