« tillbaka

Utanför kontorets trygga ramverk

Text: Frida Jeppsson Prime
Foto: Cecilia Öfverholm

”Häng med oss när vi ska lära oss att bygga ekologiskt i Järna”, sa Kjellgren Kaminsky till Rum för några månader sedan. Sagt och gjort. Vi gav oss ut i naturen för att få inblick i varför ett arkitektkontor från Göteborg korsar landet för att återgå till naturen.

”Nu kan ni börja bygga”, säger Mette Handler och lägger en hög med träbitar på långbordet vi sitter runt inne i en liten röd stuga någonstans utanför Järna. Salladen som växer i krukor på bordet får flyttas undan för att detta IQ-test ska kunna fortlöpa. Starten är något avvaktande, analyserande och begrundande, men när Fredrik Kjellgren ställer sig upp får han hjälp av sina kolleger. En liten stund senare är alla bitar som utgör en grind i ett större ramverk på plats.
    Rum är på besök på Friberga gård, utanför Järna, där Kjellgren Kaminsky Architecture (KKA) ska gå en kurs i Ekobygg hos Siri Lundström som driver företaget Genuine Green. Hon tar emot kursdeltagare i sitt hem, sin gård med omnejd, och allt är väldigt avskalat, genuint och naturnära. Byggteknikerna hon och lokala experter lär ut är bland annat grindbygge, kubbhus och lerhus. Kursupplägget är oftast fredag till söndag och det serveras enklare måltider under dagarna, som rå gröt av nötter och frön till frukost, soppa med bröd och ost till lunch och exempelvis ris och dahl med ugnsrostade grönsaker till middag. Allt är naturligtvis ekologiskt och vegetarisk. Sovplatserna är utspridda över gården och fördelas till husvagnar, halmbals­huset, kubbhuset, matrummet/ateljén och hennes egen bostad.
    När Rum anländer till Friberga är läget fortfarande något spänt, KKA har precis anlänt och är i full gång med att lära känna sitt hem för de kommande dagarna. Det hälsas på katterna och fåren samt plockas äpplen från träden och mumsas på bären i buskarna. Joakim Kaminsky och Fredrik Kjellgren möter oss i lusekofta och snickarbyxor när vi anländer från stan.

Varför är vi här och vad ska ni göra här? undrar vi.
    – Vi funderade länge på vad vi skulle göra tillsammans som grupp. Vi vill självklart som alla kontor söka inspiration på nya ställen, men att åka till Berlin och studera staden som alla andra gör kändes inte aktuellt för oss. Så hittade vi dessa kurser i ekobygge på nätet och bestämde oss för att åka hit, säger Joakim.
    Vi hinner inte mycket längre än så innan det är dags att starta dagen med en föreläsning i grindbygge av slöjdaren Mette Handler. Rum får sitta med runt bordet och Mette, som har danskt ursprung men flyttade till Norge som 25-åring, börjar prata på en härlig ”skandinaviska” med en del engelska insprängt för att även KKA:s internationella medarbetare ska förstå. Vi lär oss att det vi kan om grindbygge i dag bygger på fynd från bronsåldern. De äldsta hus man hittat som ännu står är från 1500-talet. Fördelarna med grindbygge är att det är en materialsnål, stark och självbärande konstruktion som är lätt både att sätta upp och att plocka ned. Takets tyngd låser konstruktionen och i många fall vilar pelarna enbart på en rundad sten på marken. Stenen är viktig för att undvika röta där virket möter marken. Enligt Mette har även det immateriella kulturvärdet ett högt pris. Hon menar att det handlar om att ta vara på handens kunskap och att arbeta med gamla verktyg och människans egen kraft.  Och kraft behövs. Grindarna konstrueras nämligen på marken och lyfts sedan för att monteras ihop till ett hus. Mette menar att tekniken påminner mycket om en ritual.
I grindbygge finns inga färdiga delar. Man kan inte rationalisera bygget genom att exempelvis i stationer arbeta fram en mängd delar av samma sort, för att sedan snabbt konstruera flera grindar på löpande band. Nej, varje del mäts ut, mallas och konstrueras på plats specifikt för varje grind och situation.
    Slutprovet, berättar Mette, blir att bygga en gavel till ett hus som står påbörjat på tomten på Friberga. Vi beger oss ut i trädgården där vi får några minuter med slöjdmästaren själv.

Varför håller du kurser i just grindbygge?
    – Till att börja med kallar jag mig för slöjdare, och inte timmerman, eller något liknande. Och det är viktigt, för det är hantverket som är i fokus i grindbygge. Det är en gammal norsk teknik som jag håller vid liv genom kurser och workshoppar på skolor, och som här för företag eller entusiaster. Det är alltid praktiska kurser och de kan ske var som helst. Det fina är känslan av att göra något själv, att uppleva glädjen i att bruka händerna och att se resultat snabbt. Folk tycker det är roligt att hugga i, även om de inte är vana, säger Mette.

Siri Lundström som arrangerar kurserna berättar att hennes mål är att sprida kunskap om hållbara byggtekniker genom exempelbyggnader. En dröm är att skapa en visningsplats för ekobygge, en ekoby. Och hon är på god väg, med ett kubbhus och ett lerhus på gården redan, samt ett grindbygge under konstruktion.
    – Jag har hållit kurser i två år ungefär. Under en kurs, som varar fem till sju dagar beroende på hur stort bygget är, får man pröva på olika tekniker. Jag tar in experter som undervisar i tekniker de kan och brinner för. ”Natural building” exploderar runt om i världen nu och jag ser att många vill ”downshifta”, gå tillbaka till naturen. Det är många män med skägg som kommer på mina kurser, säger Siri skämtsamt.

Vad ser ni, Joakim och Fredrik, för fördelar med ekobygge?
    – Personligen attraheras jag av grindbygge­tekniken därför att det blir som ett pussel, ett väldigt påtagligt sätt att arbeta på, vilket i sin tur är lätt att förstå eftersom man både ser och gör. Vi försöker ha en ekologisk prägel på allt vi gör i KKA, det är inte enbart denna teknik som vi specifikt vill lära oss. Vi vill bli bättre på att arbeta ”vagga till vagga” i praktiken också, säger Joakim.
    – Det är ett problem i dag att få ingenjörer vet hur man optimerar något för att se vackert ut. Här ser vi en teknik som både är stark och otroligt tilltalande i sin estetik. Det finns även ett hårt tryck från branschen att göra mer träkonstruk­tioner, säger Fredrik.
    – Ja, ett mål är att få in dessa tekniker i våra mer industriellt tillverkade hus, säger Joakim.  
KKA är de första arkitekterna som deltar i Siris kurser, men alla är välkomna och mantrat lyder att ”alla kan”.
    – Vi har haft tredjeklassare här som byggt kubbhus, men mest är det folk som inte vill leva i ekorrhjulet och ta stora lån för att bygga sig ett hus att leva i, säger Siri.
    Hon tar kubbhuset som exempel och berättar att det haft en materialkostnad på omkring 30 000 kronor. Det är förvisso ett muskelbygge, tillägger hon.
    Det har blivit dags att skrida till verket och, efter några koppar kaffe och någon äppelhalva var, förflyttar vi oss ned till fårhagen där den första aktiviteten ska äga rum. Arkitekterna delas in i två grupper där en börjar blanda lera för att bygga ett lerhus, och den andra får prova att göra den första grinden tillsammans med Mette. Runt­omkring bräker fåren och solens sista strålar räcker precis in i den öppna ladan som är fylld med virke och alla sorters verktyg. Rum lämnar här scenen och låter arkitekterna fokusera på bygget.
    Några veckor senare återkopplar vi med Joakim för att höra hur tankarna går kring kursen och upplevelsen så här i efterhand. I våra ögon som betraktare är det ett vågat äventyr KKA bjudit sina medarbetare på. De har satsat både tid och pengar på något med osäker utgång. Men Joakim och hans kolleger är nöjda.
    – Det är bra att röra sig utanför sina referens­ramar och sin bekvämlighetszon ibland. Det finns mycket att lära sig och ta till sig inom områden som man inte tidigare studerat eller besökt. Våra starkaste minnen är nog helhetsupplevelsen, att som gäng komma ut och sova och äta tillsammans, spendera dagarna under enklare förhållanden än man är van vid.

Hur tar ni till er, och eventuellt implementerar, de tekniker och metoder ni lärde er under kursen?
    – Rent konkret har vi insett att man kan bygga med exempelvis lera även i moderna hus, som att putsa väggar både in- och utvändigt. På det sättet kan vi jobba med mer ekologiskt hållbara material. Trätekniken vi lärde oss får vi kanske användning av i något specialfall, som en installation eller ett vindskydd, men rent generellt tar vi med oss vikten av att tänka mer småskaligt
ibland, även i stora processer. Som att kunna arbeta mer med lokala resurser, kanske till och med utan maskiner. Det är lätt att fastna i ett slags tekniskt tänkande i dag när man talar om hållbarhet, allt ska ha ett mätvärde. En viktig övergripande tanke för oss blir därför att tänka på sådant som inte ryms i olika kategoriserings­system, men som kan vara bra ändå.
    Ett pussel som till en början var svårt att överblicka och komplext till sin form är nu ytterligare en kompetens som KKA adderar till sin lista över metoder och tekniker de behärskar och inspireras av. Vem kunde ana att vyerna skulle vidgas till en sådan grad på en ekogård i Hölö, snarare än i Berlin?

 
Annonser:
Annonser