Om förebilder

En av våra verkligt stora arkitekter gick bort i mars – Léonie Geisendorf.

Hon utexaminerades 1932 i Schweiz, arbetade bland annat i Frankrike och många år i Sverige. Hon fick en unikt lång och bred erfarenhet av utveckling och trender inom yrket. Hon hade en konsekvent idé kring vad hon ville åstadkomma, och fick skaffa sig integritet och nypor. Hon hade skolats inte bara under Le Corbusiers omvittnat högt ställda krav, utan också i ett samhälle och en bransch som gärna upprepade föreställningen om att arkitekturen, och särskild den bemärkta, inte skapas av kvinnor.

Skälen kan vara flera, få anför i dag att kvinnor inte är lämpade rent genetiskt att ägna sig åt att rita och planera byggnader och större samhällsstrukturer. Kritiker och historiker konstaterar helt enkelt gärna att det inte funnits kvinnor inom yrket. Men kvinnor har förstås länge ritat bostäder, sjukhus, skolor, teatrar, museer, slott och kontors­byggnader – utan examen eller titlar. Helena Mattisson, fil.dr i konstvetenskap vid Region- och stadsarkivet i Göteborg, har skrivit att det finns belägg för kloster och kyrkor som uppförts av nunnor sedan tidig medeltid; under renässansen praktiserade kvinnliga konstnärer i Italien som arkitekter; det finns tidiga exempel från Indien; från 1600-talet i Storbritannien och under 1800-talet i USA.

Ofta tillskrevs byggnadsverken manliga kolleger. I slutet av 1800-talet började kvinnor utexamineras från arkitektskolor i till exempel USA och Frankrike, i Sverige togs kvinnor in som ordinarie elever några decennier in på 1900-talet. Sedan mitten av 1980-talet är kvinnor inte färre än män på Sveriges arkitektskolor. Det är viktigt med förebilder i alla samman­hang, arkitektutbildning handlar i stor utsträck­ning om praktik, mentorskap, diskussioner och studier av föregångares verk. Nät­verkande är en självklarhet. Det har förstås funnits ett behov av nätverk för kvinnor inom yrket, Kvinnors Byggforum startades 1981, och föreningen Athena – Sveriges kvinnliga arkitekter 1986.

Internationellt är förstås den i mars i år avlidna irakisk-brittiska Zaha Hadid ett av de största namnen. Hon mottog flera prestigefyllda priser, som enda kvinna tilldelades hon Mies van der Rohe-priset, Pritzkerpriset samt Stirlingpriset vid två tillfällen. Även den franska arkitekten Odile Decq är en prisad och intressant person i yrket. Hon till­delades Golden Lion Award vid Arkitektur­biennalen i Venedig 1996 och har efter professuren vid École Spéciale d’Architecture i Paris startat utbildningen Confluence, Institute for innovation and creative strategies in architecture, 2015.

I filmen Fem banbrytande arkitekter (kan ses på SVT Play till den 28 maj), säger Odile Decq om sitt arbete: ”Jag brukar jämföra arbetsprocessen med en resa mot horisonten. Man tappar inte målet ur sikte, men det flyttar sig vartefter man närmar sig det. Det är ett äventyr. Jag vet aldrig var jag hamnar, formen kommer ibland på sluttampen, inte direkt. Det är en process.” Filmen skildrar fem framstående arkitekter som diskuterar sina verk och arbetet med dem, och gemensamt för dem är visioner, hårt arbete och den stora glädjen i yrket. Arkitektens intensitet, krav på både fokus och bredd, sinne för rymd såväl som detaljer kräver överföring av kunskap till nästkommande generationer.

Odile Decq igen: ”Man måste vara nyfiken på världen och man måste vara fri och lycklig. Om man är fri som arkitekt blir arkitekturen en källa till glädje.” Den 8 april i år, dagen då Léonie Geisendorf skulle fyllt 102 år, begravdes hon i Stockholm. Efteråt var vi många som firade hennes långa liv med champagne på Konstakademien. Samma dag, men två år tidigare, hade utställningen om hennes arkitektgärning vernissage på Arkitektur- och designcentrum.

Upp i vind, som utställningen hette efter hennes förslag på ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen, var ett bra namn. Står man pall när det blåser kan man ha väldigt roligt.

Text: Josephine Askegård Foto: Lütfi Özkök
Annonser