« tillbaka

Personligt: Kristin Feireiss

Text: Mårten Janson

Hon är kulturjournalisten som av nyfikenhet blev en av världens mest inflytelserika kuratorer inom arkitektur. Sedan två år sitter hon dessutom i juryn för det prestigetunga Pritzkerpriset. I år fyller hennes eget galleri, Aedes, 35 år. Rum har träffat henne.

”En fåfäng vision och en brist på mod att bryta med det förflutna.” I en intervju i Berliner Zeitung i juni fäller Kristin Feireiss sin dom över det nya Humboldt Forum, uppbyggt på platsen för DDR:s rivna parlamentsbyggnad mitt i Berlin.

– Arkitekturen uttrycker den nationella identiteten, vare sig den är god eller inte! Humboldt Forum är ett extremt exempel på det, sammanfattar Kristin Feireiss den debatt som pågått i Berlin ända sedan det kontroversiella beslutet att riva den gamla riksdagsbyggnaden och ersätta den med en byggnad där tre fasader är kopior av det slott som den östtyska ledningen i sin tur lät riva 1952. Ett minst sagt symboltyngt bygge, där turerna för och emot har pågått i närmare två decennier. Några dagar efter intervjun firades taklagsfesten för den nya byggnaden, med stomme i betong. I år firar också Aedes, det lilla men världskända och inflytelserika arkitekturgalleriet i Prenzlauer Berg, sitt 35-årsjubileum.

Kristin Feireiss grundade Aedes år 1980 tillsammans med kollegan Helga Retzer (som avled redan 1983) efter att ha arbetat som kulturjournalist inom press och radio några år. Arkitektur visste hon däremot inte så mycket om.

– Vi var nog ganska naiva! Vi startade det första privata arkitekturgalleriet i världen,
utan att ha planerat särskilt mycket och utan att känna så många arkitekter. I dag hade det kanske inte gått ...

Med Aedes som utgångspunkt har Kristin Feireiss byggt sig en internationell karriär som kurator och arkitekturskribent. Själv kan hon se en direkt linje från sin position som en av de mer inflytelserika i det globala arkitektursamfundet
till sin egen barndom. Vid fem års ålder förlorade hon båda sina föräldrar i en trafikolycka. Hon fick flytta hem till sin mormor och dela hennes lilla hus med två rum, kök och badrum. Sedan också mormodern gått bort tog en fosterfamilj över ansvaret för flickan. Fosterhemmet dominerades av sidentyg, mahogny, kandelabrar och nya möbler som såg gamla ut.

– Det var som i ett palats, säger Kristin Feireiss och det är uppenbart att hon inte lägger något positivt i det begreppet.

– Första gången jag fick min egen bostad gjorde jag tvärtom. Jag hade visserligen inga Eamesstolar på den tiden, men jag gjorde allt annorlunda än hos mina fosterföräldrar. Man behöver inga pengar för att göra det.

Så småningom blev det studier i filosofi och konsthistoria innan hon bytte till journalistik. Intresset för arkitektur vaknade utifrån ett engagemang för omgivningen.

– Jag funderade mycket över vad jag gillade och vad jag fann störande i min miljö, och jag fann det märkligt att så många människor inte var så medvetna om sin omgivning.

– Vad som fascinerade mig i början var också att arkitektur är en rumslig upplevelse, samtidigt som den har att göra med användarna och besökarna. Arkitektur ska ge människor ett bättre liv, den ska användas. Men samtidigt handlar det om konst, form och rumslighet. Du ska göra något konstnärligt starkt samtidigt som du gör något bra för människorna som ska använda byggnaden.

Bakgrunden som journalist upplever hon som en hjälp i arbetet som kurator.

– Som journalist har man sin egen världsbild men försöker ändå få ihop alla fakta. Samtidigt är det mitt yrke att kommunicera. Faktum är att jag aldrig tänkt på det tidigare, men att inte vara arkitekt hjälper mig enormt mycket att kommunicera självständigt!

Under nästan sex år, 1995–2001, var Kristin högsta chef för Nederländernas berömda arkitekturmuseum i Rotterdam, NAI.

– Det var en fantastisk möjlighet. Plötsligt hade jag hundra medarbetare och massor av resurser för att göra utställningar och bedriva forskning.

Formellt behöll hon ledarskapet för Aedes under denna tid, medan hennes kollega och make sedan mer än tjugo år, Hans-Jürgen Commerell, skötte den dagliga verksamheten. Kristin var baserad i Rotterdam men kom hem till Berlin inför alla vernissage.

Känslor är en viktig del av Kristin Feireiss kuratoriska arbete. Och för att väcka känslor gäller det att arbeta med den rumsliga gestaltningen. Arkitektmodeller och ritningar räcker inte till. Och att ställa ut arkitektur är något helt annat än att skriva om den – eller att bara gå ut i staden och titta på husen direkt.

– Om du ser på en byggnad så ger det viss information, men bara en liten del, du vet inte hur den ser ut och fungerar på insidan. Att ställa ut arkitektur är att presentera idéerna, att peka mot framtiden. Vi gör tematiska utställningar, presenterar idéer och begrepp som är viktiga för hela samhället. Arkitekturen blir ett sätt att belysa detta.

Hon berättar om en utställning från 2013,
Motion Matters. Utställningen innehöll inga digitala medier alls. I stället fylldes det sju meter höga utställningsrummet av fyra meter höga fotografier på kontorets olika projekt. Ställde man sig framför varje bild på en viss plätt, markerad i golvet, så blev bilderna tredimensionella.

– Det gav känslan av att stå inne i byggnaderna eller på gatan utanför, utan att använda någon som helst elektronik!

En annan utställning, Remixes, handlade om det tjeckiska kontoret A69 Architects och placerades på ett extra innertak två och en halv meter ovanför golvet. Besökarna fick sedan klättra upp på stegar för att titta på installationerna genom uppsågade hål i taket.

– Det var inte bara en gimick, det passade bra med utställningen!

För en utställning om den japanska arkitekten Kazuyo Sejima och kontoret Sanaa målades hela den stora utställningssalen i vitt.

– Hon älskar vitt så vi gjorde en helt vit utställning, golvet var vitt, modellerna var vita, allt! Det handlar om att arbeta i dialog med arkitekten, även om man får jobba en del för att övertyga dem ibland.

Vid fyllda 72 år är Kristin i dag, enligt egen utsago, ”mer involverad och upptagen än någonsin”.

Hon har egna barnbarn, som hon tillbringar mycket tid med. Samtidigt reser hon, skriver texter för olika publikationer och deltar i flera juryer, inte minst för det prestigefyllda Pritzkerpriset. Uppdraget delar hon med internationella storheter som Stephen Breyer, domare i USA:s högsta domstol, och den indiske industrimagnaten Ratan N. Tata.

– Jag har suttit i många juryer. Ofta fyllda av personer med stora egon, som vill dominera och köra sin egen agenda. Denna jury består av oerhört kultiverade människor och det är fantastiskt att få arbeta för ett gemensamt resultat.

Årets pris gick till Frei Otto, då 90 år gammal.

– Han hade stått på listan sedan länge, och vi insåg att det var nu eller aldrig.

Två veckor efter att priset meddelats avled den då 90-åriga arkitekten.

– Vi söker arkitekter som försöker utveckla mänskliga livsvillkor. Juryn måste se vad som händer i världen här och nu och reagera det. Frei Otto arbetade med uthållighet långt innan begreppet ens fanns!

Och Eamesstolarna då – har hon sina egna nu? Ja, flera stycken, bekräftar Kristin Feireiss.

– Bland annat en som jag fick i födelsedagspresent av Rolf Fehlbaum, före detta styrelseordförande i Vitra!

 
Annonser:
Annonser