Engelsk tegelsten

Varför heter Bondskurken Goldfinger just så? Och vad har det med arkitektur att göra?

Rowan Moore, The Observers arkitekturkritiker – för övrigt den enda arkitekturkritiker som utmärkts till Critic of the Year i Storbritannien – ger i sin nya bok Slow Burn City svar på denna fråga och många andra.
Boken som beskriver London i dag, förklarar genom grundliga historiska tillbakablickar och underhållande anekdoter hur staden blev vad den är. Framväxten har kantats av chanstagare, entreprenörer, kungligheter och rojalister som alla varit med om att roffa åt sig av kakan – men lika viktiga är de interventioner i form av program och lagar som har förbättrat livet för samtliga Londonbor – exempelvis kloakerna, Clean Air Act och tunnelbanan.

I beskrivningen av dessa livsavgörande reformer hyllar Rowan bortglömda hjältar som Joseph Bazalgette, som ledde 1850-talets kloakprojekt. Stanken till trots var det häftigt omdebatterat på grund av politiskt starka kloakförnekare, vilka Moore jämför med dagens klimatförnekare. Kloak­projektet omfattade 300 miljoner tegel­stenar och 2,7 miljoner kubikmeter uppgrävd jord. Stanken försvann, en stor mängd av sjukdomarna försvann, dödligheten sjönk radikalt, fisken återvände – och den före detta stinkande floden blev återigen attraktiv för investerare.

Eller ta smogen som gjorde att man ofta hade en sikt på en knapp meter. Även denna lag var livsavgörande – bara i december 1952 orsakade smogen mellan 4 000 och 12 000 dödsfall, beroende på vem du frågar. 1956 kom äntligen Clean Air Act, som förbjuder rökproducerande bränsleanvändning i urbana områden.
Moore levandegör historien i en metropols framväxt, hela tiden med det oväntade runt det tegelklädda hörnet. Vem har tidigare funderat över vilken roll alternativ underhållning i stil med gayklubbar som förordar SBN – stark bollocks naked – har spelat för stadens framväxt och arkitektur? Eller vilken roll Abu Dhabi spelade i utförsäljningen och sedermera ombyggnaden av centrala London?

Han påminner om att finanscentret Canary Wharf, som tog avstamp i hippieidéer, som så småningom parades med amerikanska utvecklare och finansinstitutioner, inte hade fungerat utan statliga investeringar. Framför allt i form av tunnel­banans förlängning. Slow Burn Citys under­jordiska beskrivningar handlar dock inte bara om sexklubbar, kloaker och tunnelbanor, utan även om hur dagens oligarkvillor nära nog tangerar Buckingham Palace i storlek tack vare sina enorma utrymmen under markytan; de utnyttjar ett kryphål i bygglovsreglerna, vilka sätter begränsningar för vad som är möjligt ovan, men inte under jord.

Moore beskriver såväl positiva bostads­områden som arkitektoniskt mediokra torn med absurda namn som påminner om aftershave eller italienska bakverk, marknadsförda med en allt annat än subtil sexighet. Köp en svindyr våning så får du ligga, liksom. Klassperspektivet är ständigt närvarande, eftersom utvecklingen redan gjort att centrala London med allt färre undantag är ett reservat för de rikaste – inte sällan genom bortskyfflande av fattiga.

Med en ständigt närvarande omisskännligt brittisk tongue in cheek visar Moore ömsom sitt gargantuanska arkitekturkunnande, ömsom låter han arkitektur möta popkultur på de mest oväntade sätt. Slow Burn City är, med tanke på ett av stadens mest använda byggmaterial, passande nog, en tegelsten på 532 sidor – som till och med avslutas med ett ambitiöst manifest för ett bättre framtida London.

Text: Anders Modig
Annonser