« tillbaka

Legendariskt 
experiment

Text: Anders Modig
Foto: Brigida González

1927 års boutställning Die Wohnung i Stuttgart med Mies van der Rohe som konstnärlig ledare och Le Corbusier som den mest kända arkitekten, blev ett genombrott för den nya internationella arkitekturen. 
Sedan dess har området Weissenhofsiedlung bombats, näst intill rivits 
av nazisterna och tillfälligt ”förtyskats” med sadeltak. Vilken roll spelar området i dag? Och hur är det att bo i en modernistisk ikon? 

”Högt ärade Herr Le Corbusier! Nästa år arrangeras i Stuttgart en utställning med temat ’Nytt boende’. Jag är ledare för denna utställning, och min avsikt är att låta ledarna i den moderna rörelsen komma till tals.”
Så inleddes ett brev daterat 5 oktober 1926 från Mies van der Rohe till Le Corbusier. Som i sin tur ”avec plaisir” tackade ja till att vara en av 17 arkitekter från Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Österrike som förkroppsligade de senaste tankarna inom vad som har kallats The 
international style, New building movement 
eller rätt och slätt modernism. Arrangör var Deutscher Werkbund, som grundades redan 1907 för att facilitera gränsöverskridande, experimentella kombinationer av konst, hantverk och industriellt tänkande.
Weissenhofsiedlung började byggas 1 mars 1927, och öppnade efter en rasande snabb byggnation redan 23 juli samma år. Målgruppen var moderna, hälsomedvetna stadsbor, och området kom att bli både älskat och hatat för sina radikala lösningar och platta tak. Mies själv gjorde ett flerfamiljshus med 24 lägenheter, där Lilly Reich stod för en betydande del av inredningen. Mies van der Rohes ambition var att kombinera typhustänk med största möjliga designfrihet. Därför valde han en stålskelett-konstruktion som tillät olika planlösningar på olika plan. Från detta 
projekt känner vi också Freeswinger chair i kromat stål.
Affischnamnet Le Corbusier var så upptagen att hans projektansvarige, den schweiziske arkitekten Alfred Roth, fick ta de flesta besluten på egen hand. Själv kom mannen, myten, legenden dit endast två gånger. När han väl kom var han givetvis iklädd de typiska tjocka runda horn-bågarna, flugan och en lätt klockad rock, vilket gav hans oefterhärmliga silhuett.
Utställningen blev en succé med mer än en halv miljon besökare på drygt tre månader. Daimler Benz använde arkitekturen som bakgrund för bilreklambilder, och Die Wohnung uppmärksammades i hela världen. Men många tyskar vände sig emot de nya byggnaderna. 
”Arabby”, ”Vorstadt Jerusalem” – gärna uttalat med en fnysning i antisemitiskt syfte – ”Marockoko”, ”Stuttgart Casablanca”, ”Bolsjevistiskt fördärv” är ett urval citat från polemiken som naturligtvis hade politiska mål. Ju mer makt Tredje Riket tog, desto högre höjdes rösterna. Den av nazisterna tillsatte borgmästare Strölin kallade 1933 Weissenhofsiedlung för ”en fläck på Stuttgart”, och hatobjektet nummer ett var Le Corbusier. Vilket med tanke på de senaste rönen känns en smula ironiskt; sommaren 2015 kom tre nya böcker som pekar ut Le Corbusier som fascist och nazistkollaboratör.
1934, året efter att de stängde ner Bauhausskolan, kom det väntade: nazisterna stängde Deutscher Werkbund. 1939 sålde staden Stuttgart Weissenhofsiedlung till Tredje Riket, som hade planer på att jämna den ”otraditionella skiten” med marken. Men det kom ett krig emellan; de kunde inte lägga resurser på att riva. Så trots att tio hus förstördes av bomber var andra världskriget paradoxalt nog räddningen för denna modernistiska skattkista.
Efterkrigstiden kännetecknades av tillbyggnader och ombyggnader – det fanns få heliga kor i den skriande bostadsbristen. På några av husen installerade sadeltak, inte bara för att de skulle se tyskare ut, utan också för att det blev enklare och billigare än att renovera plattak. Men när självaste Le Corbusier-husen skulle genomgå omfattande ombyggnationer så kom kraftiga protester – vilket blev uppvaknandet för att Weissenhof skulle komma att uppskattas igen. 1958 blev området kulturminnesmärkt – en av världens tidigaste kulturminnesmärkningar av modernism. Men det skulle dröja till 1980-talet innan storrenoveringen tog bort sadeltaken och återförde husen till originalliknande tillstånd. Dock gjorde man vissa uppdateringar, framför allt i form av modernare takmaterial, till bostäderna som till 100 procent är hyresrätter. Tack och lov, menar museets kommunikationsansvariga Anja Krämer:
– Det skulle vara början till slutet av Weissenhofsiedlung som en helhet om de såldes ut.
Sedan 2006 är Le Corbusiers parhus ett museum. Livsmaskinen blev till en informationsmaskin om den forne klockgravörens teorier som kan samman-fattas i fem punkter:
- Bärande pelare
- Takträdgårdar
- Fri planlösning
- Horisontella fönsterband.
- Fri fasaddesign
De fyra sista punkterna möjliggörs tack vare den första – eftersom väggar frigörs från bärande ansvar kan såväl fasad som planlösning utformas fritt. Det spegelvända parhuset hade under utställningen ett didaktiskt syfte, eftersom Le Corbusier såg hemmen likt en sovvagn på tåg som förändras för dag och natt. 

Sängarna skjuts in i skåp och sovrummen kan öppnas upp eller stängas till mot vardagsrummet med skjutbara väggar i en transformerliknande manöver. Alltså var under utställningen det ena huset i dagläge, och det andra i nattläge.
En invånare, en säng, ett skåp – Le Corbusiers asketiska dröm om ett maskinellt boende för den unga dynamiska asketiska sportiga människan är tydlig. De branta trapporna och den 60 centimeter tågsmala gången som når toalett och sovutrymmen är inte direkt funkis. Husen är också byggda efter 2,5-meters-raster.

Men hur var det att bo här?
– Vi var ju tvungna att släppa in besökare. Ibland kunde de komma tidigt en söndag, 
ringa på och säga ”flytta på bilen så vi kan ta bilder. Vi kommer in nu, flytta på er”, säger 
konstnären Christa Munkert som bodde här 
från 1984 till 1991.

Det är inte sant …
– Jo! Det var otrevligt ibland. Ingen privatsfär.

Men hur upplevde du planlösningen?
– Utrymmena är mindre än vad man tror. Jungfrukammaren på ingångsplanet har bara 2,10 i takhöjd. Högre upp är det 3,00. Det är en väldigt spartansk entré. Ingen yta att prata om. Och från ingången, en dunkel knutpunkt, finns sju möjligheter. Sju vägval! Jungfrukammaren, det minimala förrådet, tvättstugan, ingången, bakdörren, trappan ner eller trappan upp. Om du väljer att gå uppåt blir du förd till ljuset. Att erfara det är fantastiskt. Men det var inte helt enkelt. Golvet av hård betong är oangenämt att gå på. Och trappstegen är skeppstrappshöjd och har kant, vilket är svårt för småbarn, som gör sig illa om de ramlar i trappan. Vad gäller ljud, så tog man ingen hänsyn till det, isoleringsfönster eller att isolera rummen från varandra gjorde man helt enkelt inte på den tiden. Så det var ett experimentellt boende, också för oss. Det här asketiska gjorde att vi tog med oss väldigt lite möbler. Och det finns ju ingen plats för skåp utöver de inbyggda som nås från olika rum. Men de är så smala att man var tvungen att hänga in galgar på snedden. Så när man besöker museet är det lätt att bli bländad av skönheten och missa att det är opraktiskt. Egentligen behöver man lite mer rum – i dag i alla fall, standarden har förändrats. I dag vill man i ett hus ha två toaletter, inte en. Här kan man inte lagra någonting. Här finns ett kylskåp och ett kök – men var man ska ställa kvasten, det har han inte tänkt på. Kvasten? Den ska upplösas i tomma intet!

Vad var positivt?
– De positiva sidorna var ändå helt klart över-vägande! Det märks att han var en målare, som betraktar ljuset annorlunda. Han har byggt som målare, inte som arkitekt – med färgerna, menar jag. Eftersom jag är målare själv blev jag i början tvungen att försöka värja mig från denna mångfald av intryck som han har byggt. Men sedan blev det i stället att jag gjorde en fotobok trots att jag är målare, inte fotograf. Jag ser alla bilder som finns här överallt. Arkitekten går runt med mig, inte i verkligheten, naturligtvis, men det kändes som om han ledde mig liksom. Det är annorlunda att flytta in med två män, inte en …

Var din man svartsjuk?
– Nej, nej, han var inte svartsjuk, skrattar Munkert.

Men det är en besynnerlig ménage à trois.
– Ja, det är en ménage à trois. Någon mer är alltid närvarande, alltid där. Och denne någon leder alltid blicken. Om man är optiskt känslig så är det en ansträngning att bo här.

Ansträngning för att det är så mycket?
– Det är mycket. Mycket kommer in i ögonen. Och det förändrar sig med varje ljusförhållande. Om det är morgon eller kväll, vinter, sommar, vår, höst. Planlösningen hade också sina fördelar. Man kan bada barnet och samtidigt laga mat. Alla möjliga förbindelser, väldigt praktiskt med direkt förbundet badrum och kök.

Vad mer upptäckte ni med tiden?
– Att det finns väldigt många möjligheter för att leka kurragömma. Vi har lekt jättemycket kurragömma; man kan gömma sig på så många ställen. I Le Corbusiers hus hittar man nya möjlig-heter överallt, skrattar Christa Munkert.

Vad : Arkitektur Var: Stuttgart, Tyskland Vem: Mies van der Rohe, Le Corbusier med flera. År: 1927
 
Annonser:
Annonser