En godnattsaga

Stockholm har en arkitekturpolicy. Den heter Arkitektur Stockholm och den är schizofren. 

Svävande formuleringar står mot arkitektonisk skärpa. ”Den beskriver mål och strategier för hur stadens vision och översiktsplan ska förverkligas”, säger förordet. Samtidigt som omslaget lyfter fram Marges mörka kopparpaviljonger på Strömkajen, det kanske mest kompromisslösa huvudstadsprojektet under 2000-talet. Denna diskrepans löper genom hela skriften, över samtliga 66 sidor. Helsidesbild två föreställer Globen, helsidesbild tre Årstabron av Norman Foster, helsidesbild fyra Gunilla Bandolins flytande trapptratt i Hammarby sjöstad, helsidesbild fem Kulturhuset med Sergels torg. Det ena modiga projektet efter det andra. Men i text visas ingen uppskattning för sådan gestaltningsvilja. Istället dominerar en ärtig byråkratsvenska.

Hade bilderna speglat språket skulle de föreställt lattefunkis. Under årets möbelmässa i Älvsjö modererade jag ett samtal om den stockholmska arkitekturen. Bland paneldeltagarna fanns den tidigare stadsarkitekten Karolina Keyzer, hjärnan bakom Arkitektur Stockholm. Jag hade förberett mig genom att räkna värdeord i policyprogrammet, antecknat vilka som förekom oftast. Ordet ”hållbar” vann. Det användes 23 gånger. Det var social hållbarhet, ekonomisk hållbarhet, ekologisk hållbarhet, det var hållbar stad, hållbara byggnadsmaterial, hållbar arkitektonisk gestaltning, hållbart tänkande, hållbar fysisk planering… Däremot förekom ordet ”progressiv” bara en gång. Och orden ”vacker”, ”modig”, ”anslående”, ”kaxig”, ”personlig”, ”expressiv” och ”spektakulär” inte en enda.

Att uppnå estetiskt driven arkitektur är notoriskt svårt, möjligheterna till överklagandena är många. Men processen underlättas knappast av otydliga argument. Ett klichéartat språkbruk resulterar ofrånkomligen i klichéartad arkitektur. Klargör du inte vad du önskar når du ingen förståelse och därmed inte önskat resultat. Det är en enkel logik som Karolina Keyzer helt säkert är medveten om, men ändå tassar hon och sveper, använder formuleringar som betyder allt och ingenting. ”Stockholm är tillgänglig för alla.” ”Stadsplanering i Stockholm utgår från medborgaren.” ”Platser i staden är olika och deras unika karaktär ska förstås och undersökas i dialog med medborgarna inför varje betydande omvandling.”

Vad springer denna ängslan ur? Är det miljonprogramsdebaclet som än en gång spökar – väntar arkitekterna fortfarande på absolution? Eller rör det sig om politisk populism – genom att tala i allmänna ordalag hoppas de folkvalda framstå som fördomsfria och förstående? Eller handlar det om pragmatism – hade Keyzer (som tidigare ritat Victoria Tower tillsammans med Gert Wingårdh) talat från hjärtat skulle Arkitektur Stockholm kanske aldrig klubbats i Stadshuset? ”Att få igenom en politisk text som alla politiska partier ska enas om, det är det svåraste jag har gjort”, medgav hon under möbelmässedebatten.

Att påstå att hennes policyprogram är bortkastat vore fel, Arkitektur Stockholms blotta existens besitter åtminstone ett högt symbolvärde. Men att skriften skulle generera en modigare arkitektur, höja designnivån på det byggda, det ter sig mycket osannolikt. Istället för att ingjuta arkitektkåren med välbehövligt självförtroende – ”Gå ut och visa vad du kan!” – riskerar de schablonmässiga ordmassorna snarare vagga dem till sömns.

Text: Mark Isitt
Annonser