« tillbaka

Utblick: Designmetropolen Dubai?

Text: Erik Augustin Palm

Som Förenade arabemiratens största och mest öppensinnade stad, är Dubai ett fascinerande urbant experiment mitt i öknen, där kvinnor i hijab och stilettklackar speglar sig i sportbilars glans. Häpnadsväckande arkitektur är en del av stadens identitet, och genom det sprillans nya designdistriktet D3 och nyinrättade Dubai Design Week, vill emiratet nu etablera sig som en världsdestination för banbrytande design, som samtidigt värnar om lokala seder och religion. Vi åkte dit för att se hur man lyckats hittills.

Konstgjord kreativitetszon

Efter att ha återhämtat sig från finanskrisen2008, genomgår Dubai just nu nästa fas av över­dådigt arkitektoniskt muskeluppvisande. Vart man än ser sig om i staden – som i mångt och mycket liknar en futuristisk hägring i Arabiska halvöns ökensand, med världens högsta byggnad Burj Khalifa som skrytmittpunkt – tornar det upp nya skyskrapor, och stadsdelar. Av de nyligen färdigställda områdena får Dubai Design District, alias D3, just nu mest uppmärksamhet i internationell media. Tanken har nämligen varit att skapa ett Mellanösterns eget hipsternäste för snobbig kreativitet, komplett med street food-vagnar och vegansmoothies – i vad som påminner om en imitation av lika delar Meatpacking District i New York och downtown Los Angeles.
De flesta av de Foster + Partners-designade lokalerna står fortfarande tomma, men många arkitekt- och designfirmor har redan flyttat in. Och genom att man nu i höstas arrangerade Dubai Design Week för första gången – bland annat med designmässan Downtown Design och till­hörande designprojektet Abwab, med produkt­design från Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien – hoppas man att ännu fler designer, arkitekter, konstnärer och kreativa från när och fjärran ska vilja slå läger här. Det återstår att se hur många fler som lockas av D3:s artificiella koncept. Intressant är det dock, oavsett.

Kvinnligt framåtblickande

Bland de lokala designer som lyftes fram under Dubai Design Week i oktober var ett flertal kvinnor, som därtill på olika sätt utmanade och förnyade idéer om tradition i Mellanöstern. Ayah Al Bitar är en saudiarabisk produkt- och möbeldesigner med examen från Parsons The New School for Design i New York. I dag är hon baserad i Dubai, där hon försöker att förena sina två världar – den av religiöst anstruken tradition från Saudi­arabien, och den av feministiskt och genusmed­vetet framåt­blickande från åren som hon tillbringade i intellektuella sammanhang på Manhattan.
– New York tillät mig att utvecklas till den jag egentligen är. Så det har varit väldigt svårt att flytta tillbaka hit, i fråga om livskvalitet och den kontroll som man har över sitt eget liv.
 

Ett tecken på Dubais relativa öppenhet är dock att Ayah ändå kan uttrycka kritiska tankar som dessa. Det är reflektioner som hon har omsatt i sina ortopediska, hästsadelinspirerade lädersitsar, som fått titeln Umtse. De ”manliga” sitsarna ligger på golvet, medan de ”kvinnliga” är upphängda.
– Att rida är något som kvinnor i Saudiarabien tillåts göra, och jag har valt att utgå från det och att ändå kommentera könsrollerna metaforiskt. De manliga sitsarna kan flyttas runt fritt i vilken riktning som helst, medan de kvinnliga är fastspända och enbart kan flyttas på i viss utsträckning.
Aljoud Lootah är i sin tur född och uppvuxen i Dubai, och även om hennes skapelse för Dubai Design Week inte bär på ett övertydligt politiskt budskap, inryms där ändå en meningsfull lek med sedvänjor. Den sällsamma geometriska figuren, kallad Yaroof, visades upp på stranden intill Dubai Marina. Namnet är taget från en traditionell sorts fiskenät, som här har fått ligga till grund för utsmyckningen. Att Aljoud har modifierat denna manliga ritual genom ett stycke avantgardistisk design, rymmer onekligen sin egen stilla revolt. Men hon vill, som djupt troende muslim (för dagen för övrigt helt klädd i svart tyg med hijab), samtidigt belysa vikten av traditioner.
 – Jag är väldigt intresserad av idén om kontraster inom form och funktion, och mina verk är ofta hybrider av traditionella element, som gamla konstformer, och mer moderna element av design.

Nya inslag i historisk ramverk

I detta kulturdistrikt, Al-Fahidi, där alla gamla fasader och bostäder ser alldeles för nyrenoverade ut, låg en gång ett fort vars originalstruktur byggdes 1787. I dag står där i stället Dubai Museum, som visar allt från arkeologiska fynd från regionen, till hur Dubai har utvecklats från 1950-talet till i dag. Under designveckan bjöd man in tillfällig visuell förnyelse i form av designföremål och konstverk som både lyckades utvidga bilden av Al-Fahidi, och smälta in harmoniskt inom områdets väggar. Irakiske arkitekten Ali Al-Sammarraie ligger bakom det psykedeliskt betonade verket Detritus Wall, som med sina överlappande hål och gamla rör är tänkt att kommentera hur förnyelse är möjlig även där den är som minst trolig. Den brasilianske arkitekten och stadsplaneraren Henrique Stabiles verk Deconstruction Zone utgörs av en uppsättning sofistikerade pusselbitar i trä som kan bli till olika typer av föremål, från konst till möbler. Och brasilianska duon Edson Pavoni och João Souza har med sin fönsterliknande installation av trä och glas, kallad A Place to Departure, försökt att skapa en modell för kommunikation som öppnar upp för drömmar och intimitet. Samtliga dessa inslag i den pittoreska men rigida borgmiljön visar på Dubais möjligheter.

 
Annonser:
Annonser