« tillbaka

Inramad

Text: Anders Modig

”Du har extremt bra känsla för form och rymd, du borde studera arkitektur.” Den legendariska modeskaparen Emilio Pucci visste vad han pratade om när han uppmuntrade sin praktikant Alessandra Cianchetta att byta bana – 2003 grundade hon AWP, en byrå för ”territoriell rekonfiguration och design”, tillsammans med Mathias Armengaud, arkitekt och stadsplanerare och hans bror Marc, filosof, skribent och ljud­designer. Trion som tidigare hade ett teknokollektiv hade från början höga ambitioner, och insikten i olika världar har alltid varit en förutsättning i deras projekt, vare sig det handlar om vitaliserande masterplans, nya stadsdelar, icke-pornografisk landskapsarkitektur eller att bygga nya grannar till Le Corbusier. 

En kylig morgon kliver jag in på AWP:s vitmålade kontor på en innergård ett kvarter söder om syndens Pigalle. Här sitter åtta medarbetare på andra våningen i en modest tegelbyggnad ritad av ingen mindre än Gustave Eiffel. Om jag kisar med lite god vilja, kan huskroppens exponerade, grönmålade balkar och muttrar sägas ha något gemensamt med larger-than-life-meccanot i det närliggande tornet som lockar sju miljoner besökare om året. Alessandra Cianchetta är masterutbildad inom både arkitektur och landskapsarkitektur, och med uppdrag och föreläsningar i ett dussintal länder befinner hon sig oftast på resande fot med tajta scheman. Men idag ska hon ta sig tid både för starkt kaffe, smuliga croissanter och en lerig tur av det senaste projektet i Poissy, en del av västra Paris.

– Poissy, liksom de flesta projekten vi gjort i Frankrike, har vi fått genom offentlig tävlan. Det är färre tävlingar nu än för 12–13 år sedan, men traditionen lever kvar – i Frankrike är det fortfarande i de offentliga projekten det mesta av den intressanta arkitekturen skapas, säger Cianchetta.

Vi återkommer snart till Poissy. Men först slår vi oss ner tillsammans med Marc Armengaud och pratar om byråns största uppdrag hittills: att göra en ny masterplan för La Défense tillsammans med bland andra Baselkontoret HHF.

– La Défense är emblematiskt för efterkrigstiden. Stål och glas, en slags Jaques Tati-modernism som nu brottas med 20 procent vakanta kontorslokaler och det faktum att få vill bo där. Det finns 180 000 arbetsplatser, men det är bara 25 000 invånare på de 160 hektaren, säger Cianchetta.

– La Defénse är som ett isberg! utbrister Marc Armengaud. Det finns så mycket under platån. Under projektets gång hittade vi okända ytor på sammanlagt 10 000 kvadratmeter mellan markplan och underjorden– kunden hade inte en aning om att de fanns! Dessa ytor är bokstavligen underground, här ordnas inofficiella fester, utställningar, stadsvandringar, på sina håll finns till och med mötesplatser för cruising. Direktörerna hade ingen aning, de sa ’Va, händer det här under våra torn?’ skrattar Marc Armengaud.

De 1 500 sidorna som beskriver påbörjade och kommande projekt för La Défense handlar om att se hela strukturen som en byggnad, om att öppna upp marken ovan och under ytan, fokusera på den axel som löper genom hela La Défense, revitalisera den stora piazzan som är liksom ett tak på den gigantiska byggnaden, låta naturliga inslag ta större plats, och sist men inte minst våga leka med de fantastiska ytor som finns ovan och under jord – både om dagen och om natten. För AWP är ett sådant gigantiskt projekt bara möjligt om man parallellt med stora fasta grepp bryter ner visionerna till mänsklig skala.

– Vi gjorde många mikroprojekt. Det handlar om att våga experimentera, och att inse att nio av tio experiment inte fungerar. Men de som fungerar, är riktigt bra. Som konstprojektet med att sälja biogrönsaker – extremt populärt. Eller de underjordiska vandringarna – vår inofficiella guide har nu startat ett företag och gör dem varje vecka. När man experimenterar i skala 1:1, så får man folk engagerade på riktigt – både folk som är där idag, och potentiella nya invånare. Genom praktiska experiment skapar man helt enkelt virala upplevelser, sammanfattar Marc.

I början av 2016 kom klartecknet för AWP:s senaste tävlingsvinst: en ny masterplan för Le Crissier i Lausanne. En helt ny stadsdel på 6,8 hektar ska bebyggas med 390 hus som innehåller bostäder, kontor, skola och hotell.

– Vi vill tillåta andra arkitekter att komma in för att skapa variation och liv. Plus att vi har en bra plan för parken som binder samman stadsdelen med staden. Parken ingick egentligen inte i uppdraget – den ligger på land som tillhör staden, inte entreprenören. Men för att den nya stadsdelen som har både sjö- och bergsutsikter ska fungera, så var det en nödvändighet att knyta ihop det nya området med parken och staden. Vi gör ofta så; vi ser de större sammanhangen. Det är viktigare att skapa förutsättningar för bra arkitektur, bra stadsplanering och urbana strategier än att slå på vår egen trumma, säger Cianchetta.

Crissiers masterplan är en blandning av organisk freestyle och vinkelrätt raster där byggnaderna är 14 meter breda och har 16 meters mellanrum. Huskropparna är systematiska – men alla byggnader kommer att vara unika.

– Det är viktigt att försöka ta med sig liv när man gör ett nytt område. Om inte liv finns där från början så blir det obeboeligt, det blir ytor lika övergivna som i en Antonioni-film från sextiotalet, säger Alessandra med referens till den italienska filmregissören mest känd för Blow-Up.

Álvaro Sizas kooperativa bostadsprojekt Quinta da Malagueira från 70-talet är en inspi­ration.

– Det går inte riktigt att jämföra eftersom Sizas projekt består främst av lägre enfamiljshus. Men det handlar om att använda det som redan finns i ett område och att skapa variation i offentliga utrymmen, så att det inte känns som något som plötsligt poppat upp ur marken, säger Cianchetta om området som kommer att ha gröna tak, och delade takterrasser.

När croissanterna så är uppätna tar vi tåget ut till Poissy, som just fått tillökning av ett insektsmuseum och ett observatorium. På andra sidan Seine, ungefär 500 meter bort, ligger en arkitektonisk tungviktare till granne: Villa Savoie. Observatoriet och museet är byggt i en del av Carrières-Sous-Poissy som befinner sig i ett fluxtillstånd mellan stad och land, mellan rika och fattiga, mellan naturligt och bearbetat. Vi vandrar genom det före detta sten- och sandbrottet, numera halvt organiserat, halvt övervuxet gräsland. I detta mittemellanlandskap som kännetecknas av naturens lössläppthet blir arkitekturen det enda som står still i en ständigt föränderlig kontext.

– Under uppdragets gång förändrades det radikalt. Museibyggnaden skulle plötsligt växa från 300 till 1 500 kvadratmeter, och vi hade två veckor på oss för nya ritningar, skrattar hon och skakar på huvudet åt minnet. Hon sveper sin gråspräckliga, vadlånga Rick Owens-kappa om sig och fångar med långa smala fingrar upp sin bångstyriga röda lugg som far runt i den isande vinden.

– Vi förstorade ramarna. Vi var osäkra på om det skulle funka, men de funkar till och med bättre i den här skalan.

Jag kan bara hålla med. Museibyggnaden är uppbyggd av fem enkla men unika huskroppar som påminner om arketypiska lador; förbundna men ställda i olika vinklar. Byggnadernas profiler blir de ramar Cianchetta talar om, ramar för de kringliggande landskapen. Hela fasaden är försedd med brise soleil, vars träplankor är ömsom obehandlade, ömsom vitmålade. Det naturliga ljuset som flödar genom fotsida fönster i det primära utställningsrummet varierar ständigt.Vid lätt molnighet fylls rummet av ett mjukt ljus, vid direkt solljus bildar brise soleil-plankorna grafiska Film Noire-ränder som tar över den vita kuben. Utifrån blockerar plankorna det mesta av insikten, vilket ger ett mjukt, hemligt intryck; spelet av skuggor, ljus och färg bjuder in till att upptäcka mer. Byggnadssystemet där de olika huskropparna binds ihop av limträbalkar i komplexa knutar är både effektivt, vackert och budgetvänligt. Valet av arketypiska former skapar trots olikheterna en omisskännlig familj av objekt, med staplade systrar och bröder i observatoriet hundra meter närmare Seinefloden. Det lekfulla observatoriet, allaredan spraytaggat, har genom sina smäckra styltor något insektliknande över sig. De mindre huskropparna, här vitmålade och vidöppna, ger en lätt svindlande känsla av instabilitet. Men det är bara en medveten lek med sinnena – schweiziska ingenjörer borgar för konstruktionens stabilitet. De båda byggnaderna är de första stegen för områdets utveckling.

– Vi har gjort en masterplan med lekplats, utomhusteater, café och andra interventioner, som så småningom kommer att behövas. Det byggs mycket i närheten, vilket gör att nya invånare så småningom kommer att erövra – eller snarare utnyttja – detta område, som trots närheten till centrala Paris, fram tills nu känts som ett bortglömt och förvildat gräsland, säger Cianchetta.

Observatoriet är för övrigt besläktat med ett annat pågående AWP-projekt, Malmo Key i Newcastle, som också har smäckra styltor och staplade huskroppar.

