« tillbaka

Personligt: Marie Kraft

Text: Anna Rehnberg
Foto: Anna Rehnberg

Marie Kraft är arkitekten som hyser ett glödande intresse för vad konstnärliga processer kan göra för att skapa levande och dynamiska stadsmiljöer där folk trivs och vill bo. Om detta skriver hon en avhandling – just nu på Svenska Institutet i Rom, en stad med 2 000 års erfarenhet av att låta konst och arkitektur berika varandra.

Ängeln håller en bångstyrig tjur vid hornen. Kanske ville man antyda att vägen genom den imponerande trevalvsporten i själva verket förde till himmelen för de tusentals djur som här leddes till slakt 1860–1970. För Marie Kraft har de gigantiska slakthallarna i arbetarkvarteret Testaccio i Rom i varje fall helt andra innebörder i dag.

– Det här är ett lysande exempel på hur man genom konstnärliga processer skapar kreativa verksamheter som ger liv åt en hel stadsdel. Allt är kanske inte bra, men man har tagit till vara på ett industriellt kulturarv och öppnat upp det för allmänheten i stället för att till exempel bygga om det till privata bostäder, säger Marie Kraft.

Solen puttar temperaturen över trettiostrecket. Till höger i porten hörs en prövande melodi på flöjt. Barn passerar genom dörren till musikskolan, som numera ligger där. På flera längor
lyser rentvättat tegel och vit travertin, vulkanstenen som brutits i Tivoli i över 2 000 år och pryder allt ifrån trottoarkanter till självaste Colosseum i Rom.

Några pojkar och flickor i 20-årsåldern kommer släntrande från arkitekthögskolans fräscha nyrenoverade lokaler. I andra änden av området ska snart en konsthögskola flytta in och här ryms även teater, ekologisk saluhall, restaurang, kafé, utställningslokaler och flera andra kulturella verksamheter.

På en del av de gamla slakthuslängorna växer det gräs i sprickorna och teglet är smutsigt och fläckigt. De gamla rostiga inhägnaderna för boskapen står kvar och under takutsprången löper ett raffinerat system med krokar och räls för att transportera djurkropparna.

– Här funderar man fortfarande på vad man ska göra, förklarar Marie. Det är en pågående process som får ta tid.

Just det här med tid är något som Marie anser är viktigt. Tid har en direkt koppling till hennes forskning om konstnärliga processer i offentliga rum. Avhandlingsarbetet är hennes sätt att sammanfatta allt hon studerat, arbetat med och lärt sig under 25 års tid. Och det är mycket. Tid, samarbete mellan olika kompetenser, ett tvärvetenskapligt och öppet förhållningssätt till arkitektur och stadsmiljö, samt konst och konstnärers möjlighet att inverka positivt på byggnadsprocesser och stadsplanering är viktiga ingredienser när man vill skapa en dynamisk och levande stadsmiljö. Men låt oss börja från början. Vem är egentligen arkitekten Marie Kraft?

Marie föddes för 48 år sedan och växte upp i det lilla samhället Korshamn bland karga klippor och öppet hav. Så fort tillfälle gavs flyttade hon in till Göteborg. Urbana miljöer lockade redan då och efter gymnasiet for Marie till Paris. Med gener från en släkt av husbyggare sökte hon till arkitekthögskolan i den franska huvudstaden.

– Det var en bred, tvärvetenskaplig utbildning som passade mig perfekt!

Marie stannade kvar i Paris, arbetade för olika arkitektkontor och intresserade sig särskilt för efemär arkitektur och hållbart boende: tillfälliga byggnader som scenografi, containrar och enkla hus i trä och metall, som gick att återvinna. Rätt snart insåg hon att hon inte var jätteintresserad av husbyggande i sig. Det var något annat, något i själva processen kring vad som gör ett bostadsområde levande som fångade hennes intresse. Vad var det som gjorde att vissa stadsdelar tycktes sjuda av liv medan andra kändes livlösa och trista? Svaret låg uppenbart inte enbart i hur själva husen såg ut.

Hon nämner ett par nutida svenska exempel för att illustrera vad hon menar.

– Norra Älvstranden i Göteborg och Hammarby Sjöstad i Stockholm är två områden med snygga designade hus med fina lägen vid vatten. Men antingen är man där under dagtid för att man arbetar eller studerar, eller så är man där för att man bor i någon av lägenheterna. Det är inte ställen där folk väljer att hänga för att det är en så mysig atmosfär. Det är något som saknas, något man inte har lyckats bygga upp i samma snabba takt som husen.

Så vid sidan av olika arkitektprojekt fortsatte Marie att studera socialantropologi, film och konst. 1995 började hon arbeta halvtid på Svenska Institutet i Paris och kom i kontakt med många konstnärer och andra kulturpersoner. Hon började alltmer inse konstens och kulturens betydelse för stadsutvecklingen. På senare år har hon fokuserat på konsten och konstnärens plats i stadsbyggnadsprocesser ur ett både samtida och historiskt perspektiv.

– Jag kombinerar konkreta projekt inom arkitektur och konst med en mer utforskande och experimentell verksamhet.

Genom workshoppar i bostadsområden i franska Reims och svenska Fisksätra har hon följt konstnärer och musiker som interagerar med boende, politiker, bostadsbolag och beslutsfattare. På liknande sätt planerar hon workshoppar i Rom och Neapel.

– Jag arbetar alltid i grupp, men jag har ingen grupp, säger hon lite kryptiskt.

”Gruppen” varierar från projekt till projekt. Ibland samlar hon själv ihop en grupp, vid andra tillfällen deltar hon i någon annans grupp. Så till exempel fick hon nyligen en inbjudan från ”gruppen” Stalker att delta i ett uppdrag för Roms kommun, som går ut på att väcka liv i stadsdelen på Aventinokullen. Där finns gott om romerska lämningar som ligger dolda i folks privata trädgårdar. Uppdraget går ut på att finna lösningar hur man kan öppna upp och visa detta kulturarv för fler.

– Stalker var från början en grupp arkitektstudenter som ville arbeta på nya och annorlunda sätt. I dag är de utspridda över hela Italien, men de arbetar på samma sätt som jag genom att bjuda in människor med många olika kompetenser.

En metod som Stalker arbetar med, som även tilltalar Marie, är vandringar. Genom att gå i stadsmiljön kan man förstå den. Stalker bjuder in till ”walks” där man fotograferar, filmar, tecknar, skriver och samtalar kring det man ser.

– Genom att vara flera så kan man lättare ta reda på vad som finns, vad som fungerar och vad man vill uppnå.

De skilda sätten att se, uppleva, beskriva och dokumentera är en del av den konstnärliga processen.

– De tillfälliga grupper jag verkar i vill alltid samarbeta med någon organisation som finns på platsen. Det ska gärna vara folk som kan fatta beslut. Men om man till exempel vill införa mer kultur så är det inte säkert att det är den kulturansvarige i kommunen/stadsdelen som är mest intressant att diskutera med. Det kanske är den med ansvar för sociala frågor man ska prata med för att få inblick i vad som kan fungera bäst i just det området, vad som verkligen behövs och som kan göra skillnad.

Att bjuda in olika kompetenser och där ibland med fördel olika slags konstnärer skapar alltså i sig en konstnärlig process, menar Marie. Hon återkommer till tidsaspekten.

– Arkitektur är till sin natur en långsam process och stadsutveckling är ännu långsammare. Här kan konst bli ett sätt att gå in i och ur stadsvecklingsprocessen som går snabbt. Konstnärliga processer kan hjälpa till att hålla i gång utvecklingen i staden.

Det beror, enligt Marie, på att konstnärer har en frihet som arkitekter och stadsplanerare saknar. Medan de senare ofta måste fokusera på problem som inbegriper politik och tekniska lösningar så kan de förra ställa sig utanför och lättare uppfatta helheten och beskriva komplexiteten, de är inte låsta vid vad det ska bli.

Det räcker dock inte att smälla upp ett konstverk, påpekar hon, det blir lätt bara ytlig dekor. Även om ett konstnärligt projekt, oavsett form, kan forcera fram möten mellan boenden, politiker, stadsplanerare, så kan den konstnärliga processen i sig bidra till att olika grupper börjar interagera och finna lösningar som på sikt leder till en mer dynamisk stadsmiljö. Att bygga levande miljöer kräver nämligen också tid, precis som i fallet med Testaccio.

– En riktigt bra stadsmiljö måste arbetas fram, säger Marie. Om man vill göra nya stadsrum ska man tillåta det att inte bli helt klart. I franska Nantes har man till exempel lyckats bygga levande genom att bygga stegvis, i flera olika faser.

Hon är medveten om att den tanken kanske inte är så naturlig för traditionellt skolade arkitekter som gärna vill ha kontroll över hela processen, men hon tror att det håller på att förändras.

– Man bör förhålla sig till byggande och stadsplanering som en skulptör förhåller sig till sin skulptur. Man tar några kliv tillbaka och betraktar vad man åstadkommit. Fungerar det, är det något som bör förändras eller läggas till?

– Det är bra att tänka så, att gå ur och komma tillbaka för att kunna ändra och inte vara låst vid en första idé.

Vi går över Piazza del Popolo där en stor scen står uppställd bredvid den av plastskärmar tillfälligt omringade fontänen med sina lejon i travertin, krönt av en egyptisk obelisk med ett kristet kors på toppen. Torget är en av Maries favoritplatser i Rom, ett värdigt exempel på en dynamisk miljö där folk flockas. Här finns både skönhet och funktion, kanske just för att torget och dess omgivande bebyggelse fått växa fram i omgångar under flera århundraden. Här dekorerade till exempel Bernini den norra porten inför drottning Kristinas ankomst till Rom 1655, där hon efter sin abdikering konverterade till katolicismen – en stor händelse som krävde sin arkitektur.

– En dynamisk stadsmiljö är något som ständigt förändras, säger Marie. Det är kanske inte alltid utveckling, men förändring – och det är ok.

 
Annonser:
Annonser