« tillbaka

Vi trivs bäst bakom stängda dörrar

Text: Mårten Janson
Illustration: Dennis Hankvist / RUM

Det egna rummet är på väg tillbaka på arbetsplatserna – men glöm drömmen om ditt eget namn i etsat glas på dörren. Rum granskar nya rön om det öppna kontorets vara eller icke vara.

350 meter lång är den, den korridor som brukar sägas vara Sveriges längsta. Den ligger i kontorskvarteret Garnisonen på Östermalm i Stockholm och här sitter löpmeter efter löpmeter med tjänstemän anställda på Regeringskansliet, i varsin identiskt lika stor kub.

Det gigantiska komplexet Garnisonen tar upp en yta av 85 000 kvadratmeter mellan Banérgatan, Linnégatan, Oxenstiernsgatan och Karlavägen och är en arbetsplats för sådär 5 000 personer. De flesta håller till i arkitekten Tage Herzells brutalistikon med fasad mot Karlavägen. När huset invigdes 1972 var det revolutionerande eftersom de allra flesta arbetsplatserna var placerade i öppet landskap. Den gången blev dock protesterna från de kontorsanställda så ljudliga att landskapen ersattes med traditionella kontorsrum.

”Cellkontor” – det är det föga insmickrande namnet på den traditionella kontorsmiljön med korridorer och rader av enskilda arbetsrum. Ett ideal som inte stått påfallande högt i kurs de senaste femton åren. I stället har det öppna landskapet dominerat, med rader av skrivbord som eventuellt skiljs åt av en skärm. Och otaliga är de firmafester där Ulf Lundells klassiska sommarlåt sjungits med ironiskt omskriven text, där ”hembakt vört” och ”johannisört” bytts ut mot rim som riktar udden mot företagsledningens idéer om öppenhet.

Nej, de anställda har inte varit de som omfamnat det öppna kontorslandskapet. Och ska sanningen fram finns ingen egentlig forskning som pekar på att företagsledningarnas argument om öppnare klimat och större tillgänglighet stämmer. Snarare tycks det som att de återkommande störningarna på ett öppet kontor gör att medarbetarnas effektivitet sjunker rejält. Det internationella konsultföretaget Steelcase presenterade nyligen en undersökning som hävdar att den som jobbar i öppet landskap blir störd i genomsnitt var elfte minut. Sedan tar det 23 minuter att återfå koncentrationen. Den globala kostnaden för medarbetarnas brist på fokus uppskattas i samma undersökning till hisnande 500 miljarder dollar. Dessutom visar en dansk studie att de som sitter i kontorslandskap har sju till åtta sjukdagar per år medan anställda med eget rum bara är hemma fem dagar om året. Men å andra sidan sjunker hyreskostnaderna rejält, eftersom avsaknaden av skiljeväggar gör det enklare att tränga ihop medarbetarna på mindre yta. Därmed minskar också kostnader för lokalförvaltning och underhåll och vissa hävdar att ett öppet kontorslandskap kan sänka lokalkostnaderna för ett företag med hälften.

Men trots halvtannat decennium av ivrigt väggrivande är faktiskt statstjänstemännen i Garnisonen fortfarande i gott sällskap: cellkontoret är fortfarande den allra vanligaste arbetsmiljön i Sverige.  

Ett eget rum på jobbet är också vad de flesta svenska kontorsanställda drömmer om. I alla fall om man ska tro arkitekten och forskaren Christina Bodin Danielsson, som i sin doktorsavhandling undersökte hur arkitekturen påverkar medarbetarnas hälsotillstånd och välmående. I dag delar hon sin tid mellan KTH och arkitektkontoret Brunnberg & Forshed, där hon bland annat arbetar med kontorsinredningar. Dessutom är hon en av medierna efterfrågad person just när det gäller konsten att skapa effektiva kontorsmiljöer. När Rum ringer upp är hon egentligen föräldraledig, men det blir ändå dagens andra intervju. Och ska man tro Christina är det mycket som pekar på att de öppna landskapens era nu är förbi – i alla fall delvis. I sin arkitektpraktik märker hon att det blir allt vanligare att företag gärna vill återuppföra en och annan skiljevägg mellan de anställda.

– Det är jättetydligt. Och det är inte bara jag som ser detta. Till exempel träffade jag nyligen en kollega som är strategisk chef på ett företag där man jobbar med att vara medlande part mellan hyresgäster och fastighetsbolag. Vi pratade om det här och hon sa att hon också ser samma sak!

Ett av de företag som Christina varit i kontakt med är en revisionsbyrå. ”Lite festligt”, som hon uttrycker det, i ljuset av att just internationella revisionsföretag som KPMG och Accenture har varit drivande i att skapa kontor där de anställda inte ens har ett eget skrivbord, så kallade ”hot desking”-lösningar.

– Konsulter ska ju inte vara på kontoret! Men det här revisionsbolaget tyckte att det var viktigt att konsulterna har det bra och kan koncentrera sig när de inte jobbar ute hos kunder.

För den som jobbar med siffror och andra kognitivt krävande arbetsuppgifter reduceras arbetsförmågan rejält i en störande miljö. Och ju svårare arbetsuppgifter man har, desto mer störd blir man av ljud. Visst kan man inrätta tysta läsesalar av samma slag som på bibliotek också på ett kontor, menar Christina.

– Men de här kunderna har sagt att ”vi måste vara så koncentrerade att vi behöver egna rum”.

I ett komplext arbetsliv, där allt fler arbetsuppgifter kräver att vi har tillgång till vår tankekraft och problemlösningsförmåga, är det alltså långt ifrån orimligt att tänka sig att väggarna mellan skrivborden är på väg upp igen. Men det kommer knappast att se ut som på Garnisonen, påpekar Christina.

– Man måste revidera det gamla kontorsidealet – man kan inte bara ha de här gamla klassiska enkel- eller dubbelkorridorslösningarna.

Ett krux är nämligen att många anställda har fått smak för öppenheten – samtidigt som man alltså för egen del vill sitta avskilt, så gillar man de öppna ytorna och tillgången till kolleger. Få anställda ser ett ideal i korridorer som sträcker sig mot oändligheten och ändlösa rader av anonyma dörrar.

– Jag har gjort djupintervjuer på många företag. Du kommer in och möts av en lång korridor. Man frågar folk hur de trivs och de är supernöjda, de skulle inte kunna tänka sig något annat. Samtidigt säger de att det här med korridorer inte är så kul. Det blir motsägelsefullt: vill man ha egna rum leder det till korridorer som binder ihop rummen.

”Munkceller” av detta slag kommer vi knappast att bygga i framtiden, tror Christina. Däremot kan en del av lösningen finnas i flexkontoren, eller de aktivitetsbaserade arbetsplatserna – 2010-talets största arbetsplatsfluga och ett rykande hett begrepp hos kontorsinredarna.
Om nu någon missat det innebär det alltså att de anställda själva väljer arbetsplats efter de uppgifter de för stunden ska utföra. Vad som händer nu – och som säkert blir allt vanligare i framtiden – är att flexkontoret utsträcks till den anställdes egen bostad. Om medarbetarna vill jobba hemifrån är det fritt fram så länge arbetsuppgifterna tillåter detta. Samtidigt satsar man på fler enskilda utrymmen där medarbetarna kan dra sig undan. Däremot ska medarbetarna knappast räkna med att få ett eget rum med namn på dörren i framtiden heller. Att det egna skrivbordet ryker torde också vara en lågoddsare. Och det med goda skäl, till exempel gjorde förpackningsföretaget Tetra Pak nyligen en undersökning hos sina medarbetare. Den visade att personalen använde skrivborden bara en tredjedel av sin arbetstid. Då blir det knappast lönsamt att satsa på en egen arbetsplats för varje medarbetare. Framtidens kontorsarbetare lär få ha fotot på barnen någon annanstans än vid skrivbordslampan.

 
Annonser:
Annonser