« tillbaka

Tillsammans är det vackraste

Text: Cecilia Öfverholm

Se staden. Nästa lyktstolpe är kanske ett paraply, tunnelbanegången en salladsodling och vändplanen en härlig park. Allt måste inte vara som det alltid har varit.

Kollaps. Det är ett ord som antagligen inte kommer att vinna Svenska Dagbladets pris över det vackraste svenska ordet. Inte för att snus heller är så vackert, som Dramatenchefen Eirik Stubø tycker. Däremot författaren Björn Ranelids förgätmigej värmer ett gammalt språkkonsulthjärta, om än lite väl förutsägbart. På sätt och vis framträder ordet kollaps trots allt i ett skimmer så här i efterhand. Det var just kollapsen i den isländska ekonomin som fick nuvarande miljö- och planeringsdirektören i Reykjavik Ólöf Örvarsdóttir att tänka till ordentligt. Som ett monument över promiskuös hantering av de isländska tillgångarna stod skelettet av det ofärdiga konserthuset Harpa, tillsammans med en mängd andra påbörjade byggprojekt som tvärt avstannat. Det var bistrare än någonsin på Island.

– Vi insåg att inga planer skulle fullföljas och det var en ganska mörk tid när det gällde stadsbyggnad. Det var en negativ stämning i hela samhället, säger Ólöf Örvarsdóttir.

Men under en föreläsning kom konceptet pop up fram och hon fick en briljant idé.

– Vi kunde använda stadens rum under tiden som byggena stod stilla!

Ólöf Örvarsdóttir samlade tre departement och bildade en grupp som kulle titta på de platser i Reykjavik där byggplanerna lagts på is, och på andra platser i staden som inte fungerade.

– Vi annonserade i tidningen efter personer som kunde ingå i våra grupper av artister, konstnärer och designer, säger Ólöf.

Ett av projekten var att starta en torghandel under helgerna på en parkeringsplats i innerstan. Resultatet lever vidare än i dag.

– Nu har det gått ett antal år och medborgarna vill att vi ska förvandla torget till ett riktigt naturtorg. Det här är den renaste formen av kommunikation med medborgarna, och ett väldigt framgångsrikt sätt att göra goda investeringar på, berättar Ólöf.

Musik, matmarknad, yoga, barer. Hennes lista över hur staden aktiverat dystra platser är lång. Varje år sätts nya grupper samman. Under sommaren kläs stadens huvudgata i ny skrud och döps till ”Summerstreet”, där en arkitekt varje år ansvarar för utformningen.

– Då stänger vi huvudgatan och öppnar upp enbart för cyklister och fotgängare. Hela gatan målas och alla är välkomna att delta. 95 procent av butiksägarna är nöjda, säger Ólöf.

Men det är inte bara en kommersiell vinst. Grannar och andra invånare tar platsen till sig. Nu har de dessutom vant sig vid att platser i staden tillfälligt förändras. Ett udda exempel är ett maraton i stickning som arrangerades på en parkeringsplats utanför ett äldreboende. Aktiviteten bidrog till att kaféer öppnades och det blev en upplevelse i ögonhöjd i staden.

– Det är absolut inte meningen att det ska bli permanent, men det startar en diskussion med människorna – och ibland stannar det vid att det bara blir en enskild upplevelse, säger hon.

Några negativa aspekter kan hon inte hitta. Hon ser varje förändring som viktig, och den grundläggande anledningen till aktiviteter i staden inte är att måla en gata i glada färger.

– Nej, det ska vara på riktigt – inte utstuderat. Det är en investering. I början av Summerstreet var butiksägarna negativa, men de får mycket mediauppmärksamhet och det blir en debatt om staden i media. Första året pågick aktiviteten en vecka, sedan flera veckor, och nu i flera månader. Det här handlar om kommunikation, säger Ólöf.

Vid torget Hardgarten skulle ett hotell byggas och under planeringstiden tillät markägaren att staden arrangerade torghandel. Detta var precis när kollapsen kom. I fyra år aktiverades torget
och engagemanget från medborgarna var stort. När hotellbygget väl satte i gång igen hade mark-ägaren låtit rita in ett torg som man hoppas
kommer att få samma funktion som pop up-torget en gång hade.

Just nu arbetar 10–12 grupper överallt i Reykjavik med olika tillfälliga projekt. Utanför den stora kyrkan ställer konstnärer ut tavlor. Förra året var platsen tillägnad barnens konst. Populära Foodmarket hålls för andra året i rad.

– I Reykjavik var det mer urban design förut. Nu handlar det om att vi pratar om det urbana rummet. Vi har en åsikt om det, inte den enskilda byggnaden utan området runt omkring. Det är ett utmärkt verktyg för stadsutveckling, säger Ólöf.

Att prata om kollaps i det svenska stadsrummet är kanske lite väl provokativt. Men i den svenska huvudstaden står den tillfälliga arkitekturen likt tjuren Ferdinand och försiktigt kikar fram på den stora arenan med möjligheter. De konkreta exemplen är så få, att den ganska färska Pallis i hörnet Åsögatan/Götgatan på Södermalm i Stockholm har blivit vida omtalad. Pallis är en park initierad av

Fastighetsägarnas vd Billy McCormac och lokale entusiasten Måns Herngren. De tyckte att det hände för lite Stockholm och gick till White-arkitekterna Kristina Philipson och Erik Kiltorp med sin idé. Kristina och Erik hade året innan tagit fram konceptet Pocket Park. Nu fick de tillfälle att testa sina teoretiska idéer.

Syftet med Pocket Park är optimera en bortglömd plats och skapa en multifunktionell fickpark som gagnar människor, djur och växter. Ytan behöver inte vara så stor, men här kan ändå allt från bikupor, holkar, växtväggar och planteringar få plats.

– Vi hade väntat på att få testa konceptet på en riktig plats i staden, säger de.

Skillnaden när det gällde Pallis var att fokus inte var inställt på gröna inslag, utan mer på det sociala perspektivet. Här skulle samverkan mellan grannar, andra medborgare och näringsidkare i området prioriteras.

– Vi har byggt modeller ihop och också byggt på plats. Byggprocessen var både snabb och transparent, säger Kristina.

Aktiviteterna lät inte vänta på sig: en cykel-affär i närheten anordnade mekarkvällar och en cykelbytardag, Ica-Stig lagade mat på rester (med mat som skänkts från nio lokala butiker), foodtrucks kom varje dag, folk ställde upp egna stånd och sålde grejer och en plantbytardag anordnades.

– Vi frågade oss vem staden egentligen är till för: bilar eller människor. De båda måste kunna samspela, säger Erik Kiltorp.

Han och Kristina fortsätter nu arbetet med tillfällig arkitektur och författar en handbok i ämnet, med privatpersoner som målgrupp. Boken kommer att innehålla handfasta tips till medborgarna som går och bär på en egen idé för hemmakvarteren.

stockholms Kommun välkomnar en idéburen stadsutveckling och det finns tankar kring att omprioritera delar av stadsrummet. En som vill gå längre än så är urbanstrategen Scott Burnham som anser att vi måste höja blicken ännu mer och ifrågasätta om stadens tillgångar verkligen används till sin fulla potential. Här närmar vi oss kollapsen som också kan beskrivas som the tipping point, gränsen då allt går åt helvete. Eller lite mildare: när bägaren rinner över.

I takt med att vi blir allt fler invånare i städerna behöver vi omvärdera hur vi använder alla befintliga element i staden, så som bänkar, hustak offentliga platser, busshållplatser, parkeringsautomater ... Listan är oändlig.

– Det största hindret är att slåss mot befintliga tänkesätt, säger Scott Burnham i en intervju i samband med utställningen Reprogramming the City, som just nu visas på Arkdes.

Många av idéerna och projekten som presenteras i utställningen har gröna förtecken, men många handlar också om vårt välbefinnande. Bland de 40 projekten finns Belatchew Labs Buzzbuilding, insektsfarmen som ska säkra vår proteinförbrukning, busshållplatser i Umeå försedda med ljusterapi, Lido Line i London som gör det möjligt att ta sig till jobbet genom att simma i stället för att sitta i bilkö, grönsaksodlingar i gamla tunnelbanegångar i London och Gapahuk, signerat Vi Arkitekter, som ritat ett skydd för utsatta.

Gemensamt för samtliga är att de använder stadens yta och tillgångar för att skapa nya möjligheter och aktiviteter. Det kan vara rent rinnande vatten, luftrenande växter eller fullt fungerande bostäder på bara elva kvadratmeter. Kreativiteten och fantasin får hoppfullheten att väckas till liv.

 

Kanske att Tillsammans är ett vackert ord som skulle kunna konkurrera om förstaplatsen i Svenska Dagbladets ordtävling. Kanske känns det töntigt, men frågar vi Erik Kiltorp och Kristina Philipson på White är det bottom up-perspektivet, till skillnad från top down, som ger tillhörighet och trygghet. Vi blir glada när vi gör något tillsammans. I Reykjavik är erfarenheterna liknande. Och på Arkdes nya sajt Tänk om ..., som ingår i utställningen Reprogramming the City kan vi läsa att fler vill göra saker tillsammans. Här har medborgarna lämnat sina förslag: ”Tänk om Evert Taubes terrass på Riddarholmen (denna stora öde plats) vore ett utomhusbad med sand, grönska och varm pool”, eller ”Tänk om det fanns motorikparker för både stora och små. Massor av frisk luft, träning och skratt – ger välbefinnande”, eller ”Tänk om vi planterade våra grönområden som skogsträdgårdar med ätliga perenner så det fanns gratis mat åt alla som behöver”.

Kollapsen känns med ens långt borta och staden sjuder av aktiviteter. Tänk om ...

 
Annonser:
Annonser