Rita en ruta runt jorden

Självömkans tid är över. Jag har haft detta som ett återkommande tema den senaste tiden och detta blir en fortsättning. Klassiska knep som piska och morot går bra både i hunduppfostran och när det gäller arkitekter, även om piskan i hundsammanhang reduceras till ett fast tag i nackskinnet och en mental utmätning. Sånt är svårare med arkitekter, särskilt som kollektiv.

Under våren hittar jag inspiration hos ingen mindre än Ruben Östlund och projektet Rutan på Vandalorum. Ruben är alltid aktuell och just nu mitt i prick i samhällsdebatten om hur vi behandlar våra medmänniskor. Han menar att vi har stora problem i vårt offentliga rum. Alla borde vi vara benägna att hålla med honom. ”Vem har ansvar i den offentliga miljön? Det finns ingen tydlig hierarki där”, säger Ruben.
    Han ruskades om när han började jobba med filmen Play som handlar om barn som rånar andra barn. Deras arena var offentliga rum, gallerior och butiker där de mer eller mindre inför de vuxna kunde råna fritt. För i dag uppfostrar vi inte andras barn. Och idag är andra vuxna ingen tillgång, utan ett hot.
    Det kollektiva ansvaret är borta och därför går vi vilse i det offentliga rummet. Ruben pratar om attitydförändringar. Hur den fientliga designen smyger sig på oss – vi bygger ytor där ingen kan sitta, vi designar bänkar där ingen kan ligga. ”Den som inte konsumerar ska bort” som Ruben säger innan han glider in på gated communities, som en allt vanligare företeelse i samhället.
”Ett aggressivt sätt att visa misstro och avsäga sig ansvar för de som befinner sig utanför”.
    Åh, kära arkitektkollektiv, ni sitter på ett trumfkort. Kom och rädda världen! Det är ni som är det offentliga rummets experter. Om detta håller Ruben med. Arkitekterna kan definitivt använda sina redskap för att vi som människor åter kommer överens om hur vi hanterar vårt offentliga rum.
    ”Det behövs progressiva idéer” säger Ruben, underförstått att detta faller inom ramen för vad arkitekterna är kapabla till.
    Se detta som MOROTEN, kära arkitekt, för här kommer PISKAN:
    ”Arkitekerna är ju med och skapar den fientliga designen. De som har varit verksamma – det är ju de som varit med och skapat den här samhällsutvecklingen”.
    Payback time! Kliv fram, axla ansvaret och skapa nya förutsättningar! Ruben ger oss en tydlig riktning: I Värnamo finns början till fortsättningen. Här finns Rutan, en permanent konstinstallation signerad Ruben Östlund och Kalle Boman.
    ”Det är en påbudsplats. Behöver vi hjälp kan vi ställa oss i Rutan”. En frizon där vi känner tillit till och ansvar för våra medmänniskor. När Rutan precis kommit på plats ställde en kvinna en påse inne i rutan. För där får man inte stjäla.
    Jag föreslår att vi ritar en ruta runt Sverige för att sedan sträcka ut den runt hela jorden. Men vi kan starta med något blygsammare utmaningar som en hjälp i vår omprogrammering till att bli människor igen. Ruben och Kalle har döpt Rutans fortsättning till ”Pappa kom hem” där de föreslår att statyn av Karl IX ”Kopparmärra” i Göteborg lämnar sin plats och flyttar till Gustav Adolfs Torg några hundra meter längre ned för Östra Hamngatan där sonen Gustav II Adolf står och väntar på pappa. Karl IX:s staty ersätts i Göteborg av – just det, Rutan så klart!
    ”Tänk dig en stad som tar ett sådant initiativ!” utbrister Ruben och tänker vidare på Flygarmonumentet på Karlaplan i Stockholm, med sin klara fascistiska koppling, och hur även detta monument flyttar för att ge plats åt Rutan.
    Se så, sluta upp med självömkan – ut och rädda vårt offentliga rum. Ruben visar vägen!

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser