En regent i clownkostym

Till att börja med: det här projektet heter 7 Cool Architects. Kan man tänka sig något mer obsolet? Nej, det luktar gubbrock lång väg, och en dålig cover på Smokies version av Living Next Door to Alice går på repeat i innerörat.

Minimal resumé: Fritz Hansen har gett sju arkitektkontor i uppgift att tolka Sjuanstolen i och med dess 60-årsjubileum. De coola är Bjarke Ingels Group, Carlos Ott & Carlos Ponce de León, Jean Nouvel Design, Jun Igarashi, Neri & Hu, Snøhetta och Zaha Hadid Design. Av resultatet gör Fritz Hansen en utställningsturné. Slut resumé.

Den bästa kritiken är i de flesta fall den som aldrig skrivs. När något inte ens är värdigt att omtala, då är det illa. Men nu gick provokationssystemets signal i topp och började frenetiskt blinka rött. För detta är så enormt meningslöst. Ett slöseri med tid, pengar och talang. Alla måste inte och kan inte hjälpa till att rädda världen, men nog kan man få kräva lite mer samvete och samhällsengagemang i designindustrin. Men det är klart att de coola måste vara enormt noggranna med hur de framstår i betraktarnas dömande ögon. Så då får vi sju trötta versioner av stolen Sjuan slängda i ansiktet och förväntas att ännu en gång skriva om jubileet som pågått sedan januari. Och det gör vi ju, på sätt och vis.

Vi har sett det göras tidigare bland annat med Aaltopallen, Louis Vuittons monogram, otaliga Nike-skor och bilen Mini Cooper. Och allt som oftast rör det sig om en tolkning som inte kan resultera i något originellt eller unikt, då formen aldrig får röras eller manipuleras. Resultaten blir därefter: lite ny färg, ett lustigt mönster, ett benstativ i annat material eller en adderad stoppning. Och känslan är också nästan alltid densamma: vi hade klarat oss bra utan.

Endast ett positivt exempel gör sig påmint, och det är inte ett kommersiellt utspel, utan en högst organisk utveckling av den klassiska och upphovsmanslösa utemöbeln gjord i ett stycke plast, på engelska refererad till som Monobloc chair. Den har uppträtt i form av rena one-of-a-kind konstobjekt, som upcyclade sitsar till rullstolar, ”renoverade” varianter med nya ben i andra material och – inte att förglömma – med exklusiv lädersits på Tensta konsthall, uppdaterad av Front. Dessa versioner står för något organiskt, framtagna på ärlig väg för att utveckla produkten ur användarens perspektiv, (med undantag för Fronts som har sin egen historia). Det är inte påtvingat eller krystat. Problematiken med storföretagens ”hyllningar” av ikoniska produkter, utförda av världskända arkitekter och formgivare, är att de nya versionerna riskerar att resultera i ytterligare exempel på hur design reduceras och kokas ned till enbart yta. Dessa sju ”coola” versioner har en så kort livslängd är det är provocerande i sig. Hur kan det vara en hyllning till en stol som regerat i 60 år utan att förändras? Gör inte stolen till en clown genom att förlöjliga hela dess existens. Tyvärr blir det ofta som med musiken
– (inte) så mycket bättre.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser