Märkesbyggnader berövade färgidentiteten

Massproducerade ting som bilar, stolar, lampor, termosar och annat som vi omger oss med kan som regel fås i en mängd kulörer. (Undantaget då T-Forden som när det löpandet bandet infördes enbart kunde köpas i svart under en period, eftersom den torkade snabbare än övriga färger.)

Detsamma gäller en inte obetydlig del av vår mer eller mindre serietillverkade bruksarkitektur, där färgen är sekundär, det vill säga inte en del av den egentliga gestaltningen.

Undantagen i form av arkitektoniskt mer medvetet utformade byggnader finns det ändå gott om. Det är helt klart att för arkitekter och byggherrar med ambitioner är, och var, kulören en minst lika viktig del av helheten som grundläggande utformningsprinciper, materialval och ytskiktens taktila egenskaper. Över tid har detta dock inte sällan nonchalerats och många är de äldre byggnader som genom okunskap eller medveten ”anpassning” till nya trender och moden berövats den viktiga dimension av gestaltningen som färgsättningen utgör.

I akt och mening att motverka denna utsuddning av de för stadsbilden så viktiga färgkaraktärerna, gjorde Elvy Engelbrektsson på uppdrag av byggnadsnämnden i Stockholm en pionjärinsats för nu drygt 35 år sedan. Hon utarbetade tidstypiska färgpaletter för olika epoker, redovisade decennievis i form av fasaduppställningar för hela kvarter. Satsningen stärkte färgfrågorna på ett avgörande sätt, även om det emellanåt blev enklare att konsultera detta material än att verkligen undersöka vad de enskilda husen egentligen haft för ursprungliga kulörer. Så blev till exempel 
Georg A. Nilssons radikalt moderna lilla bostadshus vid Regeringsgatan 88 ”anonymiserat” genom en enfärgad gatufasad i laxrosa med mörkbruna fönstersnickerier i stället för återställt med grågrön puts med band, tunna listverk, geometriska kakelinsättningar och fönsterkarmar/-bågar i kontrasterande vitt.

Trots den medvetenhet som i dag finns om färgens betydelse för såväl den arkitektoniska upplevelsen som den historiska autenticiteten, framträder två av Stockholms viktigaste märkesbyggnader i färger som inte motsvarar upphovsmännens intentioner – Rosenbad och Stads­biblioteket. Båda uppvisar för närvarande ettriga orangeaktiga putskulörer, som inte har något att skaffa med respektive byggnads original­utförande. Ferdinand Bobergs venetianska dröm hade 1903 en ljusgul puts som stod fint mot fasadernas ljusgrå stenarbeten, medan Erik Gunnar Asplunds boktempel 1927 hade sockeln och trummans nedre del avfärgade i en mörkt varmgrå kulör, medan resten av fasaderna var hållna i en ljusare beige-gul ton.

Rosenbads nuvarande färgsättning härrör från Anders Tengboms renovering i början av 1980-­talet och bottnar i en övertolkning av en passus i Ragnar Östbergs presentation i tid­skriften Arkitektur 1903 av den då nyss färdigställda byggnaden. I fallet med Stadsbiblioteket torde det i stället vara en kombination av mekanisk urlakning och kemiska åldersförändringar av den ursprungliga putsen, främst genom rostande järnvitriol, som lett fram till dagens resultat. Varken vid 1960-talets omputsning eller senare tiders ommålningar har man kompenserat för detta, utan i stället undan för undan gått allt längre från ursprunget. Båda dessa ikoner står nu inför större ombyggnadsåtgärder. Se då till att också återge dem deras ursprungliga färgkaraktärer!

Text: Martin Rörby
Annonser