Tillbaks te naturen

Jag slår mig ner på Alexandra Kehayoglous gigantiska grönspräckliga ryamatta, en 72 kvadratmeter handtuftad version av argentinska Pampas, jämte PP Trees av Tom Price, ett surrealistiskt lövverk byggt av skivade plaströr.

Att årets tema på Design at Large, DesignMiamis stående inslag på Art Basel är landskap undgår inte någon.

Om Red Bull har tagit över sportvärlden, så är det tydligen te som gäller i designvärlden; tre av nio verk knyter an till den bittra dryck som vi människor enligt ni-vet-vilket uppslagsverk inmundigat sedan 4 753 år tillbaka. Jag låter blicken svepa över rummet: Kengo Kumas Owan, en twistad stålgrotta som hämtar sin design från såväl fiskfjäll som teskålar, Masatoshi Izumi & Koichi Haras Stone Tea House och Ron Arads bältdjurshus, Armadillo Tea Pavilion.

Och i mitten tronar naturligtvis ett av Prouvés genomskinliga paviljonghus – ständigt denna Prouvé på mässor för samlardesign. Missförstå mig rätt – jag älskar Prouvé, men det känns som att hans Temporary School of Villejuif är det minst förvånande valet av Design at Larges kurator Martina Mondadori. Har det månne att göra med att utställaren Galerie Patrick Seguin är mässans största?

Då är holländska Kiki van Eijks Civilised Primitives with Exposize Print Projects ett mer överraskande val. Avgjutningar av grenar och andra naturliga objekt från skogen utanför Eindhoven bygger upp lampor och möbler i vad som liknar ett slags scoutläger de luxe med en tältbackdrop av van Eijks abstrakta purpurakvareller.

Jag fastnar på mattan – det mjuka, inbjudande verket, som också har en kamera i taket som livestreamar på Youtube, har en Pipilotti Ristisk valium­effekt på besökare i alla åldrar, som tar av sig skorna och slår sig ner för lågmälda samtal. Några ligger, andra sitter, en kvinna bredvid mig släpper loss mäss-spänningarna med ett par väl valda yogaposer. Jag träffar Alexandra Kehayoglou och får reda på att det kamouflagespräckliga verket inte är No Longer Creek, som det står i utställningskatalogen.

– No Longer Creek sitter fast i tullen. Vi var förtvivlade, vi visste inte vad vi skulle göra; vi pratade till och med om att lägga en print på golvet. Men som tur är gjorde jag vad som kom att kallas Magic Carpet till Dries Van Notens visning 2014. Så vi skickade någon att hämta den mattan från hans lager i Antwerpen, säger Alexandra och skrattar. Ett par år efter avslutade konst­studier hittade hon äntligen sitt medium i mattor.

– När jag började arbeta med mattor visste jag direkt hur jag skulle arbeta. Jag kan inte förklara hur, men jag hade det i mig, det är instinktivt, genetiskt nedärvt på något vis, eftersom min familj är matt-­tillverkare sedan många generationer, säger hon.

Dagen efter har den riktiga mattan No Longer Creek anlänt. En abstraherad avbildning av Buenos Aires sista orörda flodbäddar som har tagit månader att tillverka för 12-mannateamet i hennes studio i Buenos Aires.

Eftersom min kropp kämpar med den sömnbrist som hör konstmässor till vågar jag inte slå mig ner på mattan som är lika välbesökt som dagen innan – men jag lovar mig själv att komma tillbaka dagen efter för en sista siesta på Alexandra Kehayoglous ulliga verk, för mig den starkaste konstupplevelsen på Art Basel 2016.

Text: Anders Modig
Annonser