Gräset våra får betar

Nitiska formgivare. Känns det igen?

De som flyttar ett streck fram och tillbaka i två veckor. Flyttar lite hit och lite dit. Millimeterprecision. Det är viktigt. Och nu raljerar jag inte (jo, kanske lite). Det som skiljer den bästa från den näst bästa är kanske just den yttersta fingertoppskänslan för formen. Jag vet. Jag har dem alltid sida vid sida i tidningsproduktionerna. Just nu har jag den stora förmånen att få arbeta med en av de bästa. Han som lyft Rum till nya formmässiga höjder: Dennis Hankvist. Han är alltid lugn och vänlig. Och skäggig. Varje dag måste han dock få utlopp för det som lurar under den här ytan. Den roliga, underfundiga och komplett galna Dennis drar dagligen i gång någon obskyr musik och så börjar han dansa. Detta är en upplevelse i sig, och ännu mer fascinerande blir det med tanke på att Dennis närmar sig två meter i längd och har sin arbetsplats invid ett snedtak där en klädd balk formar ett distinkt hörn några millimeter ovanför hans huvud. Med samma precision som när han formger tidningar och böcker undviker han att krascha in huvudet i denna balk under de euforiska danssessionerna.
    Nu är vi många som önskar att den grafiska formgivaren Otl Aicher kunde ha fått släppa loss tillsammans med Dennis. Han hade behövt det, Otl. Släppa loss ordentligt till The La’s eller Spacemen 3. Nu blir det ju svårt, eftersom Otl är död, men han är ändock världskänd för sitt arbete med bland annat sommar-OS i Münchens logo, med tillhörande, välkända pictogram, och så självklart Lufthansas logo.
    Historien om Otl Aicher kan vi läsa i den lilla skriften Das Grün, das unsere Schafe grasen. Det är Marius Schwarz som skrivit den begåvade essän om denne mycket specielle person. Skriften, som är på några smakfulla sidor, är formgiven av Mitko Mitkov, och utgiven av 1 % of ONE Verlag. Dels presenterar den Otl Aichers alster, bokens illustrationer är baserade på hans formgivning, dels berättar den den smått otroliga historien om Otl.
    I Rotis i Tyskland köpte sig Otl Aicher lite mark där det stod en lada. Enligt sägnen kompletterade han den gamla ladan med nya formstarka byggnader som byggdes upp på styltor för att kringgå kraven på bygglov. Här inredde han sin grafiska studio, och här arbetade hans harem av assistenter mitt ute på landsbygden. Det var i denna studio som det populära typsnittet Rotis (!) skapades. Utanför studion skötte Otl sin gröna gräsmatta med precision. Nitiskt, som den formgivare han var. Betesdjur var portade från hans ägor. Han lär ha sagt att det inte under några som helst omständigheter skulle få beta får på hans ägor. De skulle bara förstöra! I stället körde han sin gräsklippare i raka linjer. Han åkte ända ut på vägen för att vända traktorn, eftersom han avskydde när mönstret på gräset inte gick i spikraka linjer. Detta nitiska klippande blev också hans död. En dag när han åkte ut på vägen krockade han med en motorcyklist och fick så svåra skallskador att han så småningom dog. Det är ju ett väldigt sorgligt slut, men det rycker ändå lite i mungipan, ungefär som när Dennis drar i gång sin vansinniga dans, vid tanken på att Otl Aichers son i dag låter essäförfattarens föräldrars får beta på gräsmattan i Rotis.
    Das Grün, das unsere Schafe grasen.

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser