Från minne till dröm

Mitt första funkisminne (har inte alla ett?) måste vara från fyra–femårsåldern då jag titt som tätt besökte en barnläkare med mottagning i sin egen villa på Tågaborg i Helsingborg.

Den var av tidstypisk karaktär, en låda med stora fönster och rundade långsträckta balkonger. Interiört var det som att tiden stannat, på ett bra sätt, givetvis. Även om jag förmodligen inte uppskattade det då, och inte heller leksakerna i väntrummet som verkade härstamma från andra världskrigets slut. Vägen upp till mottagningen, som med hjälp av vikväggar var en avgränsad del av villan, kantades av vackra träpaneler på väggarna, enkla träräcken i trappan och tidstypiska trämöbler med snorgula textilier, självklart skyddade av tjock täckplast. Det var en välkomnande och omhändertagande miljö, trots besökets ändamål.

Vad har detta med någonting att göra? Slutsatsen är att funkisen har ett stort värde kulturellt, historiskt och emotionellt. När det begav sig satte den Sverige på kartan, som en mjukare form av modernismen, och det talades om the Swedish Model världen över. Detta läser jag mig till i boken Södra Ängby: Modernism, arkitektur landskap (Carlsson bokförlag 2015), ett tungt verk på 186 sidor som hyllar de drygt 500 vita funkisvillor som byggdes i närheten av Bromma under 1930-talet. Det är i dag Europas största modernistiska område med enfamiljsvillor från perioden. 1987 klassades området som riksintresse för kulturminnesvård. Villorna byggdes för välbeställda familjer med fäder och mödrar som inte sällan jobbade som högre tjänstemän, jämfört med Norra Ängby som byggdes för arbetare. Vid 1930-talet var Södra Ängby en väsentlig bit från centrala Stockholm och området var inte lättsålt, läser jag i kapitlet Södra Ängbyborna, skrivet av Sören Johansson. I avsnittet kallat Villorna, skrivet av Cecilia Björk och Laila Reppen, läser jag att funkisen inte alltid var så funktionell, om man synar den i sömmarna. Här finns även fantastiska stilstudier av allt ifrån dörrar och fönster till golv och yttertak. Och i Trädgårdsstaden, av Thorbjörn Andersson, drömmer jag mig bort i den ljuvligt luftiga stadsplanen, signerad stadsplanedirektören Albert Lilienberg och arkitekten Thure Bergentz. Boken Södra Ängby är både bläddrig och lärorik, inte minst med tanke på Åke E:son Lindmans och Carl Johan Rönns nytagna bilder. Den som hade en dröm om att äga och ta hand om en alldeles egen funkisvilla i Södra Ängby före boken kommer definitivt efter att ha läst den börja se över sitt sparande. Södra Ängby, med dess arkitektur och dess människor, var trots allt ett typexempel på den moderna människan, skriver Sören Johansson. Det är lockande att ändra tempus till presens och säga att området fortfarande är ett typexempel på den moderna människan. Hen som tänker långsiktigt, värderar att bevara snarare än att bygga nytt och inte minst inser vikten av samspelet med naturen. För vem vill inte bidra med nya funkisminnen för kommande generationer?

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser