« tillbaka

Årets Arkitektur 2016 tilldelas Olafur Eliasson

Text: Cecilia Öfverholm

”En av de viktigaste aspekterna av arkitektur är den sinnliga upplevelsen som påverkar varje människas själ och kropp. Vinnaren av Årets Arkitektur går till en person som gång på gång visar oss och presenterar arkitektur med oväntade verktyg och omedelbara upplevelser. Nu senast har vi kunnat njuta av hans utställning Verklighetsmaskiner som når ut till en bred publik på Moderna museet/Arkdes.” Så lyder motiveringen till priset Årets Arkitektur som i år tillägnas konstnären Olafur Eliasson.

Olafur Eliasson. Namnet klingar välbekant för många av oss. I år tilldelas han priset Årets Arkitektur för sin förmåga att med sinnliga upplevelser presentera arkitektur. I Sverige har han nyligen uppmärksammats för sin utställning Verklighetsmaskiner på Moderna Museet/Arkdes.
    Han är verkligen ingen speciell, konstnären Olafur Eliasson. Inte om han får säga det själv.
    – Jag är lycklig över att vara en konstnär och ha en möjlighet att uttrycka mig. Det finns inget speciellt med mig, säger han när Rum når honom.
    Han är på språng, bokstavligt talat. Han ska med flyget. Fotstegen mot det hårda flygplatsgolvet ekar lite i luren och det är lätt att ryckas med i det brådskande tempot.
    Olafur bor i Danmark och Tyskland. Men Island betyder också mycket. Det är därifrån hans föräldrar kommer. Och han har spenderat en stor del av sin barndom i Sverige.
    – Jag tillhör inget land, säger han.
    Men det är i Berlin han har byggt upp sin studio. Här arbetar 26 olika nationaliteter, med engelska och tyska som studiospråk. Arbetet är organiserat i olika avdelningar som design och utveckling, administration, utställningar och produktion, och kommunikation och forskning.
    – Vi arbetar väsenskilt från ett kommersiellt bolag. Vi vet ofta inte hur – men vi vill gärna veta varför vi arbetar med ett projekt. Om vi inte vet varför så stannar vi upp. Men vi är inte rädda för att känna osäkerhet eller tvekan. Det gäller att ge tvekan utrymme för att kunna minska den. Och säkerställa att kreativiteten inte förloras, säger Olafur.
    Och självklart finns dagar som är mindre kreativa än andra. Men med 90 personer i studion blir mixen hälsosam. Här arbetar allt från målare, snickare, metallarbetare, ljustekniker, arkitekter, filmfolk och webbdesigner, till konsthistoriker och kockar. För Olafur finns inget före hans konstnärskap. Han har alltid varit en konstnär, precis som sin pappa.
    – Min pappa försökte aldrig göra något speciellt för att jag var ett barn. Jag började med konst när jag var tre år, hela tiden var det experimentellt och vågat. Min pappa arbetade med abstraktion och jag lärde mig att lita på outtalade saker. När jag var fem år gjorde jag mitt första konstverk, abstrakt. Det betydde ingenting, säger Olafur och lägger till att just meningslösheten lärde honom något. Det är resultatet som spelar roll.
 

 – Min pappa lärde mig detta, men det blev också en svår lärdom för honom. Han släppte många bitar i sitt liv.
    Stegen på flygplatsgolvet stannar upp och jag kan höra att Olafur kränger av sig sin jacka. Han ber om ursäkt:
    – Nu får du hänga kvar en stund. Du får åka genom bagagescanningen, säger han.
    Det blir tyst, jag ligger i en låda på det svarta bagagebandet. Och så susar jag igenom röntgenapparaten.
– Hallå, hur mår du? Är du kvar? Du vet, det här är mitt liv just nu. Alltid på väg, säger han.
    Lite omtöcknad av genomlysningen undrar jag om han anser att arkitekturen formar oss:
    – Allt formar oss. Vi är som en lök – det finns ingen hård sten i mitten, säger han.
    En lök, tänker jag.
    – Arkitekturen är som våra egna byggstenar. Den formar oss både estetiskt och essentiellt. Här finns det mycket att ta reda på, fortsätter han.
    Just nu håller han på att färdigställa en bok om arkitektur ”Unspoken Spaces” som utkommer på Thames & Hudson den 11 april.
    – Den kommer att innehålla alla mina rumsliga projekt.
    Vi är framme vid gaten, och det är dags att ta avsked. Men innan jag blir satt på flygplansläge berättar den här personen, som verkligen inte är någon speciell, om en arkitekturpitch han deltagit i:
    – En gång försökte jag dansa min pitch för ett arkitekturuppdrag. Jag fick inte uppdraget... Mitt förslag kom sist.
    För att vara så ospeciell känns Olafur Eliasson väldigt speciell. Han tar kanske några danssteg där innan han kliver in i planet. Han är intresserad av fysiska rörelser.
    – Ibland dansar vi på studion. Alla arkitekter borde faktiskt dansa när de får en idé. Rörelse är något ofullständigt. Den är inte så målorienterad, utan som en dansande skiss, säger han och flyger iväg.

Vad : Årets Arkitektur 2016 Vem: Olafur Eliasson Mer om Olafur: Internationell konstnär med rötter på Island och som bor i Danmark och Tyskkland. Var aktuell med Verklighetsmaskiner på Arkdes fram till januari i år och vinnare av Årets Arkitektur 2016. Tidigare projekt är bland annat The tower på Lernacken i Malmö, Sun reflector på Alba Nova Universi­tetscentrum i Stockholm, Your rainbow panorama på AroS Aarhus, Kunstmuseum i Århus, konserthuset Harpa i Reykjavik (tillsammans med Henning Larsen). Bland mycket, mycket annat. Se mer på: www.olafureliasson.net
 
Annonser:
Annonser