« tillbaka

Nationalmuseum Resturang

Text: Mia Masnic
Foto: Pia Ulin

ARKITREKT: Matti Klenell, Carina-Seth Andersson, Gabriella Gustafsson, Mattias Ståhlbom, Stina Löfgren.

Ju fler kockar desto sämre soppa, brukar det ju heta. Eller så blir det en riktig smakexplosion. När Nationalmuseet skulle ta fram en ny restaurang i samband med sin fem år långa renovering, ville man ge uppdraget att rita inredningen till en grupp formgivare. Gruppen i sin tur ville bjuda ännu fler gästartister till samarbetet, vilket till sist resulterade i 550 kvadrameter ny inredning och 80 nya produkter – skapade av ett 30-tal designer. Formgivaren och inredningsarkitekten Matti Klenell är projektets konstnärliga ledare, som tillsammans med keramik- och glasformgivaren Carina-Seth Andersson, inredningsarkitekterna Gaberiella Gustafsson och Matthias Ståhlbom från TAF arkitekter, samt den grafiska formgivaren Stina Löfgren, hade en vision om att skapa en restaurangmiljö som känns lite som ett vardagsrum. Det var samtidigt inte ett självändamål att ta fram så många produkter som möjligt, menar Matti Klenell.

– Vi ville skapa en rumslighet som känns levande och som också kan berätta om hur saker blir till. Den mest spännande och roliga utmaningen var att stå upp mot den här kolossala byggnaden och göra rum som känns både trivsamma, föränderliga och varierande. Då tog ganska många olika projekt form, förklarar han.

– Man kanske kan ifrågasätta varför vi har gjort fyra korgstolar på Larssons Korgmakare, tillägger han. Men det var ju så kul – och det behövdes en annan typ av materialitet i lokalerna. Att jobba med platsen blev sinnebilden för hela projektet, i det här fallet arbetade vi med grannen till museet. Berättelsen har också varit viktig i framkomsten av produkterna. Till exempel den stora ljuskronan, med tio armaturer av tio olika formgivare, den gjordes för att skapa känslan av ett kollektivt arbete.

I början hade teamet tankar om att gräva i arkiven för inspiration, men för att kunna göra ett tydligt koncept i restaurangen ansåg de att det var viktigt att arbeta med helt nya saker. Det var förstås svårt att inte bli inspirerad av museets lokaler.
– Arkitekturen är ganska drömsk och pampig, med alla valven och färgerna som är distinkta och tunga. Det kan man välja att bryta med eller att samspela med, och vi har gjort lite både och. Vi har försökt att ha huset som klangbotten hela tiden och det tycker jag att man kan se i fotografierna som tagits nu när allt är klart. 

Man kan se hur saker hänger ihop, på ett sätt som vi inte tänkte på när vi jobbade med det, men någonstans så har det sammanflätats. I stolarna från Källemo har vi till exempel lekt med mönster och tapetserier som hänger ihop med mönstren i byggnaden.
Gruppens inspirationsresor runt om i Sverige bidrog till stor del till färgerna och stämningen, genom att ge formgivarna en gemensam bild- och referensram – på ett nästan omedvetet plan.

– När vi tittade på våra bilder från resorna så hittade vi en färgskala och materialitet. Det har sedan fått följa med i gestaltningen av rummen. Det finns många bilder från ett grått november i västra Småland, men man kan samtidigt hitta en färgskala som är speciell och som också dyker upp i inredningen.

Vad är då nyckeln till att lyckas med ett så omfattande projekt?

– Fantastisk projektledning från museets sida, är Matti Klenells omedelbara svar.

– Om det finns pris i projektledning borde de få varenda ett. Vi har också lagt ner väldigt mycket jobb på att sätta konceptet så hårt, så att det blir lätt att jobba i det för alla inblandade. Det är nog det jag är mest nöjd med, att ramverket har varit så bra formulerat.

Den tre år långa resan hade många oförglömliga stunder. En av dessa var när teamet skulle sätta upp den stora ljuskronan, gjord av restprodukter från glasproduktion.

– Det var ett jätteprojekt att få ihop alla glasblåsare, alla formgivare, att få till en konstruktion som ska fungera och kunna hålla tvåhundra kilo. Att till slut få upp kronan och se att det blev fint, det var väldigt roligt. Det hade lika gärna kunnat inte funka. Och det är en sak det här projektet har lärt en, att man kan göra ganska svåra saker. Har man bara rätt folk omkring sig så går det.

 
Annonser:
Annonser