Öppet hus - eller att kratta ett fiskbensmönster i en hästbox

En person som står mig väldigt nära, faktum är att vi är symbionter (en organism i nära förhållande med någon sorts effekt, positiv eller negativ för en eller båda parter), samma kött och blod eller i alla fall likadant, jag menar denna där är ju inte jag och jag är ju mig själv, men så nära man kan komma ...

Okej, det är min syster. Hon reser ständigt världen över. Hon skiftar obehindrat mellan flera europeiska språk och har arbetat i de flesta världsdelar. Vi är med andra ord också väldigt olika. Trots att vi är samma. Nästan. Hon är även pedant. Det är jag också – men mer selektiv. Jag kunde skicka med henne ett kompendium med instruktioner när hon, som inbiten stalltjej, någon gång skulle förbarma sig över min häst. Där fanns detaljerat manus om hur hon skulle utföra alla sysslor, ner till sista hovkratsningen och kratttekniken med fiskbensmönster. Det skulle ju vara snyggt i boxen!

Min syster är med säkerhet den dansare i världen som lagt flest timmar på sina fibrer, muskelfibrer, för att hålla dem i samma skick som mina spån i boxen. Hon har outtröttligen spenderat all vaken tid i spegelklädda repetitionssalar på stora balettskolor, kyffiga studior i forna östblocket, och på välbärgade landsortsteatrar i Europa, om hon inte varit på ... typ Kuba. Jag minns en gång i London när hon dansade med DV8, det coolaste danskompaniet genom tiderna. Hon bodde i en sliten lägenhet en trappa ner i ett typiskt viktorianskt hus mitt i stan. Hon gick ett par kvarter till tunnelbanan, trixade lite i de underjordiska gångarna, bytte tåg och så kom hon ovan jord i närheten av dansstudion. Samma visa varje dag. Tills jag kom och hälsade på. Med promenadskorna på. Här skulle tubåkning undvikas och jag promenerade kvickt de få kvarteren mellan syrrans hus och studio. Detta var en total nyhet för henne! Att hon bodde granne med sin egen studio! Hon började lyfta blicken även till och från klasserna och upptäckte vilka mysiga kvarter hon bodde i.

Detta är en sedelärande historia.

Det kan tyckas att sågspån i fiskbensmönster i hästboxar har lite att göra med Open House Stockholm, men där har ni helt fel. Det är dags att lyfta blicken från trottoaren, krattandet, dansandet, eller varför inte mobilen, för att kliva in i anrika, stängda, privata, bombastiska, k-märkta, omärkta, gamla, nya, provokativa och kanske helt bortglömda hus i vår stad. De vi så väl känner igen och som vi kanske passerar varje dag. Open House är den från början brittiska rörelsen som spridit sig över världen och som nu i höst för första gången når Stockholm. Vi får hoppas att den brittiska influensen stannar vid att öppna våra fina byggnader, kliva in och låta oss uppleva något som annars inte är tillgängligt för oss, men som ändå så starkt förknippas med vår kultur, vårt kött och blod, vår osynliga men dagliga symbios. Låt oss stanna vid detta, låt exit förbli brittiskt; vi kommer att hitta våra egna utgångar när vi hälsat på i den gamla DN-skrapan, Lumahuset, Hotell Kung Carl och Humlegårdens T-House för att nämna några. Vem som än äger husen, och vem som än passar på att visa dem, är Open House Stockholm något som får oss att lyfta blicken och se mer av det vi har omkring oss.

Pågår den 7–8 oktober, se mer http://www.openhousestockholm.se.

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser