Ett seglande ufo i Boulogneskogen

En av Paris nyaste arkitektoniska destinationer, Fondation Louis Vuitton av Frank Gehry som öppnade i oktober 2014, är onekligen imponerande.

Konstruktionen intill Jardin d’Acclimatation i utkanten av Bois de Boulogne är täckt av 12 glassegel, vars 13 500 kvadratmeter stora glaspaneler är böjda i en ugn specialbyggd för projektet. Den inre delen, som under processen fick smeknamnet ”Isberget”, stöttas upp av ömsom stål, ömsom välvda limträbalkar, och samtliga 19 000 fasadplattor av vit ductal – fiberstärkt betong – är unika.
    Vad som inte är helt uppenbart vid första anblick av denna hypermoderna konstruktion är att den också är historisk förankrad. Hur? Den flörtar medvetet med både Napoleon III:s glashus som en gång stod på platsen, och de stora stålstrukturerna från den industriella revolutionen som kulminerade i Eiffeltornet.
    Det faktiska fotavtrycket av detta seglande ufo är 11 000 kvadratmeter. Det ekologiska fot­avtrycket är dock minimerat tack vare miljövänlig vattenkylning med kallt grundvatten från platsen, grundvatten som pumpas tillbaka till sin källa när jobbet är gjort. Likaså används uppsamlat regnvatten till att tvätta byggnaden och vattna terrassträdgårdarna.
    Är det bra arkitektur? Ja, men framför allt är det perfekt Instagramarkitektur – vartåt du än riktar kameran har du överväldigande vinklar och perspektiv – och mobilerna används flitigt. ”Byggnaden är ju häftig asså”, hör jag en kulturtant säga på klingande dalmål till väninnorna innan de tar en till selfie.
    Dessvärre är folkflödena inte optimerade överallt, och i flera rum tar byggnaden tyvärr över från ändamålet – som ju i slutändan är att visa konst. Eller är meningen att byggnaden ska vara det största konstverket och överskugga samlingen? Fondation LV är absolut värd ett besök, både för byggnaden och för den höga klassen på utställningarna i de elva gallerierna fördelade över fyra våningar. Den sammanlagda utställnings­ytan om 3 850 kvadratmeter upptas av framför allt samtida konst, men även 1900-talskonst. Faktum är att Louis Vuitton har en imponerande samling eftersom de sedan årtionden tillbaka både stöttar unga konstnärer och samarbetar med etablerade namn som Sol Lewitt, Andy Warhol, Bob Wilson, Marina Abramović, Jean‑Michel Basquiat och Takashi Murakami.
    Byggnaden sitter i en grop, där den nordöstra sidan försetts med en långsamt sluttande vatten­fallstrappa. Intill denna, längs en reflekterande vattenspegel: triangulära, spegelklädda pelare som strålar av gult ljus inifrån – ett verk med kalejdoskopiska effekter signerat Ólafur Elíasson. Utsikten från de generösa terrasserna går inte heller av för hackor. Om du så varit i Paris hundra gånger har du aldrig sett staden från den här vinkeln.
    Arkitekturen är intressant – men var beredd på att den också blir långtråkig, eftersom den helt enkelt är för mycket. Den är både symboliskt och färgmässigt vit marsipantårta med chokladströssel, grädde, marshmallows, vit chokladsås och extra socker. Det är gott några skedar, men sedan står det en upp i halsen. Det är inte långsökt att jämföra med Guggenheim i Bilbao, som då var en stad i kris, vilket sammanföll med att en institution behövde nya idéer för att locka mer besökare till sina fantastiska samlingar. Många pussel­bitar föll på plats där Gehrys freakitecture verkligen hade en mening. Men här, för Louis Vuitton i Bois de Boulogne? Jag kan inte låta bli att tycka att det blir vulgärt – det blir en sådan extrem demonstration av pengar och makt. Som dock mildras något av det faktum att byggnaden kommer att skänkas till Paris stad år 2062.
    I slutändan lämnar jag Fondation LV en smula ambivalent. Vulgariteten och överdådet till trots, kan jag inte låta bli att älska gräns­­lösheten och det bisarra faktum att en väsk­tillverkare är en global konstmecenat och beställare av arkitektur med extra allt. Och just gränslöshet och moraliskt fördärv är ju två av anledningarna till att vi älskar Paris.

Text: Anders Modig
Annonser