« tillbaka

En konstsamlares bikt

Text: Frida Jeppsson Prime
Foto: Patrik Sehlstedt

Boken It’s mine är en grandios och kulört skapelse i all sin enkelhet. Och de enkla idéerna är oftast bäst. I detta fall en bok om konstsamlare och deras hem, som lyfter galleristen som den sakkunniga länken mellan samlare och konstnärer, producerad och publicerad av Wetterling Gallery. Ett genidrag som är riktigt bra gjort. Även för en som på sin höjd kan nämna Jay Jopling, Damien Hirst och Anna Odell i ett kontemporärt konstsammanhang.

Förordet är skrivet av Kerstin Hessius, konstsamlare och vd för Tredje AP-fonden, och hon slår, som väntat, huvudet på spiken. Konst handlar inte om pengar, men är en bra investering därför att den påverkar alla i ett rum, menar hon. I boken får vi möta fler starka personligheter som bland annat omtalar konsten som en besatthet; en drog man måste fylla på. Ja, någon kallar sig till och med artcoholic. Vi möter också arkitekten Pontus Lomar som ser konsten som ett språk och får ta del av hans pussel till lägenhet på 100 kvadrat. Det bjuds även på häftiga studiobesök i sann New York-anda och en hel del personliga porträtteringar av Björn Wetterling.

Boken är personlig, och det är däri storheten ligger. I vår ytliga bransch ser man hem och inredningsreportage dagarna i ända, men det är något unikt med ett hem där konsten bor – med människorna. Det blir personligt även som läsare att ta del av historierna, och man finner sig stundom imponerad och stundom provocerad. Paret Erika och Martin Vallin berättar exempelvis att de köper ett nytt konstverk till sin dotter vid varje födelsedag, ”därför att det kommer bli så häftigt när hon blir äldre och ska flytta hemifrån”. Mina

tankar går direkt till den ofrivilliga samlingen silverbestick jag äger, men fortfarande förvarar i mina föräldrars hem. Kanske ska man inte tro så mycket om vad ens barn vill ha? Kanske ska jag inte bry mig om vad andra gör? För i nästa stund stöter jag på ett citat av Andy Warhol att fullkomligt älska:

Don’t think about making art, just get it done. Let everyone else decide if it’s good or bad, whether they love it or hate it. While they are deciding, make more art.

Ett synsätt lätt att applicera även på skrivandet, såväl som vilken profession som helst – gissar jag. Och det får mig osökt in på kontentan av It’s mine, vars texter inleds något prövande. Det tar ett tag att vänja sig vid språket, och vissa frågor framstår som direkt naiva av denna anledning. Jag tänker, här hade ni nog ett bra samtal, men det passar inte i skrift, för humorn, tonen och känslan har dött. Men senare plockar samma intervjuperson snabbt poäng, när hen plötsligt börjar inkludera sina reflektioner under samtalets gång – i texten – och jag är åter igen fast. Det är en form av berättande man inte är van vid i dessa sammanhang. Text är en konstform i sig och det blir tydligt i It’s mine. Det krävs att man läser boken för att inse att varje aspekt av It’s mine har fått den kärlek den förtjänar. Fotot, texten, personerna, konstverken … Det är stabilt. Det enda som jag inte får ihop är egentligen titeln. Visst, det är tydligt att samlandet är som att fostra och älska ett barn, eller som att vara beroende av en drog, men känslan man får av de porträtterade personerna är ändå mänsklig och varm. Inte elitistisk eller egoistisk som titeln kan antyda.

Annonser:
Annonser