« tillbaka

Skulpturens rum – rummets skulptur

Text: Anna Nordbeck

TEMA KONST

Av alla konstformer har skulptur traditionellt legat närmast arkitektur. Processen är långsam och tänkande, inte lika 
direkt som teatern eller nyckfull som måleriet. Men vad uppstår i mötet mellan de två praktikerna? Hur kan de berika varandra? Och var går egentligen gränsen mellan rum och konst?

Reaktorhallen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, april 2008. Sveriges första kärnkraftsreaktor – 13 000 kubik stor, 30 meter under jorden. Ett isolerat rum, grått, hårt och kallt; en akustik med samma register. Här visas premiären av Härmapa: en 80 minuter lång dansföreställning som skapar konstobjekt samtidigt som konsten, alltså koreografin, pågår – parallellt som det hela spelas in, för att bli ytterligare ett verk.
    Det är så meta det kan bli. Eller bara ett annorlunda sätt att arbeta som arkitektkontor?

En annan plats, och en annan tid: Barcelona, 1929. Mies van der Rohe skriver historia med sin Barcelonapaviljong, och visar samtidigt hur dialogen mellan modern arkitektur och klassisk (om än samtida) skulptur kan se ut. Georg Kolbes Morning har en lika självklar roll som texturen i golven, draperiernas färg eller glasskärmarna i byggnaden. Skulpturen, en kvinna med armarna höjda framför sig, har något stilla över sig. Placerad på en spegel av vatten, mot en kuliss av grön alpinmarmor, öppnar den sig mot betraktaren och blir en fokuspunkt, ett andrum, för blicken.
    Morning ger paviljongen en strimma av mänsklighet, men hjälper också betraktaren att se arkitekturen. Och på samma sätt får skulpturen liv av scenen omkring; dess gröna patina växer samman i marmorn och lövverket ovan. Man skulle kunna kalla det en perfekt symbios, där rummet och konsten förstärker varandra.
    Det väcker en intressant fråga: vad innehåller egentligen relationen mellan ett arkitektoniskt rum, och skulpturen den hyser? Vad kan de olika praktikerna lära av varandra – och hur ser dialogen dem emellan ut i dag?

Åter till reaktorhallen vid KTH. Föreställningens huvudtema är produktion – en kommentar till konsumtionssamhället. Under 80 minuter skapar dansarna två skulpturala verk: en bänk och en lerskål som senare bränns. Det här upprepas i totalt tolv föreställningar. Koreograf är Anna Källblad. Arkitektkontor: Uglycute.
    – Vi lever i en tid där vi konsumerar väldigt mycket, men blir alienerade över hur grejerna blir till. Vi ville diskutera det här, säger Fredrik Stenberg, en av Uglycutes grundare.
    Han berättar att föremålen senare såldes på en auktion, och att alla som köpte något fick med en dvd från föreställningen:
    – Då var cirkeln sluten. De kunde äta sina chips från sin skål på sin bänk, och kolla på när föremålen tillverkades.
    Arkitekturens konstnärliga historia till trots, är Uglycute ett av relativt få svenska kontor som rör sig i skiljelinjen mellan konst och arkitektur. Formgivaren Andreas Nobel, konstnärerna Markus Degerman och Jonas Nobel – och så arkitekten Fredrik, startade kontoret i slutet av 90-talet, som ett sätt att utforska de två konstformerna och applicera dem på varandra, utan tidsplan eller beställarkrav.
    – I arkitekturen går du rakt in i industrin och ska bara projektera. Det blir ett väldigt högt tempo, så tiden till eftertanke finns inte riktigt. Det är ett problem, för arkitekturen urvattnas. Allt börjar se likadant ut, säger Fredrik.
    Han menar att byggherrens ökade inflytande resulterar i en allt mer tekniskt orienterad miljö.
    – Vad som återstår för arkitekten är i princip tvådimensionellt, som fönstrens placering. Och då vore ju en grafisk formgivare mer lämpad, säger han och fortsätter:
    – Arkitekturen blir mer och mer ingenjörskonst, men historiskt är det ju en konstform. 
Vi måste slåss för att det ska fortsätta vara det.

Men för att backa bandet. Hur ska man definiera skulptur? Och var går egentligen gränsen mot arkitektur?
    – Skulptur kännetecknas av en relation mellan kroppen och objektet, eller rummet. Och det senare gäller ju även arkitektur, så de ligger väldigt nära varandra, säger Lena Hopsch, filosofie doktor i arkitektur vid Chalmers.
    Lena har en bakgrund som konstnär och intresserar sig mycket för gestaltning och rumsupplev­else. Främst har hon arbetat med rumslig skulptur. Och hon menar att likheten mellan arkitektur och skulptur ligger i kompositionen – i rumssekvenser, och i delarnas relation till varandra.
    – Även form och rymd förenar, för båda måste förhålla sig till rummet som rymd. Däremot har 
arkitekturen andra praktiska krav, säger hon. 
Och kanske även att tektoniken, materialets inneboende konstruktiva egenskaper, är viktigare där.
    Hon tillägger:
    – Men jag tycker inte man behöver dra en gräns. I äldre arkitektur, som barocken, är skulptur en del av arkitekturen. Skillnaden då, på att vara skulptör och arkitekt, var inte så stor. I dag är det svårare att ha ett starkt uttryck, på grund av ekonomiska hänsyn.
    Av Uglycutes projekt kan fler än Härmapa sägas röra sig i gränslandet mellan skulptur och arkitektur. De undersöker gärna ett material eller en idé i en konstkontext, för att senare kunna applicera den på ett arkitektur- eller designprojekt. Ett sådant är den skulpturala interiören för Cheap Mondays Stockholmskontor, där grå nålfilt klär ytorna. Tid och resurser var knappa – men ”grundforskningen” kring materialet var redan gjord. Även skulpturen för Bergaskolan i Uppsala är ett tydligt exempel; den ligger nära landskapsarkitektur och bjuder barnen till att hitta sina egna användningsområden. Men själv drar Fredrik en tydlig linje mellan de två praktikerna. För honom finns inget gränsland.
    – Konst och arkitektur är två helt olika ekonomiska system, och skulptur kännetecknas av att det ställs ut i ett konstsystem. Däremot behöver det ju inte vara fysiska objekt. Man kan tala om social skulptur, som en flash mob på stan, säger han, och nämner Utopia Station, som ställdes ut under Venedigbiennalen 2003.
    Flera konstnärer, däribland Yoko Ono, 
var inbjudna till tågstationen, som hyste hela 
arrangemanget.
    – Och här kommer vi ju in på relationell estetik, säger han. För det blev väldigt tydligt att de enskilda konstnärerna inte skapade konsten, utan att själva Utopia station blev skulpturen.

Kalmar kvinnofängelse, juni 2009. Helena Mutanens utställning Locked up invigs i Kalmars 1100-talsslott. Inredningen, gjord i början av 1800-talet, är original. Bleka trägolv, väggar i sten. Dunkelt och slitet. Här satt de som varit otrogna, hade stulit – eller kanske gjort sig skyldiga till barnamord, som senare skulle begravas levande. På den innersta väggen har någon tecknat ett skepp med kolkrita.
    Helenas skulpturer går i samma dova skala som interiören: nycklar, lås och hjärnhalvor. Cellerna andas desperathet, och det är svårt att undgå temat av skräck, mörker och död.
    – Jag tar stor hänsyn till platsen, och tar gärna reda på bakgrunden – om det har hänt något speciellt där, och vilka känslostämningar som kan användas i konsten, säger hon.
    Helena har arbetat som konstnär i över 25 år. I sina verk använder hon ofta sin bakgrund: föräldrarna som invandrade till Sverige från Karelen vid ryska gränsen, och dubbelheten hon har upplevt som uppvuxen i Sverige. Främst jobbar hon med skulptur och installationer. Men hur man ska definiera det första har hon svårt att sätta fingret på.
    – Skulptur är ju allt vi har omkring oss, allt tredimensionellt, vilket ju också arkitektur är. Så det finns beröringspunkter, men gränserna är inte tydliga. Det handlar snarare om var vi placerar verket, och vad vi bestämmer att det ska vara, säger hon.
    – Allt kan ju bli en skulptur om man ställer in det i ett konstsammanhang, som Tracy Emins obäddade säng till exempel (My bed, 1998, red. anm.).
    För Helena är rummet väldigt viktigt. Bland annat jobbar hon mycket med ljuskällor, både artificiella sådana och lokalens naturliga ljusinsläpp. Och många gånger är platsen avgörande för hur hennes konst tar form och installeras.
    – Jag har blivit mer och mer intresserad av alternativa rum, som har en historia. Det kan verkligen förstärka konsten. Och kvinnofängelset var ju ett sådant exempel, det var helt omöjligt att inte bli påverkad av platsen.

Men arkitekturen nästlar sig in i konsten också i form av funktion – som i installationen I do, I undo, I redo, signerad franska och nyligen Sverigeaktuella Louise Bourgeois. Verket ställdes ut i Tate Moderns turbinhall i London 2000, och bestod av tre högsmala torn, i vilka besökarna kunde klättra upp och ner. Samma dimension. Samma krav på funktion. Men med annan kontext och titel på upphovskvinnan.
    I samtal om semiarkitektonisk skulptur eller semiskulptural arkitektur finns emellertid andra som oftare dyker upp: som konstnärerna Anselm Kiefer och Anish Kapoor (vars Cloud gate prydde Tidskriften Rums första nummer 2011), eller Zaha Hadid, Greg Lynn och Frank Gehry. Men här förenar främst form och estetik. Ett mer raffinerat förslag är kanske därför schweizaren Peter Zumthor, där symbiosen mellan skulptur och arkitektur är en helt annan.
    – Det är lätt att säga att en byggnad är 
skulptural bara för att den är visuell, säger Lena. Men det handlar om relationen till det kroppsliga, att man kan uppleva den med alla sina sinnen.
    Under en föreläsning på RIBA i London 2013 pratade Peter Zumthor om just detta; om att ”Arkitektur handlar inte om form, det handlar om (…) ljuset och användningen, strukturen och skuggan, lukten…”. Hans ultimata mål, sa han också, var att skapa ett ”emotionellt rum” i sin arkitektur. Och han insisterade på att en ”kondensation av känslor” kan konstrueras i varje byggnad – från en tågstation i Berlin till ett hus på landet: ”För mig borde de alla ha atmosfär”.
    Ett närmre prov på just detta är Gunnar Asplunds rådhustillbyggnad i Göteborg; den öppna piazzan, som tillsammans med balkongerna, trapporna och den rörliga hissen skapar olika tempo i arkitekturen. Även relationen till gården utanför bidrar, liksom flödet av rörelser i byggnaden:
    – Den är som en stor rörelsemaskin, 
väldigt koreografisk, säger Lena. För mig är den 
oerhört skulptural. Och samtidigt är det väldigt bra arkitektur.

Hsinchu County, Taiwan, januari 2015. Kengo Kuma färdigställer sin paviljong Wind eaves utanför hotellet One Nanyan. Här, är tanken, ska du känna dig lika fri som om du var i en skog bland cypressträd. Den trärena ramen, som härmar cypressens form, täcks av ett transparent plastskynke. Strukturen är i grunden en båge, där träenheterna ansluter sig till varandra från olika vinklar, likt slumpmässigt monterade trädgrenar.
    Tomrummet innanför väggarna blir aktivt, en form, och fungerar som ett skulpturalt material i upplevelsen av verket; ett tämligen sällsynt sätt att arbeta i Skandinavien, men ofta förekommande i japansk arkitektur. Den tomma rymden som ett emotionellt rum: en sista manifestation av symbiosen mellan skulptur och arkitektur.
    Men för att avsluta där vi började: vid skulptur i den traditionella bemärkelsen, som fysiska objekt – samma definition som Georg Kolbes Morning. För om arkitekturen är scenen där konsten ska utspela sig, och kanske även tillför skulpturen historia, hur kan man då sammanfatta relationen mellan praktikerna?
    – Det blir ju ett slags växelverkan mellan platsen och skulpturerna, att få dem att synka ihop, säger Helena. Rummet ger ofta konsten en nivå till, om det utnyttjas rätt.
    Lena adderar:
    – Skulpturen inför andra proportioner och detaljer. Den blir en brygga mellan rum och människa, som ofta gör att miljön känns mer omhändertagen.
    I bästa fall, som i Barcelonapaviljongen, kan nog sägas att praktikerna synliggör varandra; att det uppstår ett möte, antingen genom att skulpturen följer eller står i motsats till rummet. Eller som hos Kengo Kuma, där symbiosen består i själva föreningen av praktikerna:
    – I skulptur är nästan tomrummet det allra viktigaste, säger Lena. Det är det som skapar spänning i relation till formen, säger hon, och avslutar:
    – Men skulpturen måste också ha sin frihet i rummet, så att man inte dödar den. För relationen mellan arkitektur och skulptur är som ett samtal mellan två människor. Det är en dialog, inte en monolog.

 
Annonser:
Annonser