« tillbaka

Rapport från fronten

Text: Leo Gullbring
Foto: Leo Gullbring

TEMA DEN NYA DEMOGRAFIN: Leo Gullbring sammanfattar sin spaning efter intensiva dagar på årets Venedigbiennal (som totalt pågick mellan 28 maj – 27 november). Letar, men hittar inga lösningar.

Ankomststad för flyktingar, för nyanlända. Foton från miljonprogramsprojekt. Trånga bostäder. Statistik över trångboddhet och arbets­löshet. Så bara hoppas på att allt löser sig? Tyska paviljongen är som en enda stor ankomsthall, fyra nya ingångar har slagits upp i den k-märkta bygg­naden. Inga arkitekturmodeller utan i stället affischer med uppmaningar om att inte se staden som ett museum utan som ett demokratins laboratorium. Inspirerade av den kanadensiske journalisten Doug Saunders bok Arrival City diskuteras förtätning och nya ekonomiska modeller. Färre regelverk. Nya offentliga platser. Bästa skolorna nu i förorten. Affärslokaler i botten­våningarna. Allt som ger en känsla av sammanhållning, att tillsammans med alla nytyskar bygga ett nytt Heimat. Tyskarnas statistikbemängda utställning är rätt typisk för Alejandro Aravenas arkitekturbiennal. Man tvingas höja blicken och fråga sig varför vi egentligen har arkitekter. Om det nu är dessa som kan ta ett helhetsgrepp, varför då nöja sig med att kommersialisera förlegade byggnadstypologier? När närmare en tredjedel av jordens befolkning flyttar in till okontrollerbart växande storstäder så är utmaningen lika stor som att bygga bosättningar på planeten Mars. Så för en gångs skull är det inte stjärnarkitekterna som fyller arkitekturbiennalen i Venedig med superkommersiella ikonbyggnader. Biennalgeneralen Aravena bjuder i stället in till en resa runt hela jordklotet med arkitekter som inte avsäger sig sitt politiska ansvar i någon from förhoppning om att politiker och den så kallade marknaden klarar att tukta en girigt hungrig av nyliberalism ofjättrad kapitalism. Samtidigt kan Aravena inte låta bli att alludera till Rem Koolhaas som för två år sedan excellerade i utställda arkitekturartefakter, utan att ifrågasätta varför exempelvis en toalett måste spolas med vatten eller varför en hiss måste gå vertikalt och inte diagonalt. Första rummet i Arsenales repslagarbana är således fylld av trasiga gipsskivor och knäckta aluminiumprofiler, tyvärr långt ifrån lika effektivt som när Massimiliano Fuksas år 2000 drabbade med en trehundra meter lång videoinstallation med fattiga i Manillas utkanter rotande i sopor utspydda från gigantiska sopbilar, översvämmade städer i växthus­effektens spår, trafikinfarkter i Tokyo, myllrande människo­strömmar världen över. Fast utmaningen är densamma – att visa på arkitekters ansvar att ta helhetsgrepp. Men jag möter åtskilliga som menar att arkitekter inte har någon makt, alla dessa problem är politiska och ekonomiska. Då blir det också som i Nordiska paviljongen där man i sista minuten försökt hitta några projekt som kan anspela på temat, och helst också locka turister till Norden, som vore arkitekturbiennalen ännu ett Expo. Eller än värre, som när Australien lockar med coola swimmingpooler – Det är kul att bada! – samtidigt som Stora barriärrevet dör och landets offshore-flyktingar på Papua Nya Guinea och Nauru uppgivet desperata försöker ta livet av sig.

Längre ned in i Arsenalens långsmala höga salar ställs fråga på fråga om hur vi bygger en gemen­sam framtid. Den hinduiska
mångmiljonfestivalen Kumbh Mela i Indien, som pågår under tre månader vart tredje år, ifråga­sätter permanent och efemärt. Fast det är ju ändå en rätt självklar fråga: varför är arkitekter så upptagna av fysiska objekt och inte av livet som levs mellan husen i Jane Jacobs och Jan Gehls anda? Schweiziska Christ & Gantenbein visar i stället vad som är verkligt hållbart och över­lever tidens tand. Österrikiska Marte.Marte visar hur infrastruktur möter plats, hur effektivitet möter krav på identitet. Pritzkerprisbelönte Wang Shu bygger mönster med huggen sten, tegel och takskivor, allt återvunnet material som med traditionell hantverksteknik just skapar identitet och skänker taktilitet. Transsolar projekterar rum i mörkret med exakt avgränsade ljusspottar. Borta i Giardinis huvudpaviljong visar exempelvis Anna Heringer att lera är världens vanligaste byggnadsmaterial med livmoderlika lerkokonger, fast ännu starkare är de 7 ton jord som representerar alla de syrier som tvingats på flykt, ett gram per person. Eller än värre när Forensic Architectures Eyal Weizman likt en rättsmedicinare samlar bevis till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Ett rum i skala 1:1 uppritat utifrån mobiltelefonbilder. Tunna trådar dragna från väggarnas tusentals splittermärken visar var bomben slagit ned exakt i ett litet rum i Miramshah, Pakistan, år 2012.

