Motsatsen till lagarbete

När chefen kommer in och visar Youtubeklipp på häftiga fotbollsräddningar, otroliga mål eller fula filmningar tillfrågas jag inte längre om jag vill se. Det är okej.

Det finns en anledning. Jag är nämligen lika intresserad av sport som en ballong av en nål. Det är inte sporten i sig som jag är emot, och absolut inte utövarna. Men kanske den skeva kultur av våldsbrott som skapats kring evenemangen, om vi fortsätter att prata just fotboll. För att inte nämna den ekonomiska och politiska karusell som professionell sport innebär i dag.

Snart är det dags för ännu ett em eller vm eller os och ännu en låtsasstad ska byggas upp, så att ännu ett land eller ännu en stad kan skryta och brösta upp sig i sin pengaskrud för miljontals turister och fotbollsfantaster. Snart ska detta ske i Qatar, och utöver att det florerar rykten om att staden köpt röster för att få stå som värld för världsmästerskapet i fotboll för herrar 2022, är själva uppbyggnaden av vm-staden inte speciellt tilltalande ur ett humanitärt perspektiv.

Några som delar denna uppfattning är Axel de Stampa och Sylvain Macaux som under 2013 inledde en utmaning som de kallar 1 Week 1 Project. De kallar sin metod för ”spontan arkitektur” och som det låter ger de varje projekt en veckas tid. Ett av dessa berörde just bygg-arbetarnas situation i Qatar. Enligt siffror har redan över 400 nepalesiska arbetare fått sätt livet till för fotbollsfesten. Detta ville den franska duon lyfta till debatt genom projektet Towering Folly, ett slags minnesmonument som enbart existerar i fantasin, men som har desto verkligare effekt.

Ett torn reser sig högt bredvid en byggarbetsplats utanför Doha. Ett monument där varje byggblock som är över två meter högt representerar en död individ, märkt med siffran på dödstalet i den ordning det inträffade. Enligt Axel och Sylvains beräkningar skulle tornet kunna bli världens högsta 2022, om dödstalen fortsätter i samma takt. Med fyra klossar per våning skulle den då nå en och en halv kilometer. De ser Towering Folly som en plats för sorg och minnen, dit anhöriga till avlidna arbetare kan resa för att hedra de som fallit offer för inhumana förhållanden, dålig säkerhet och i förlängningen människans girighet.

Något som sällan diskuteras i dessa sammanhang är arkitekternas involvering och ansvar genom hela processen. Undrar hur det känns att se på sitt verk färdigställt 2022 med vetskapen att det skördat x antal hundra liv under dess tillkomst. Toppar det fortfarande cv:t? Jämfört med fotbollsspelarnas lagarbete kan det ses något enfaldigt att inte alla parter involverade i ett bygge av denna rang gör gemensam sak i att åstadkomma rättvisa förhållanden.

Text: Frida Jeppsson Prime
Annonser