Suck och stön

Vi kan ju sitta här hemma och stöna. Alltså, jag menar sucka och stöna – över förtätningen i innerstan.

Den är ju en nödvändighet, det står helt klart. En del tycker att den är en styggelse – för vi är fortfarande ovana vid att behöva dela ett begränsat utrymme. Fy skäms. Med ens känns våra suckar och stön oförskämda. Jag har fått boken Portraits from above – Hong Kong’s informal rooftop communities i min hand. Nog skulle vi kunna stå ut med lite förtätning i våra städer också ...

I Hongkong väntar nu närmare 4 000 personer på att deras hem ska raderas från jordens yta. Det är de konstruktioner (synd att kalla dem för byggnader, trots att här finns drygt 1 500 hushåll, och trots att många har bott i sina skjul i kanske 20–30 år) som byggts utan tillstånd uppe på taken på Hongkongs byggnader. Antalet invå­nare, oftast låginkomsttagare, som bor på taken har minskat drastiskt – särskilt efter två mycket tragiska bränder som härjade 1996 och 1997. Fyrtio­en respektive nio personer dog och motsvarande stadsbyggnadskontoret i Hongkong införde en sjuårig plan för att få bort ungefär 12 000 takskjul på 4 500 byggnader. Och så har utvecklingen fortsatt, och de kvarvarande väntar nu alltså på att dra en sista suck när områdena ska omvandlas och få egna skyskrapor.

En och annan drar en lättnadens suck, då förortens lägenheter med hiss passar bättre än åtta, nio våningar med bara trappor. Andra stönar eftersom inga krypin blir lika billiga, omkring tusenlappen per månad för att räkna lågt. Rufina Wu från Hongkong och Stefan Canham från England har intervjuat invånarna. Vi får följa deras liv, hur det kom sig att de hamnade på taken, hur de gör när det blir stekande hett och hur de lagar mat intill toaletten. Stefan Canhams bilder och Rufina Wus skisser målar upp ett helt eget samhälle, där man som läsare pendlar mellan förskräckelse, förundran och beundran för hur dessa människor har inrättat sina liv där utrymme är en lyx som inte längre finns.

Takskjulen blir en illustration över Hongkongs ironiska sociala utveckling – trots att staden är den näst största leverantören av allmännyttiga bostäder, lever tusen och åter tusen invånare fortfarande i bostäder som är under all kritik. Men här finns också något vackert. Människorna som anpassar sig i denna överbelastade, kosmopolitiska stad visar trots allt vitalitet och stringens.

Så – inget mer suckande och stönande här hemma, eller hur?

Text: Cecilia Öfverholm
Annonser