– Men framför allt så är den gemensamma nämnaren att utsikten spelar huvudrollen, inte byggnaden, förklarar Cianchetta och refererar med entusiasmen hos en inspirerande lärare till den italienska renässanspoeten Petrarca, som i ett brev daterat den 26 april 1336 skrev Ascence Ventoux om sin nedstigning från Mt Ventoux.

Idag är berget mest känt för att vara en lårmördarbacke i Tour de France – men för intellektuella landskapsarkitekter har berget en annan roll, eftersom Petrarcas text sägs vara den första texten om att uppleva utsikt över ett landskap.

– Åtminstone i västlig litteratur, jag vet inte hur det är i resten av världen, säger Cianchetta.

Med åren har inramning, styltor och att leka med arketypiska former och koder blivit något av ett signum för AWP. The Lantern/Norwegian Wood i norska Sandnes är ytterligare ett exempel. Här är huskroppen dock en tyngre, fäbodsinspirerad struktur, och pelarna är snarast tektoniska.

– I Norge var vi tvungna att ta strukturell hänsyn till vind, snö och andra parametrar, men själva tanken var att ta något familjärt från landskapet och göra det mer samtida. Med igenkänningen är det lätt för befolkningen att ta över ett objekt och börja använda det, vi vill inte som många andra arkitekter påtvinga befolkningen obekanta, alienerande objekt och försöka få befolkningen att använda dem. The Lantern funkade – det blev genast en marknadsplats, utgångspunkt för cykelturer och andra events.

Inramningen kom också till heders när de redesignade parken som tillhör Lille Métropole Museum of Modern, Contemporary and Outsider Art (LaM).

– Vår intervention där är väldigt sober, nästan subtil. Vi ville inte göra landskapspornografi, eftersom parken har så starka konstverk av bland andra Calder och Picasso. Men vår idé om inramning är tydlig, säger hon.

Dags att åka tillbaka till staden. Strax innan taxin dyker upp kliver jag utanför museet såklart ner i ett lerhål av byggplatstypisk träskkaraktär. När den Parisnotoriskt otrevliga taxichauffören ser min sko släpper han mycket motvilligt in mig i sin nystädade bil. Efter mellanlandning med skotvätt tar jag mig upp mot Montmartre; Cianchetta ska bjuda på middag. Hennes lilla lägenhet visar sig vara en parisisk kliché: runt hörnet från inspelningsplatserna för Amélie och utsikt mot Eiffeltornet, Pantheon, Notre Dame…

– Paris är så kompakt, så det är viktigt för mig att ha en utsikt, säger Cianchetta innan hon serverar en rosastekt biff och rucola strösslad med blodröda hagelkulor av granatäpple.

Vad krävs för att göra ett område beboeligt?

– En kritisk massa av arbetsplatser och bostäder, det får inte kännas som att allt är pinfärskt och nytt. För att skapa liv i gatuplanet gäller det att ha rätt typ av butiker och caféer. I slutändan är ungefär 60 procent boende och 40 procent professionella utrymmen en bra uppdelning. Bostäderna bör blandas: Bostäder för familjer, för äldre, för yngre par, för studenter, för singlar och skilda, och självklart definieras denna uppdelning av vad marknaden efterfrågar just då. De senaste åren har det kommit nya typologier, inte minst när det gäller fastigheter som blandar boende och kollektiva arbetsytor. Co-working är väldigt populärt, se till exempel Second Home i London ritat av spanska Selgascano som har arbetsytor för kreativa inom media och andra branscher, de som helt enkelt tar med sig en laptop för att jobba. I Second home har du bra arbetsytor, restaurant, konst, växter ... det är inte konstigt att det är så efterfrågat eftersom de flesta delade kontorsytor idag är fruktansvärda. Co-working-ytorna måste vara flexibla, eftersom de kommer att genomgå en evolution. I framtiden kanske de konverteras till något helt annat, kanske rent av nya lägenheter.

Hur är det att vara arkitekt idag?

– Det är svårt att vara arkitekt – du är inte en konstnär, du är inte en tekniker, du är mitt emellan, du är ett slags concierge eller konsult. Och du måste kämpa för att bli behandlad med respekt, jag har till och med sett Pritzker-vinnare behandlas respektlöst. Därför jag förstår de arkitekter som definierar sig som konstnärer, för det ger mer frihet och respekt.

Hur definierar du dig själv?

– Som en designer, som någon som ser utrymmen och atmosfärer. Och fastän jag inte ser mig själv som konstnär, så är jag inte heller en service provider – man kan säga att det pågår en subtil manipulation åt båda hållen mellan mig och kunderna, skrattar Cianchetta.

– Vi begränsar oss inte till briefen, och ibland lägger vi oerhört fokus på det oväntade. Kanske där vi ibland förlorar pengar. Men det är också på så vis som det vi gör blir riktigt bra.

Vad : Arkitektkontoret AWP Var: Paris, Frankrike Vem: Alessandra Cianchetta
 
Annonser:
Annonser