Skritt, trav eller galopp?

Martin Rörby och Tove Falk Olsson levererar ett stycke bläddervänligt och läsvärt om den brutala arkitekturen i Stockholms innerstad under 1960- och -70-talen.

Jag tänker ”Var är det här? Oj, är det där!”. Tove Falk Olsson har hittat oväntade vinklar och samband i Stockholms arkitektur som vi annars hastar förbi. Jag ska genast vandra runt Kulturhuset och Teaterhuset för att insupa det bombastiska och alla detaljer som Martin (jag antar att det är din penna på pappret, Martin. Det låter som dina ord.) beskriver som maskrosor i asfalten, om man läser om boken på förlaget Max Ströms hemsida. För precis så blir upplevelsen när vi börjar titta närmare.
Sveavägen, ABF-huset – ett brutalt maskrosbarn som kunde ha varit en fyrkantig betongbyggnad, men som är klädd i mosaik, och som bjuder på prismaformade fönsterpartier som oväntat sticker ut från fasaden, koppardetaljer och glasbetongen icke att förglömma. Brutalt härligt och värt en extra promenadrunda.
Nedslagen samlade i Martins och Toves bok vittnar om en väl genomförd arkitektur med en stark hantverkskänsla. Hållbara byggnader som så här 50 år senare fortfarande utgör en betydelsefull årsring i den svenska arkitekturen. Sthlm Brutal blir ett viktigt inlägg i debatten när upphetsade grävskopor otåligt vill nafsa åt sig av vårt kulturarv. (Och Martin, mitt språkkonsulthjärta älskar att du tagit bort de mjuka vokalerna i Stockholm och låter de brutala konsonanterna bidra. Nästa gång kan du gärna få rationalisera bort u och a också). Ett exempel är i kvarteret längs Flemminggatan. Hit måste jag gå varje vecka nu för att inpränta varenda tegelsten i minnet. Så länge det bara går. Självfallet är det hotade Tekniska Nämndhuset i mina tankar. ”Särskilt kulturhistoriskt värdefullt” enligt Stockholms Stadsmuseum, välbehållet och tidstypiskt. Och rivningshotat till förmån för bostäder. Alltså! Hur var det nu med den klimatneutrala staden? Ska all denna betong slängas bort för att ge plats åt ny betong, på samma plats, ungefär samma mängd? För vems pengar då? Mina? A-l-l-t-s-å, staden! Bygg bostäder i de befintliga husen. Fönstren är underbart stora, vackra och designern Gunnar Larssons utsmyckningar bör få njutas av kommande generationer. Arkitekten Nils Sterner har redan gjort ett fantastiskt jobb som inte behöver uppdateras.
Martin och Tove presenterar flera pärlor. Polishuset är ett typiskt exempel på när industrialismen möter hantverket i stor skala. Det perfekta griddet med maskrosinslagen. Jag måste nog galoppera förbi Polishuset också snart!
Sthlm Brutal är indelad i tre sektioner: Arbetsplatser, bostäder och allmänhetens behov. Bostadsdelen är tunnast och det är synd att Martin och Tove har begränsat sig till innerstaden med tanke på så mycket miljonprogramsarv som hade kunnat sälla sig till ”finare” brutala monument mellan dessa pärmar. Rum älskar Immanuelskyrkan men imponeras mindre av valet av Swecohuset, Konsumhuset och DN-skrapan. Och när det kommer till Riksbankshuset i sektionen allmänhetens behov slås man som liten obetydlig medborgare av att vi stängs ute från de upplevelser huset bjuder på i allt från det veckade koppartaket till den brutalt spännande innergården. Om jag promenerar runt här varje dag kanske jag till slut blir inbjuden på en guidad tur? Eller ska jag galoppera?
Det är för väl att Martins entusiasm, kunskap och förmåga att skriva ger boken några extra dimensioner. Det är som att Martin inte går att hejda i sin generositet. Han kan inte vara på annat sätt – och vi älskar det! Han och Tove i samarbete gör tidsepoken rättvisa och vi hoppas få se fler resultat av deras teamarbete. Men om vi kunde få önska något är det en mer kärleksfull formgivning av boken. Formen känns statisk och fantasilös. Och om man får önska sig en sak till, är det ett par riktigt bra skor – för nu ska Stockholms brutala sida få tala till mig. Skritt, trav eller galopp?

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser