« tillbaka

allas läppar

Text: Cecilia Öfverholm
Foto: Cecilia Öfverholm

Daniel Markström. Det är han som är på allas läppar. 
Arkitekten som tagit klivet över till beställarsidan och som 
älskas av arkitektkåren. Nu vet Rum varför.

Varför älskar arkitekter dig?
    – Jag tror att responsen varit positiv för att jag och Humlegården tar frågor om arkitektur och rollen som arkitekt på allra största allvar. Jag spelar nog en marginell roll själv som arkitekt, men i tio år har jag arbetat på beställarsidan och köpt arkitekttjänster. Jag anstränger mig för att vi ska vara drömbeställaren jag själv skulle ha velat ha.

Vad ser du som inte en vanlig beställare ser?
    – Dels ser jag möjligheter, men också arkitektens brister, och de kunskaper som kan bli bättre. Generellt, om man ser arkitekterna som kollektiv, så beror bristerna ofta på okunskap. Det beror i sin tur på att arkitekterna inte får insikt i vissa saker. Det är därför som jag försöker prata så mycket jag kan om vikten av arkitektur och vikten av arkitektens förstärkta medverkan i byggprojekten. Min övertygelse är att bra arkitektur och ett bra resultat kräver två saker: en bra, kunnig och engagerad beställare, som också behöver vara modig, och en skicklig arkitekt. När det gnistrar till i samspelet mellan de här parterna, då kan det bli riktigt bra. Vi har som första fastighetsbolag en person (Daniel Markström, reds anm) med titeln arkitekturchef som driver den här frågan och hur Humlegården ska bli bättre.

Hur ska ni bli bättre?
    – Vi måste prata om arkitektur, definiera vad arkitektur är för oss och hur vi kan arbeta med dess samverkande komponenter. Humlegården har all kompetens inhouse, en mycket heterogen grupp, vilket betyder att vi måste prata om arkitektur på ett sätt som alla förstår, och tycker att de är en del av. Vi har ägnat mycket tid åt frågan vad arkitektur är för oss: Balansen mellan form, funktion, hållbarhet och ekonomi. Form är ju den klassiska uppfattningen om vad arkitektur är, men för oss inbegriper det även de tekniska systemen, om husen är lättskötta, flexibla och hur de står sig över tid.

Berätta hur ni gör på Humlegården.
    – Vi bjuder in föreläsare till exempel. I våras åkte alla tekniker till Berlin för att titta på arkitektur. När vi var på Libeskinds judiska museum frågade jag en tekniker: Hur känner du i det här rummet? Och fick svaret: Det känns obehagligt ... Det kanske fastnar ett frö någonstans när de får tid att uppleva och reflektera utanför sin vanliga arbetsdag.
    – Vi jobbar med omsorg om detaljen, ofta i
det lilla. På varje ledningsgruppsmöte har vi en punkt som heter arkitektur och här driver och diskuterar vi viktiga frågor inom ämnet. Vi har en arkitekturstrategi och en policy som ger en bra riktning, att vi ska bli bättre. Men också hur vi ska vara mot arkitekten. Resultatet blir bara så bra som vi är och så bra som våra samarbetspartner är och där är arkitekten en nyckelperson.
    
Konkretisera.
    – För det första ska vi jobba med samma arkitekt från a till ö i projekten. Det är otroligt viktigt med den röda tråden. Vissa byter arkitekt konsekvent, men det är vårt ansvar att försöka hitta en arkitekt som passar för uppdraget och har förmågan att löpa hela linan ut. Vi är alltid ett team.
    För det andra prioriterar vi tillsammans i projekten. Vad är viktigt? Vad ska vi inte tumma på? Var ska vi lägga krutet? Var ska vi vara kostnadseffektiva? Vi tittar på hur pengarna ser ut: hur mycket kommer till exempel fasaden att kosta. De här diskussionerna brukar vanligtvis inte arkitekten få vara med i.
    Och för det tredje har vi ett krav på att arkitekten ska vara på plats på bygget. Det här är någonting som vi uttalat. Det kanske platschefen tycker är lite jobbigt, för någon kommer att stå där och påpeka och säga att ”så här var det inte tänkt”. Men det här är inget att snacka om. Det ska bli exakt så som det var tänkt. Och det är jobbigt. Men nu börjar saker och ting förändras.

Vad är det som händer?
    – Arkitekten vill få en starkare roll. Men hur man formulerar sig kan störa mig ibland. När man är i forum med bara arkitekter kan det uttryckas att ”vi måste få tillbaka makten”. Men vadå, man får inte tillbaka makten – man förtjänar ett ansvar.
    – Men det är någonting på gång i rätt riktning. Parterna i byggprojekt arbetar mer integrerat och diskuterar stadsbyggnadsfrågor på nya sätt. Ska man jobba i innerstan måste man jobba med helheten. Byggherrarna måste lyfta sig själva i den intellektuella kragen. Många arkitekter börjar också prata ett språk som byggherrarna förstår bättre, man går kurser i fastighetsekonomi, tar lite andra ansvar och går in i joint venture i tidiga skeden.


Hur får man mer inflytande utan att ta den ekonomiska risken?
    – Det är otroliga pengar och risker i stora byggprojekt och arkitekten säger ofta: ”Vi får aldrig del av den ekonomiska uppsidan av projekten.” Nej, det stämmer kanske, men arkitekterna är inte heller beredda att ta en potentiell nedsida.

Om arkitekterna ska få mer inflytande, ligger det i den utvecklingen att de måste ta ett större ansvar och en större risk?
  
 – Njae, inte nödvändigtvis en större risk. Det tror jag inte man behöver. Advokater tar ingen större ekonomisk risk och de fakturerar 4 000 kronor i timmen, men de har lyckats vara nära och förstå kundens affär.

Så arkitekten förstår inte kundens affär?
    
– Som arkitekt har man en dröm om att skapa någonting, kanske lite förverkliga sig själv, och sedan blir man besviken när delar prioriteras bort. Jag menar att det handlar om ett mindset: en del arkitekter, nu generaliserar jag igen, förstår inte riktigt affären, vad kunden tjänar pengar på. Skulle arkitekten förstå kundens affär bättre är också risken mindre att man blir besviken. Och förstår man kundens affär vinner man mycket i respekt. Kommer arkitekten dessutom med idéer om hur man kan tjäna mer, i kombination med vilka omätbara värden man kan tillföra, då vänder den mest trögtänkta beställaren.
    – Vårt driv på Humlegården ligger i att det är dessa två parter som ska göra något tillsammans, men som det ser ut i dag har den ena parten lite hål i sin rustning på grund av hur svensk byggindustri fungerat de senaste 30 åren.

Vilka hål i rustningen?
    – Återigen generaliserar jag en del. Det finns självklart arkitekter som är jätteduktiga, men många har dålig koll på vad saker och ting kostar. Man har dålig koll på hur stora byggen går till, vad det är som är komplicerat och svårt. Man har dålig koll för att man ofta bara efterfrågats att leverera en packe ritningar, inte medverka under själva produktionstiden. Samtidigt står byggaren och svär där ute ”Vafan, hur har arkitekten tänkt här... Ingenting klarar de av”. Inte konstigt att situationen uppstår om man inte får medverka i produktionen och lösa problem. Slutresultatet blir sedan ungefär som ritningarna.

Varför har man som arkitekt dålig koll på kostnader?
    – Min uppfattning är att det är väldigt få tillfällen där arkitekten ges den ekonomiska insynen. Hos oss går vi igenom ekonomin, hur budgeten ser ut, hur mycket det får kosta. Och så det intressantaste skedet: vad kostade det när det var klart? Vi går igenom det. Det kan ju till exempel handla om en armatur som arkitekten valt och som vi köpt 500 ex av. Den var billig i inköp men jättesvår och krävande att montera. Sådan input måste arkitekten få, annars föreslår han eller hon kanske samma armatur igen. Billig att köpa in men jätte­dyr att skruva upp.
    – Vår uppfattning är att arkitekten löser problem, man skapar inte problem, utan är med och löser dem. Men det kräver att det är en arkitekt som klarar att kommunicera i en byggmiljö, som är ganska speciell. Det är många språk och förhållandevis låg intellektuell nivå på vissa plan. Men får man till ett driv här så kan det bli otroligt starkt.  

Berätta om ett projekt där ni jobbat så.
    – När vi byggde Swedbanks nya huvudkontor var det så. Vi kände att ”nu jäklar ska vi köra på rätt sätt”. Arkitekten var med hela tiden, och var på bygget en hel dag i veckan. I byggorganisationen hade en person rollen att planera arkitektens dag på bygget. Den handläggande arkitekten hade som ett entourage när hon gick runt. Det var kul att se. Jag gick också hela tiden omkring och peppade och pekade: ”Det här är inte tillräckligt bra, det här är inte tillräckligt bra, det här är inte tillräckligt bra ...” Det är jobbigt att ha en hög ribba, men jäklar vad folk blev stolta sedan när det blev bra!
    – Byggbolag och fastighetsägare har kommit och tittat på projektet och de säger ofta: ”Ojojoj, vad det måste ha kostat!” Och ja, det blev lite dyrare men inte så dyrt som de tror. Nu har flera stora fastighetsbolag hört av sig. De vill träffas och veta mer om hur vi jobbar. Och det är kul. Det är min mission: att få arkitekter att bli bättre, sätta fokus på arkitektur och stadsbyggnadsfrågor och det vi som byggherre kan bidra med för att stärka arkitektens roll.         
    – Vi känner ett långsiktigt ansvar. Det är ju vi som ska sköta husen sedan och det är klart att det måste bli bra. Det vore roligt att se om alla stora fastighetsbolag har sina egna arkitekturchefer om fem år. Flera börjar tänka på det.

Skulle det behövas fler arkitekter på beställarsidan?
    – Jag tror arkitekterna inser att det är bra att ha arkitekter på beställarsidan. Det är inte ett hot – det är en möjlighet. Och till de som byter sida: Jag har aldrig haft så mycket inflytande och möjlighet att skapa bra grejer som när jag började på beställarsidan. Som ritande arkitekt hade jag tur om det blev ungefär som det var tänkt.

Har det med pengar att göra?
    – Självklart. Den som har pengarna har makten. Så är det ju. Punkt slut.

 
Annonser:
Annonser