En Hellfire (Helicopter Launched Fire and Forget) avfyrad från en drönare med endast ett litet ingångshål i byggnaden och som sedan briserar exakt på avsedd höjd. Arkitektonisk precisionsbombning, ett skuggparti utan splittermärken visar var fyra människor dödades. Och en slags parafras på Teresa Margolles soloutställning av blodiga lakan vid konstbiennalen 2009, en iscensättning av knarkkartellernas alla avrättningar. Men också en kommentar till alla bombmattor under andra världskriget då arkitekter bidrog med kartor över katedraler och andra monument som skulle räddas; i dag sker det omvända när symbolerna förstörs i demoraliserande syfte. Om nu Weizman inte är särskilt populär hos den israeliska regimen med sin kartläggning av angreppet mot civila mål i Gaza för två år sedan, så är den israeliska paviljongen med bland andra Ruth Lahav i spetsen desto mer gränsöverskridande med flyktingläger byggda av cellulosabaserade nanokristaller, en biomimesis som ifrågasätter vår distinktion mellan kultur och natur. Återigen helt i Aravenas anda, en värld i ständig förändring när migrationsströmmarna blir allt intensivare.

Andrea Branzis utställning på Triennalen i Milano, som pågår fram till mitten av september, tangerar samma tema med bilder av väster­landets alla lockelser och hur många olika kulturer som nu finns representerade i våra storstäder. Än bättre var IED-studenterna (Istituto Europeo di Design) som på Fabbrica del Vapore under möbelmässan skickligt iscensatte västerlandets storstäder som tomma hägringar, och ekonomiska flyktingars uppgivna vittnesmål i dagböcker och videor om skitjobb och drömmar om en und­flyende framtid. Fast när gränser stängs, när högerpopulister räds mångkultur och orerar om odefinierbara värden, så är det ändå rätt lönlöst att kämpa emot, det är samma uppbrotts­stämning som på artonhundratalet då industrisamhälle och kommersialism omdefinierade både kultur och civilisation. Vem har rätt till staden? Hur möter vi varandra? Hur växer vi tillsammans? Ingen kunde hindra att landsbygdsborna intog städerna i jakt på jobb, ingen vet åldern på det judiska gettot i Venedigs Cannaregio och alla andra stadsdelar som definierats av irländare, italienare och judar i Brooklyn, tyskar och holländare i Stockholm. Städer definieras inte av sina monument utan av alla folkströmmar som ritar om dem gång på gång. Sedan kan ju en Ann Heberlein ondgöra sig i artikel efter artikel om att hon inte får prata om varför mångkulturalism är så fel, utan att för den skull komma till skott och säga annat än att det är för bedrövligt att ingen vill ha hennes oskrivna skriverier. Ett exempel på mångkulturens fascination är förstås proto­imperialisten Alexander den store som marscherade österut i åratal. Ibland blev det strid. Ibland vilade man. Och kanske gifte sig någon soldat med någon kvinna. Lärde sig nya språk, antog nya kläde­dräkter av lokalt snitt, nya matvanor. Avlidna makedonska soldater ersattes med infödda. Och varje folk satte sin prägel: varför inte en turban i stället för en hjälm när solen kokar ens huvud? Varför inte ett harnesk täckt av fiskfjäll i stället för brons, eller ännu hellre dadelpalmsblad? I stället för ett spjut en falk på axeln? När hästarna dog satt man upp på antiloper, zebror, elefanter, kameler. Visserligen vann de, fast fienderna förstod inte vilka de kämpade mot när de mötte en maskerad, ett Babels torn, en färgprakt av gudars nåde. När Alexander den store nådde Lahore var det med en karavan utan vare sig hemland eller gemensamt språk. Som ett Kumbh Mela där arkitekturmodernismen förlorat sin totalitära rigiditet och införlivats med tusen och åter tusen andra stilar och traditioner. Romarna var knappast sämre. Kanske mer disciplinerade, men förstod att införliva erövrade etiopiers, egyptiers, numidiers och thrakers seder och bruk, nöjde sig inte själva med helstekta suggor täckta av grillade hasselmöss i honung och vallmofrön. De var nyfikna och samtidigt visa imperialister. Vissa byar utanför Rom lär ha haft fler gudar än invånare. Kanske var inte bly­förgiftning orsak till romarrikets fall utan att halva året ägnades åt fester och gudstjänster för alla införlivade gudar?

Den mångkulturella ut­maningen handlar om att tillåta sig gå vilse som en Benjaminsk flanör i en värld i ständig förändring, och uppväcka samma sociala patos som en gång kännetecknade arkitektur­modernismen. Men Aravenas biennal blir dessvärre lite väl mycket spretiga, om än ambitiösa, uppmaningar utan praktiska förslag. Hur bygger vi egentligen vår framtid i en alltmer urbaniserad värld? Vem har rätt till staden när vi med förarlösa bilar och uber inte längre behöver äga våra transportmedel, när Airbnb löser upp boendets ägandeformer.

Är det dags för en modern marxism där man helt enkelt inte har rätt till det man inte ids utnyttja, där alla jordens resurser kommer alla till nytta?

 
Annonser:
Annonser