Besläktad

Utbyggnaden till Basel Kunstmuseum har så många nyanser av grått att det är svårt att inte dra till med en bokbesläktad rubrik som har 50 i sig.

Men så roligt ska vi inte ha det. Grått tegel. Grått stengolv. Grå betongväggar. Ledstänger, fönsterluckor och hissutrymmen av förzinkat stål. Öppningen inleddes på ett podium framför ett verk av Sol Lewitt, en griffeltavla som är … ni gissar rätt: grå. Som tur är, är det unga Baselkontoret Christ & Gantenbeins vinnande byggnad, utvald bland 200 anonyma tävlingsförslag, allt annat än gråtrist.

Tegelbyggnaden som är förbunden med det 80 år gamla moderskeppet via en underjordisk tunnel är mäktig utan att vara överväldigande. Den nya dekagonalen spelar med alla vinklar i de kringliggande organiskt framväxta kvarteren. Men de tio fasadvinklarna – vilka skulle ha varit ett helvete för kuratorer och konstnärer att förhålla sig till – bromsas upp och trollas bort av trapphuset och förrummen; själva utställningsrummen är traditionellt ortogonala rum mellan 60 och 400 kvadratmeter stora – och de har fasta väggar. Detta är ett ytterst medvetet val av arkitekterna – de vågar skapa fasta rum som nämnda yrkesgrupper måste förhålla sig till i stället för att erbjuda gigantiska flexibla rum som medelst bräcklig mässarkitektur delas upp inför varje ny utställning.

Det finns mängder av dialoger mellan huvud­byggnaden och den nya, en jag bär med mig är väggytorna – cirkulärt rispad kalk i huvud­byggnaden, cirkulärt rispad betong i den nya, en annan är fasadernas horisontella kraft. Byggnaderna är helt enkelt besläktade utan att vara förbundna – liksom Emanuel Christ är besläktad med den ursprungliga arkitekten, som var hans farfars bror. 450 miljoner kronor av byggets budget kom från staden Basel – som är stolt över att ta plats på den internationella kulturscenen, och det med folkets goda minne: Minns den lokala folk­omröstningen 1967 huruvida man skulle köpa in ett par verk av Picasso med 60 miljoner kronor från den kommunala budgeten. Stadens rungande ja gjorde Pablo så paff att han skänkte ytterligare två verk av blotta farten.

Den andra halvan av museets budget, ytter­ligare 450 miljoner kronor, kom från en stiftelse. Som förvisso tackas av både en och två talare – men jag ser inte någon skylt, inte någon direkt närvaro vare sig i fysisk form eller online. Och inte heller fanns det på världskartan att stiftelsens namn skulle införlivas i namnet, som rätt och slätt är Kunstmuseum Basel New Building. Men det kanske bara är arenabyggen som drar ner brallorna så långt att namnet är till salu? Min enda invändning rörande de 25 555 nya kvadratmetrarna är att salarna är för överlastade i den pågående skulpturutställningen Sculptures on the Move.

Verken går in i varandra, försöker ta över varandra, krigar med varandra, skäller på varandra, försöker ta billiga poänger, i stället för att självsäkert få ta plats och ha en dialog med varandra. Det blir mer presidential debate än filosofiska rum. Men det kanske kommer av att de äntligen har ett utrymme, och nu vill de helt enkelt för mycket. Tids nog inser säkerligen kuratorerna att Basel Kunstmuseum New Building är här för att stanna, att de inte behöver stressa.

Text: Anders Modig
Annonser