Hemliga rum

Alla ord är jämlika, men några är jämlikare än andra.

Säg ”hemlighet” till exempel, och jag osäkrar min revolver. Av pur förtjusning. Inget är så roligt att det inte blir roligare av en hemlis. Förmodligen är detta åtminstone en delförklaring till framgångssagan som stavas Hemliga rum i regi av Statens fastighetsverk.

Vart fjärde år låses ett gäng doldisar från verkets digra samlingar upp och kreti och pleti välkomnas in. I år kunde man botanisera bland vanligtvis stängda rum på Skoklosters slott, Göteborgs residens och Kronobageriet på Östermalm i Stockholm, för att nämna några. Undertecknad passade på att titta in i Kavaljersflygeln på Gripsholms slott. Ett förtjusande b&b, komplett med målade kakelugnar i varje rum, pigga tapeter och hemliga gångar för lämpliga rendez-vous, byggt för Gustav III:s gäster när han hade tråkigt i spenaten och behövde tillkalla polare att förlusta sig med. Lite lagom underanvänt och faktiskt en av landets bäst bevarade 1700-talsmiljöer. Ryktet säger dessutom att Conrad Hilton inspirerades av den fiffiga konstruktionen med smårum i fil när han skulle smälla upp sitt hotellimperium.

Men det är egentligen inte detaljerna som är det verkligt peppiga med den här dagen. När jag läste kulturvetenskap hade vi en bok vid namn Kulturpolitik i praktiken på litteraturlistan. Dess innehåll hamnade förmodligen i glömskans arkiv i samma veva som den själv kastades i det runda, men faktum är att det är precis vad titeln säger som Statens fastighetsverk sysslar med under den här dagen i maj. Sällan känner jag mig så delaktig i de slott, parker, museer och residens som vi alla äger tillsammans som när jag får komma in och snoka. Vill man att medborgarna ska engagera sig i, och betala för, kulturarvet får man vackert bjuda in dem både faktiskt och metaforiskt. Det är inte häftigt att betala skatt. Det är häftigt att vara inkluderad. Och det är ingen hemlighet.

Text: Lisa Marie Mannfolk
Annonser