Med bilen som arkitektoniskt attribut

Att framgångsrika arkitekter gärna hållit sig med sportiga och/eller flådiga bilar är ju knappast någon nyhet. 

Här hemma i Sverige rattade till exempel Sigurd Lewerentz Mercedes-Benz, David Helldén Austin Healey, Folke Löfström Porsche, Klas Anshelm Horch, Léonie Geisendorf VW Karamann Ghia och Bengt Lindroos Jaguar. Bland internationella storheter med särskilt intresse för bilar kan Frank Lloyd Wright lyftas fram. Genom åren avverkade han en mängd exklusiva, i första hand amerikanska bilar. Gemensamt för så gott som alla var att de beställdes i, eller lackerades om i en rödbrun kulör – cherokee red – vilken var densamma som Wright använde för metallbågarna kring dörrar och fönster i mästarstycket Falling Water! Frank Lloyd Wright nöjde sig dock inte alltid med att bara anpassa färgen. En Lincoln coupé från 1940 lät han bygga om efter egna ritningar. Taket gavs en mjukare, bulligare form och kapades bort framför B-stolpen. Bakrutan sattes igen och de bakre sidorutorna ersattes med halvmåneformade fönster. Dessutom sänktes hela partiet kring vindrutan rejält för att ge bilen ett mer slimmat utseende. Som jämförelse kan man studera vad industriformgivaren Raymond Loewy gjorde med en likadan bil, också för eget bruk. Wright är nu inte den ende arkitekten som prövat på att rita bilar. På Paris bilsalong 1930 visades några specialkarosser som Bauhaus grundare Walter Gropius skapat för det tyska lyxbilsmärket Adler. Le Corbusier kopplade ihop sig med flygplans- och biltillverkaren Gabriel Voisin, tydligast manifesterat genom Plan Voisin för Paris, uppgjord 1925. Men flera av Voisins bilmodeller från början och mitten av 1930-talet uppvisar också en udda och ”arkitekturartad” formgivning som det har spekulerats i om Le Corbusier skulle kunna ha varit inblandad i. Några säkra belägg för detta har dock ännu inte kunnat läggas fram. Att det finns formmässiga likheter mellan dessa stora och snabba premiumvagnar och den betydligt mer förnuftiga och ekonomiskt överkomliga folkbilen Voiture Minimum, som Le Corbusier utarbetade för en tävling 1936, är hur som helst uppenbart. I modernare tid har både Giò Ponti och Zaha Hadid försökt sig på bilformgivning. Den senare har med olika varianter av sin Z-Car fört in ett stråk av asymmetri genom att ge vindrutan och övriga fönsterytor böljande, ojämna former som skiljer sig åt mellan karossens höger- och vänstersidor. En av giganterna i utvecklingen av den moderna arkitekturen, Richard Buckminster Fuller, gjorde också ett allvarligt menat försök att etablera sig inom bilsfären. Med sin Dymaxion Car, utvecklad i början av 1930-talet och lanserad under World´s Fair i Chicago 1933, ville han omdefiniera konceptet för vad en bil egentligen kan vara. Tre sinsemellan lite olika prototyper byggdes, men en trafikolycka med dödlig utgång där en av dessa var inblandad, men inte vållande, satte bokstavligen käppar i hjulen för en fortsättning. Detta pionjärprojekt har fångat en av dagens arkitekter med världsrykte, Norman Foster. Hans intresse har tagit sig uttryck i att han initierat och lagt betydande summor på att bygga en trogen replik av en av de ursprungliga prototyperna. Märkligt då att Foster samtidigt aktivt medverkar till att rasera Dymaxion Cars motsvarighet i den större stadsbyggnadsskalan, den jämngamla och minst lika kongeniala Slussen-anläggningen – i sin samtid hyllad av bland andra Le Corbusier…!

Text: Martin Rörby
Annonser