I huvudet på en arrangör

Ekonomin? En katastrof. I hjärtat? En succé.

Så kan man sammanfatta första Time Sessions: Design, då vi i våras bjöd in sex designer från fem olika fält till ett publikt samtal för att diskutera vilka värden man vill förmedla genom design och vad man kan lära av varandra, för att skåda in i framtiden samt öppna möjligheter för nya kontakter. Denna typ av neutrala diskussioner, som är legio på andra mässor, fanns inte på klockmässan Baselworld, som är väldigt säljinriktad. Inget ont i det, hjulen måste snurra. Men jag var och är övertygad om att man också kan erbjuda något intressant som inte behöver vara varumärkt.

Samtidigt som solförmörkelsen fick fåglarna att tystna, kryssade jag fram mellan solförmörkelse-spanare som höjde sina mörka filter mot skyn. Jag var på väg till stationen där jag tog emot en jetlaggad Werner Aisslinger som flugit in direkt från Singaporekontoret. Sedan vidare för hämta upp Alfa Romeos chefsdesigner Alessandro Maccolini, som kom in från Milano. Strax därefter rullade Parisgänget in: Alessandro Sartori, artistic director på Berluti, och Ramesh Nair, creative director på Moynat. Frilansande klockdesigner Eric Giroud och Stefano Macaluso, produkt- och designchef på Girard-Perregaux var redan i Basel, och släntrade in i det före detta bryggeriet SUD lagom till eftermiddagens fotografering och soundcheck.

När jag och designprofessor Axel Kufus repeterade vårt öppningssnack, insåg jag plötsligt att det var på allvar. Visionen var på väg att förverkligas. Alla sömnlösa nätter med tanken ”vad har jag gett mig in på”, en känsla som stegrades när en av de i princip utlovade huvudsponsorerna hoppade av ett par veckor innan, var förbi. Nu skulle det äntligen bli av. Men ännu en gång skulle hjärtat hamna i halsgropen: på utsatt starttid fanns bara 25 personer i publiken. Helvete, helvete, helvete! En halvtimme senare hade dock publiksiffran växt sig tresiffrig, och då kunde vi andas ut och köra i gång. Efter två och en halv timme med personliga presentationer följt av rundabordssamtal var det över. Applåder och glada tillrop följdes av halvsponsrad risotto, och diskussioner som inte ville ta slut. Under spegelbollen knöts nya kontakter, nya idéer slog rot och glada och avslappnade designer hängde kvar bra mycket längre än vad de hade lovat.

Vad vi lärde oss? Att det finns gentlemän och gentlekvinnor som står vid sina ord. Att hyllade designer uppriktigt uppskattar att träffas och utbyta erfarenheter i ett kravlöst sammanhang. Att det är guld värt att ha kontakter som snabbt kan ställa upp. Att minskade budgetar kan vara en blessing in disguise, eftersom man måste rann-saka sig själv och fråga: Vad behöver vi egentligen? Att kravlösa sammanhang kan leda till total ärlighet, även inför publik. Att sex artiga designer är typ två för många för att alla ska kunna bidra i ett dynamisk rundabordssamtal, även om man har en fantastisk moderator – i det här fallet Nicholas Foulkes. Att har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Att det finns människor beredda att dela en ekonomisk förlust. Och sist men inte minst: att vi måste göra om det.

Text: Anders Modig
Annonser