« tillbaka

Plötsligt i ingenstans

Text: Frida Jeppsson Prime
Foto: Alex MacLean / Landslides

Man kan inte flyga speciellt långt utan att se spår av människan. Alex MacLean har i mer än 30 år använt kameran som det främsta vapnet för att visualisera kontrasten mellan den bebyggda miljön och naturen.

Alex MacLean kom nyligen hem till Boston efter att ha rest runt i Sverige, Norge och Danmark där han plåtat och samlat intryck från ovan. Det bestående intrycket, menar han, är hur långt vi kommit i norra Europa när det kommer till hållbarhetsfrågor, hur de adresseras och hanteras.

Miljön är hans främsta passion och drivkraft i arbetet, och med kameran som verktyg visualiserar Alex MacLean bland annat hur människan utnyttjar och förstör jordens begränsade resurser. Och det är fascinerande hur stor skillnad det kan göra som betraktare att se världen från ovan. En liten förändring i perspektivet bidrar till oanade insikter och väcker starka känslor.

I utlandet chartrar han både flygplan och pilot när han plåtar, men hemma i staterna flyger han sitt Cessna 172 med ena handen på rodret och med kameran i den andra.

– Det är ganska lätt, planet är trimmat för att flyga av sig självt, rakt och jämnt.

Alex MacLean har gjort flera böcker, samarbetat med många institut och organisationer och blivit rejält prisad och hyllad för sitt arbete. Hans intresse för landskapet och arkitekturen väcktes tidigt.

Du är utbildad arkitekt, hur kommer det sig att du nu dessutom är både pilot och fotograf?

– Jag hade tidigt ett intresse för arkitektur och bildkonst, så jag sökte till arkitekturprogrammet vid Harvard och tog en master i ämnet. Under utbildningens gång lärde jag mig att flyga. När jag flög blev jag allt mer intresserad av landskapsarkitektur. Världen såg annorlunda ut i början av 1970-talet och vi arbetade annorlunda med visuell information som arkitekter. Jag använde mina flygbilder för att göra landskapsanalyser och topografiska kartor.

Ingick det i utbildningen att lära sig att flyga?

– Nej, det var snarare något jag hittade på själv att jag skulle göra, skrattar Alex och fortsätter:

– Efter skolan reste jag omkring i några år och fotograferade landskapet från ovan. Det gjorde att jag började identifiera mig mer som konstnär, men jag arbetade även som landskapsarkitekt under några år. Sedan jag ville testa vingarna, så att säga, och satte upp en firma som bistod arkitektbyråer med flygbilder.

Och resten är historia, som det brukar heta. Alex berättar sedan passionerat hur han fortfarande arbetar på ett konstnärligt sätt. Även om han fotograferar på uppdrag för ett institut eller en organisation förtäljer alltid bilderna något om vår kultur, den bebyggda miljön i kontrast till naturen.

– Ur ett arkitektoniskt perspektiv har jag alltid varit intresserad av olika huskonfigurationer och har plåtat ovanliga exempel på hur vi organiserar vår boendemiljö.

Eller kanske hur den ibland organiseras för oss?

– Ja, verkligen. Bilderna i serien Dwelling, som ni har valt att visa, gjorde jag tillsammans med Lincoln Institute i Cambridge i Massachusetts och en arkitekt som heter Julie Campoli. Projektet kallade vi Visualizing Density. Densitet, täthet, har väldigt dåliga konnotationer i USA. I många små samhällen stoppas ofta planer för att de anses vara för täta. Idén med detta projekt var att visa på olika typer av densitet. Två projekt kan ha samma grad av täthet men upplevas helt olika beroende på dess design. När man ser tätbebyggda områden med parker, service och promenadvägar börjar det se ganska trevligt ut och folk tänker inte på det som tätt. Har man däremot ett väldigt linjärt rutnät i planen och enbart bostäder blir upplevelsen smått förtryckande.

Vad blev resultatet?

– En bok med över tusen bilder, några små som frimärken, som visade allt ifrån detaljer på byggnader till gigantiska vägnätverk.

Vad är bakgrunden till dessa till synes isolerade boendeområden vi ser i bilderna?

– Många av dem föreställer spekulationsområden mitt i ingenstans i öknen. Utanför Las Vegas finner man många områden av den förtryckande typen, med väldigt täta parallella husrader. Det är den dåliga sidan av täthet, utan service eller rekreationsområden, vilket kräver att man har bil för att överleva. Det byggs på dessa platser därför att marken är billig. I väst finns exempel på rena bedrägerier av denna sort, där de plöjer upp grusvägar i öknen och säljer tomter som sedan visar sig inte existera. Samma i Florida, där har det hänt att folk har köpt tomter som står under vatten.

Så parallellen till pop up-fenomenet är inte helt långsökt?

– Nej, även om dessa områden inte är temporära så är det överraskande momentet av att de plötsligt bara finns där väldigt närvarande. De byggs och expanderar väldigt snabbt.

Alex MacLean är en flygande fotograf med starka åsikter och med en brinnande passion. Han ser ingen framtid för dessa isolerade tätbebyggda bostadsområden, utan ser snarare att det är städerna som attraherar alla olika målgrupper. Där är man inte beroende av en bil, där kan man lättare socialisera och där slipper man bördan och ansvaret som ett hus för med sig. Man kan inte flyga speciellt långt utan att se spår av människan, menar Alex, och syftar på både hur vi bebygger landskapet för att underhålla och rekreera oss, men även hur vi förstör miljön och gör oss själva björntjänster. Alex bok Over: The American Landscape at the Tipping Point, 2009, prisades nyligen vid Corine International Book Award i Tyskland som årets bästa bok. Men i hemlandet var de inte lika förtjusta. De uppskattade inte ärligheten i bilderna och tyckte att Alex visade en negativ bild av den amerikanska livsstilen.

Webbsida: www.landslides.com
 
Annonser:
Annonser