« tillbaka

Norge – Arkitektur.nudå?

Text: Mårten Janson
Foto: Dennis Hankvist / Rum

Sveriges grannar tar hjälp av arkitekturen för att bygga nationella varumärken. Rum reser västerut för att undersöka läget efter fyra år av norsk statlig arkitekturpolitik.

Möjligen har arkitekturkändisarna Snøhetta ett starkare varumärke än den lilla oljenationen Norge – i alla fall utanför den skandinaviska ankdammen. När norska staten formulerade sin arkitekturpolitiska plattform Arkitektur.nå 2009 hade stjärnbyrån redan sedan länge etablerat sig bland världens jättar inom arkitekturen, med uppdrag i Asien, Mellanöstern och USA. Att varumärket Norge skulle byggas med arkitektur framstod dock tydligt i dokumentet. Men sedan den nya högerregeringen som övertog makten i Norge valet 2013 har arkitektur.nå blivit arkitektur.då.

– Det var förra regeringens politik, säger Hege Maria Eriksson, fackchef arkitektur på Design og arkitekturcenter (Doga) som närmast kan sägas vara Norges motsvarighet till Arkdes.  

– Men det vi kan säga är att arkitektur.nå satte i gång en massa processer. Den bidrog till att statliga institutioner och förvaltningsapparater började formulera sina arkitekturstrategier på ett tydligare sätt. På det sättet verkar politiken faktiskt fortfarande, genom de ambitioner och strategier som den gett upphov till i statsapparaten. Till exempel har Statens vegvesen (norska Vägverket) utvecklat egna arkitekturmål.

Ett uttalat verktyg för att höja Norge som arkitekturnation var – och är – den arkitekturbiennal som nästa år 2016 arrangeras för sjätte gången. Utannonserad som Nordens största arkitekturevent (några konkurrerande biennaler och triennaler finns inte) är den i dag, enligt Hege Maria Eriksson, på god väg att utvecklas till en relevant och stor internationell arena för arkitektur och stadsutveckling, som dessutom blir en viktig mötesplats för såväl de nordiska länderna som internationella aktörer. Lika betydelsefull är norska UD:s profilering av norska arkitekter genom ett flitigt ambassadbyggande i olika delar av världen. De senaste femton åren har nya norska ambassader projekterats eller invigts bland annat i Paris, Nairobi, Beijing, New Delhi, Kabul och Islamabad – alla ritade av norska arkitekter. Liknande ambitioner kan svenska UD knappast skryta med, även om Gert Wingårdhs House of Sweden i Washington D.C., invigt 2006, har rönt välförtjänt uppmärksamhet.

Sverige har som bekant också ett antal arkitekturpolitiska mål, som rent politiskt har sin hemvist på Kulturdepartementet. Nu ska de omformuleras i en utredning, fortfarande med endast Kulturdepartementet som avsändare. När Norge satte samman sin arkitekturpolitik var det i samverkan mellan inte mindre än tretton departement, bland annat departementen för kultur, hälsa och omsorg, miljöskydd och försvarsfrågor.

– Det var lite krävande men det har lett till en stark beslutsamhet inom departementen vad gäller deras ansvar som byggherrar, alltså beställare av arkitektur, och deras ansvar på andra sätt, att Hälsodepartementet förstår att de kan använda arkitektur och stadsutveckling i hälsosammanhang och så vidare. Det var en viktig övning som jag tror att man kan ha med sig i många arkitektursammanhang.

Men har den norska arkitekturpolitiken också fört med sig en pengapåse för att marknadsföra norsk arkitektur internationellt?

– Nej, egentligen inte, samtidigt som politiken kom genomfördes en nerskärning av Utrikesdepartementets kulturaktiviteter, utan att det ökades på från Kulturdepartementet. Samtidigt har triennalen kunnat ta över en del av den rollen. Det har inte funnits mer pengar – men det har kommit en större strategisk kunskap om hur de medel som finns ska användas.

Förutom Snøhetta finns i dag två norska kontor som vunnit ryktbarhet internationellt. Niels Torp ligger bland annat bakom SAS huvudkontor i Stockholm, Frösundavik, men är också aktiva i Kina med flera projekt. Och Nordic Office of Architecture deltar just nu i projektet att bygga världens största flygplats i Istanbul. Antalet svenska kontor med en mer omfattande internationell närvaro är än lättare att räkna. Och så länge den svenska arkitektkonjunkturen ligger på topp med i princip noll arbetslöshet inom yrket är kanske drivkraften att söka sig utomlands inte särskilt stark. I lilla Danmark, med sina fyra miljoner invånare, har arkitekterna inget annat val än att vara på hugget. Det skulle kunna förklara varför en tredjedel av landets arkitekturexport går till Norge. Även här finns statligt stöd i form av en uttalad arkitekturpolitik.

Frågar man Peter Butenschøn, rådgivare åt norska regeringen när Arkitektur.nå formulerades och tidigare chef för Dogas föregångare Norsk Form, är danska arkitekter betydligt mer ”offensiva och agressiva” än norska. Han upplever också att danska arkitekter får större stöd av danska myndigheter än vad norska får av sina.

– Till exempel om man bjuder in en utländsk delegation av byggherrar till Norge eller Danmark, då kommer den danska staten att subventionera resan rejält, det skulle vara svårt att få till i Norge.

Hege Maria Eriksson berättar att de tretton departementen just nu diskuterar hur en ny arkitekturpolitik, för den sittande regeringen, ska formuleras. Med anledning av att högerextrema Fremskrittspartiet nu sitter i regeringsställning är det kanske inte helt osökt att tänka att betoningen blir mer på det nationella än det globala. Det har nog Norge råd med. Inte heller kommer de kontor som redan etablerat sig på en global marknad dra sig tillbaka.

Men Sverige då? Utredningen om de nya arkitekturpolitiska målen ska lämna sitt slut-betänkande 1 oktober 2015. I direktiven står bland annat att utredaren ska jämföra hur politiken utformats ”i några för Sverige relevanta länder” för att se vad man kan lära av det. Dit hör Norge, men också Danmark, Finland, Storbritannien och Nederländerna. Funderingar finns också på att söka sig längre bort från Sveriges närområde, men gissningsvis kommer utredningen inte att beröra Kina. Däremot råder inget tvivel om att ingen annan stat lika konsekvent använder arkitektur och byggnader som ett sätt att bygga sin nya nationella identitet, och sin internationella ryktbarhet som Kina. Bristen på demokrati gör dock landet svårhanterligt som föredöme och för den norska arkitekturpolitik som nu är under omformulering är Kina inget att satsa på, påpekar Peter Butenschøn. Sedan Nobels fredpris delades ut till den kinesiska demokrati- och yttrandefrihetskämpen Liu Xiaobo är relationen mellan länderna minst sagt frostiga.

– Allt samarbete med Kina sker numera under radarn.

Kanske kan man säga att fredspriset gynnade både demokratins utveckling och Norges varumärke bland västliga demokratier. Där-emot gynnade det inte Norges varumärke i det arkitekturhungriga Kina och då knappast heller de arkitekter som vill etablera sig där.

 
Annonser:
Annonser