« tillbaka

62°19’12”N   9°16’6”E

Text: Cecilia Öfverholm

Om det finns magiska koordinater för framgång har 
Snøhettas Kjetil Trædal Thorsen och Craig Dykers hittat dem. 
Deras resa mot extrem uppgång började med – tid.

I Liftarens guide till galaxen blev svaret 42. Det vet vi ju alla. Men om det blir 62°19’12”N 9°16’6”E – vad betyder det? Efter en googling hamnar vi rätt på berget täckt med en huva av snö. Just denna topp har gett namnet till en av världens mest eftertraktade arkitektfirmor: Snøhetta. Arbetar du här ingår en tur till ko­ordinaterna en gång om året. Det hör till. Rum besökte Oslokontoret för att ta reda på vad mer som bygger Snøhettas magi.
– Det är ett helt otroligt gäng där nere i salen. Det handlar om att ha det rätta folket, samarbetena, gärna med lite motstånd i projekten, säger arkitekten Kjetil Trædal Thorsen, en av Snøhettas grundare, och gnider handflatorna mot varandra.
Vi träffas i ett av de få separata rummen som finns på Snøhetta, uppe på en loftvåning i en gammal hamnbyggnad i Oslo. Nere på golvet råder en hemtrevlig, lite bohemisk, stökighet. I taket i entrén hänger mängder med vattenfyllda små platspåsar, en installation med ett förflutet som nu får dekorera loungeavdelningen. En lång bokhylla och några soffor delar av kontoret mitt framför en flera meter bred trappa som används både som sittmöbel och för att förflytta sig upp mot loftet. På Snøhetta sitter alla tillsammans, och man byter arbetsplats vartannat år. Alla vet vad alla håller på med, det blir inga grupperingar i olika projekt eller yrkesgrupper.
– Det är som en teckningssal. Vi vill skapa en oförpliktande stämning där alla är informella, och där det inte finns några filter mellan projekten. Här finns alltid en öppenhet. Det är lite som att sitta tätt runt en lägereld, säger Kjetil.
Exakt samma upplägg finns på Snøhettas kontor i Innsbruck, San Francisco och New York. Där är samma typ av rum, samma stämning, samma arbetstid, samma semester, samma lunch. På Oslokontoret finns två långbord som samlar alla medarbetare för gemensam lunch. Maten lagas på plats, och runt lunchtid står det läckra buffébordet uppdukat. Lax och krispig sallad är på dagens meny. Runt 12-tiden sluter folk upp. Här representeras 30 nationaliteter, alla slags religioner, sexuella läggningar, kvinnor, män, unga, gamla.
– När vi anställer går vi mycket på personlighet. Vi gör många intervjuer, kanske fem, sex eller till och med sju. Och folk kommer från många olika yrken och utbildningar. Det är en stor bredd, men alla har förståelsen för det vi kallar ”singular in the plural”, det vill säga: du är en individ i företaget, säger Kjetil, och förklarar att Snøhetta alltid har varit oerhört tydligt när det gäller den filosofiska terminologin som handlar om grundläggande mänskliga värderingar.
På Snøhetta arbetar man efter en speciell, egenutvecklad metodik där projekten har en sociokulturell utgångspunkt. Arbetsmetodiken är döpt till transpositioning, och är central i alla projekt.
– Transpositioning innebär att du skiftar färg i ett kreativt arbete. Så egentligen i den här situationen skulle jag ha varit journalisten, förklarar Kjetil och tycker att jag ska inta rollen som grundare för Snøhetta – det blir genast tydligt att det är en nyttig tankeövning.
Transpositioning har utvecklats hos Snøhetta för att möta olika specialisters negativa erfarenheter av stora arkitekturprojekt. Det är inte sällan man möts av inställningar som ”det där fungerar inte, det har vi provat förut”. Men Kjetil menar att man hela tiden måste se situationer i en kontext.
– Vi håller workshoppar där vi tillsammans med uppdragsgivaren bjuder in alla som är involverade i projektet – från städpersonal till direktörer, filosofer, sociologer … När vi till exempel arbetade med Oslos nya operahus var det manusförfattare, koreografer, librettoskrivare och kompositörer som sattes samman i en stor workshop.
Kjetil beskriver det som en orkester där alla får öva på varandras instrument för att få reda på vad som krävs för varje instrument när man sedan ska spela tillsammans.
– Transpositioning fungerar otroligt bra. Du får reda på vilket motstånd som ligger i andras problemställning. Det finns många som jobbar på liknande sätt, men vi har definierat det, satt det i system och gett det ett namn. Vi känner att det är vårt, säger Kjetil.
När Snøhetta grundades 1987 fanns en tanke om samspelet mellan den fysiska byggnaden och landskapet omkring, en interdisciplinär tanke som man hållit fast vid sedan dess.
– Det började som en klar hållning att arkitektur och landskapsarkitektur på sätt och vis är detsamma. Vi löser ju samma sak men vi har lite olika utgångpunkter, vilket är bra. Man måste samarbeta för att få bästa resultat och samarbetet har utvecklats vidare till nya fält, nya frågeställningar. Det har varit expansivt, säger Kjetil.
Ambitionsnivån var hög redan från start. Tid var egentligen det enda de hade – de var ny­examinerade, hade inga lån, inga utgifter, inga barn. Det var nu som Kjetil och med­grundaren Craig Dykers satte upp sin 30-årsplan: 10 år som fattiga, 10 år som etablerade, och så 10 år för att konsolidera, och sedan efter det, raffinera.

– Det är imponerande att vi hade en så lång plan, men vi hade ju bara tid, inga pengar. Det har inte varit något easy go, vi har försakat mycket. I början gick vi inte direkt parallellt i livet med barndomsvännerna, skrattar Kjetil.
Men så hände det att Snøhetta vann ett stort uppdrag i en arkitekttävling. Ett uppdrag som kom att bli ryggraden för hela företagets utveckling. 1989 fick det lilla Oslokontoret uppdraget att rita det nya biblioteket i Alexandria i Egypten. Under fyra år pågick förhandlingarna kring kontraktet och det var inte förrän 1993 som dåvarande presidenten Mubarak skrev på.
– Han fick ett pris av Unesco för utbyggnaden av biblioteket och skulle åka till Paris för att ta emot utmärkelsen. Han var därför tvungen att göra klart kontraktet med oss och det blev plötsligt full fart med att signera!
På två år växte Snøhetta till 30 personer och 1995 flyttade 14 familjer ner till Kairo i Egypten för att rita klart biblioteket. De stannade till 1997, och hela det 80 000 kvadratmeter stora biblio­teket var färdigbyggt 2001 – efter 12 år.
– Vi följer våra projekt ner till sista skruven. Vi lämnar aldrig. Vi är inte ett kontor som kastar ur oss goda idéer och koncept. Vi är med hela vägen, och det är för att försäkra uppdrags­givaren om att få ut det mesta för sina pengar. I traditionell mening är arkitekten uppdragsgivarens förlängda arm, men i vår tid är bygg­entreprenören den förlängda armen. Det blir ju helt fel. De ska ju tjäna pengar på det de gör på byggarbetsplatsen, medan vi ska tjäna pengar på att representera uppdragsgivaren emot entreprenören, säger Kjetil.
Det finns dock projekt som är så komplicerade att en totaltäckande process styrd av Snøhetta inte är möjlig. Till exempel nämner Kjetil stora infrastrukturprojekt där många instanser och kompetenser är involverade.
– Vi bygger en tunnelbanestation i Riyadh. Det är ett jättesvårt projekt och där kan vi bara ha kontroll på det som rör arkitekturen, säger han.
Det finns andra projekt där Snøhetta har kommit att driva frågor även utanför arkitekturen. Just nu pågår kontorets största projekt hittills i Saudiarabien: en kulturbyggnad med landets första offentliga biograf, en utställningslokal och ett bibliotek. Här har kvinnofrågan varit central och Snøhetta har sett till att den finns med i projektet. Det kommer exempelvis att finnas en ingång för både kvinnor och män.
– Vi har en kvinnlig projektledare, och två kvinnor och tre män på plats i toppen. Detta är fullt möjligt, men man måste lägga premisserna tillrätta för att kunna vara med hela vägen, säger Kjetil.
I takt med att Snøhetta följer sin 30-årsplan tillförs företaget alltfler fokusområden. Det finns en stark vision om att utvecklas på bredden. Brand design är ett nytt område, corporate design är ett annat – och här har vi nyligen sett resultatet i de nya norska sedlarna. Men i det framtida Snøhetta finns också mer interiörprojekt, industri­design, och fler företagssamarbeten. Ett exempel är samarbetet med australiensiska Aesop.
– Vi vill jobba med företag som har samma värderingar som vi har, där vi fungerar tillsammans och delar de etiska aspekterna, säger Kjetil.
Han planerar även för ännu mer forskning. Redan nu ingår Snøhetta i grupperingar med olika institutioner. Det är främst belastningen på miljön som är i fokus och frågeställningar kring hur koldioxidutsläppen kan minska. Snøhetta har redan byggt sitt första koldioxidnegativa hus, ett av flera projekt som presenteras i boken Snøhetta: people, process, projects.
– Vi arbetar med stora institutioner som till exempel Sintef, ett av Skandinaviens största oberoende forskningsorgan. Nu vill vi systematisera forskningen mer, låta den bli mer dedikerad så att den inte bara hänger samman med våra projekt, och vi kommer också att försöka få extern finansiering, säger Kjetil.
Hans arkitektfirma befinner sig just nu i en extrem uppgång. Dagen efter vårt besök reser Kjetil till Paris för att prata om tidningen Le Mondes nya huvudkontor, ett uppdrag som signerades precis efter terrorattacken mot Charlie Hebdo.
– Pierre Bergé (en av Le Mondes tre delägare, och tidigare partner i Yves Saint Laurent, reds anm.) vill ha ett öppet och tillgängligt mediehus. Det är sådana här tillfällen som tar tag i en emotionellt. Det är detta arkitektur kan vara
till för, säger Kjetil.
Och med ens blir svaret på frågan om Snøhettas magi alldeles kristallklart: 62°19’12”N 9°16’6”E. Eller som Kjetil säger: ”Continue state of reinvention – du må gjenoppfinne deg selv hele tiden.”

Vad : Snøhetta Var: Oslo, Norge (New York, San Francisco, Innsbruck) Vem: Kjetil Trædal Thorsen och Craig Dykers
 
Annonser:
Annonser