« tillbaka

Tidsenlig arkitektur

Text: Anders Modig

Några av de 210 miljarder kronor som den schweiziska klockindustrin omsätter per år hamnar i arkitekternas kassalådor. För de olika varumärkena investerar gärna i god arkitektur, vare sig det handlar om fabriker, utställningsarkitektur eller butiker. Följ med Rums skribent Anders Modig till Schweiz.

 

Många känner till Rolex samarbete inom arkitektur – inte minst Sanaas Rolex Learning Center i Lausanne (2010). Kanske vet du också att Rolex är sponsor av Venedigbiennalen och har ett imponerande filantropiskt mentorsprogram; Liebeskind, Zumthor, Chipperfield, Sejima och Nishizawa har alla genom Rolex delat sin expertis med kommande talanger. Men hur ser det ut på själva platsen där uppskattningsvis en miljon klockor per år tillverkas? Anders Modig är en av en handfull journalister per år som fick träda in bakom de hemlighetsfulla fasaderna.

– Precision, kraft och elegans, så beskriver Jacques Roulet, en av grundarna till Genève­kontoret Brodbeck-Roulet, gestaltningen av Rolex fabriker och huvudkontor. Uppdraget som pågår sedan 1997 innefattar Rolex fyra produktions­sajter, som alla följer samma arkitektoniska principer. Den största fabriken, dedikerad till metallen i boetter och armband, ligger i Plan-les-Ouates sydväst om Genève. Svarta, hemlighetsfulla glasfasader döljer allt från CNC-maskiner till ett eget gjuteri i bottenvåningen och en kemisk och metal­lurgisk forsknings- och utvecklings­avdelning högst upp på den sjätte våningen.

Det mörka intrycket som har gett bygg­naden smeknamnet ”Svarta diamanten” är dock en illusion – i själva verket badar de drygt 1 000 arbetsplatserna i naturligt ljus, inte minst tack vare att de sex sammanlänkade flyglarna, vardera med ett fotavtryck på 65 gånger 27 meter, skiljs åt av 20 meter breda innergårdar vilket maximerar ljusinsläpp.

För oinbjudna är byggnaden dock lika ogenomtränglig som en diamant – efter två låsta dörrar i entrén passerar vi ytterligare fyra dörrar som kräver passerkort, ett par säkerhetsgaller, och till sist en 20 centimeter tjock stålvägg med biometriskt lås för att komma in i fabrikens hjärta: ett 12 000 kubikmeter stort valv fyllt av delar som transporteras runt i fabriken längs ett 1 600 meter långt robotiserat transportband.

Det inbyggda transportbandet har diskreta av- och påmatningsplatser vid arbetsstationerna, varav flera är så kallade ZEC, Zone Environment Contrôlée. För att komma in i dessa zoner går vi igenom ett mellanrum med klistrigt golv som tar bort smuts från skosulorna, och vi måste ta på oss vita skoskydd och vita rockar. Genom undertryck hålls damm borta, och det är så skinande rent att jag undrar om jag befinner mig på ett sjukhus eller i en klockfabrik. Men vid närmare efter­tanke är det faktiskt bra mycket renare än sjukhus, åtminstone dem jag sett i Sverige.

Grundstommen utgörs av stål och glas.

– Det var ett självklart val eftersom flexibilitet är ett krav. Maskiner uppdateras ofta med tre–fyra års mellanrum, nya avdelningar tillkommer, man kan behöva göra om- eller tillbyggnader. Den flexibiliteten har du inte med betong, säger Jacques.

Samtliga byggnader har också ett dubbelt glasskal vilket gör att husen troligen skulle kunna kvala in som passivhus – faktum är att övers­kottet av värmeenergi från maskiner och människor är så pass stort att det återvinns och pumpas in i värmenätet för omkringliggande byggnader.

Ett annat miljöinslag är takträdgårdarna. I Plan-les-Ouates döljer de prunkande vin­druvorna, lavendelbuskarna, gräs- och sädesslagsträdgårdarna dessutom ett 60 centimeter tjockt extra isolerskikt som fångar upp och fördröjer regnavrinningen med en till två timmar. I och med byggnadens enorma tak skulle det lokala avloppsnätet annars svämma över när sommarens hastiga stormar drar in över Genève.

– Naturligtvis var kraven och förväntningarna från Rolex enorma när det gäller funktionalitet. Men friheten var total i det arkitektoniska uttrycket. Vilket är ovanligt, det brukar annars vara så att man som arkitekt måste anpassa sig till formspråk som redan finns inom företaget. Men med Rolex hade vi verkligen fria händer, säger Jacques.

 

Ren arkitektur

Ofta kan man prata om begränsningar i utställningsarkitektur – enklare fusklösningar som tycks ha mer gemensamt med tomma kulisser än med arkitektur. Så är dock inte fallet på Baselworld, världens största klock- och juvelmässa. Lagom till 2013 års öppnande var hallarna omdesignade av Herzog & de Meuron, och Hermès hade kallat in det tunga arkitektartilleriet i form av samma års Pritzker Prize-vinnare.

 

Fasaden liksom fladdrar till i ögonvrån, vrider sig och åmar sig förföriskt för varje steg – det är näst intill yrselframkallande att gå förbi Hermès paviljong på Baselworld. Genom att twista 336 av de 624 upp till nio meter långa lamellerna av bokträ som utgör fasaden har Toyo Ito på ett analogt vis skapat en stationär men ändå organiskt böljande design full av liv och rörelse, som på samma gång täcker och accentuerar det inre av den 34 gånger 19 meter stora paviljongens båda våningar. 1 030 kvadratmeter rymmer 20 kontor, fyra konferensrum, ett business center, en lounge och ett kök. Och naturligtvis vitriner som visar upp de senaste klockorna. Vitrinerna är konstverk i sig; varje organisk oval utrustad med fiberoptiskt ljus är utskuren ur ett massivt block aluminium, en nätt process på 250 timmar.

Den tehusinspirerade paviljongen utforskar, som många andra Ito-projekt, gränserna mellan byggnad och natur, och andas såväl efemär som permanens. Vilket också förstärks av det faktum att den efter varje mässa monteras ner och lagras för att nästa år byggas upp igen. Trots den årslånga vilan sker en naturlig utveckling eftersom samma växter används, vilket gör att fasaden år för år långsamt bäddas in i mjuk grönska av bland annat eukalyptus.

– När du designar arkitektur för utomhusmiljöer har du vissa begränsningar eftersom den måste kunna stå emot naturens krafter. Men när du gör utställning­sarkitektur för till exempel Baselworld så kan du uttrycka din design på ett renare och sannare sätt, säger Toyo, som är mycket nöjd med projektet.

– Innan tänkte jag att arkitektur av den här kvaliteten kan man bara få till i Japan. Nu, när jag ser det färdiga resultatet, så tänker jag att ett projekt med den här kvaliteten kan man inte ens få till i Japan.

 

Glasberget

En tillbyggnad som likt ett berg höjt sig upp ur marken – Greubel Forseys tillbyggnad av en 1600-talsgård leker med tidsåldrar på evighetsskalan. För de flesta svenskar är Greubel Forsey ett okänt märke, men klockkonnässörer världen över drömmer om att en dag kunna spänna en klocka från märket, grundat av Robert Greubel och Stephen Forsey 2004, runt sin handled. För de allra flesta är det en ouppnåelig dröm, eftersom priserna startar på cirka en och en halv miljon kronor, och den totala produktionen är cirka 100 unika klockor per år.

Den snabba tillväxten och dagens personalstyrka på cirka 100 män och kvinnor gjorde dem trångbodda, och 2010 öppnades tillbyggnaden till 1600-talsgården i La Chaux-de-Fonds som ligger cirka 1 000 meter över havet.

Urmakaren Stephen Forsey tar emot i originalbyggnaden av le manufacture, som man gärna benämner klockfabriker. Denna del utgörs av en 1600-talsgård som rymmer reception och en ateljé där de allra exklusivaste klockorna görs. Forsey är en bredaxlad brittisk gentleman i urtvättad rutig skjorta och hängslen, som tar i hand med en av sina ladugårdsdörrar till händer; en varmt leende ödmjuk korsning av drängen Alfred och Hulken.

Han leder mig nerför trappan till den nya tillbyggnaden, vars lutande, grästäckta tak bärs upp av stadiga limträbalkar.

– Tanken är att takvinkeln på 10 grader ska ge intrycket av att byggnaden rest sig ur jorden likt ett berg, berättar arkitekten Pierre Studer via mejl efter mitt besök.

Att bygga miljövänligt och energisnålt var en självklarhet för Greubel Forsey.

Detta åstadkom Studer genom dubbla glasfasader där första skiktet är av öppningsbara dubbelglas och det andra av enkelglas med viss luftgenomströmning. Tillsammans med de rektangulära pelarna, som under natten återger den värme de absorberat under dagen, är glashus­effekten så pass effektiv att ingen luftkonditionering behövs under sommaren, och knappt någon extra värme under vintern.

– Det är viktigt för oss att byggnaden är en blandning av modern forskning och lokal tradition – vilket reflekterar vår syn på modernt urmakeri, säger Stephen.

 

 
Annonser:
Annonser