Januarinumret är här

Nytt år. Nya möjligheter. Och en ny tidning! I årets första nummer grottar vi ner oss djupt i fotografin. Omslaget är plåtat av Thomas Herrmann och han berättar för Rum att vägen från skönsjungande rockartonåring till eftertänksam fotograf är inte nödvändigtvis rak, eller väntad. Det väntade eller uppenbara är dessutom något som inte alls attraherar honom.

Vad har du för bakgrund?

– Tja… mina första drygt tjugo år var jag musiker, sedan tröttnade jag plötsligt och tog upp fotograferandet igen, vilket jag hållit på med som barn och rock ’n’ roll-älskande tonåring.

I praktiken spenderade jag åtta år, 1998–2006, på att lära mig allt om yrket med hjälp av flera fotografer inom alla tänkbara genrer – och jag menar alla. Jag anser i och för sig att jag fortfarande lär mig något varje dag, och tänker fortsätta göra det.

Festhalle Neckartailfingen

Hur länge har du plåtat arkitektur?

– Från första början 1998, och det var ganska uppenbart från dag ett att det var som att komma hem för mig, även om jag testat några sidospår under tiden.

Gymnasium Frankfurt Riedberg

Vad i arkitekturen är det som fängslar dig?

– Ur ett professionellt perspektiv är det väldigt givande att få spendera en hel dag, eller två, med att försöka förstå och greppa en design eller en miljö, samt hur min kund tänkt kring ett projekt. Mitt yrke handlar uppenbarligen om uppfattningen om rum, men för mig handlar det lika mycket om vad du inte ser. I ärlighetens namn gillar jag att plåta det som inte är för uppenbart eller för uppseendeväckande, eftersom det är för enkelt att skapa fina och behagliga bilder av ikoniska byggnader. Jag tycker att det är ett större bevis på din kompetens som fotograf att skildra det motsatta.

– Och ur ett personligt perspektiv gillar jag att det är ett fysiskt arbete och att logistiken för en dags arbete kan vara ganska krävande. Jag tröttnar heller aldrig på att vara ute och se vädrets växlingar.

PZN Wiesloch

Vad vill du förmedla med dina bilder?

– Det är en svår fråga. För mig är det enda sättet att svara att gå på någon sorts magkänsla. Allt handlar egentligen om att vara vid liv och att älska vad jag gör, men även en slags transcendens, något som förmodligen inte kan formuleras i ord men som jag alltid bär med mig. Kanske är det därför jag inte är skribent, och därför som jag inte längre är intresserad av att spela musik.            

EnBW Zentrum Oberschwaben in Biberach

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser